Jag hoppas verkligen att dina utmattningssymptom inte blivit värre. Det är tydligt att du pressar dig själv hårt, utan att ge din kropp den tid till återhämtning som den faktiskt behöver. Och jag känner faktiskt igen mig i den halvt omedvetna tanken – eller faktiskt snarare förhoppningen – att situationen till slut skall bli så ohållbar att man tvingas ge upp. Kollapsa, om man så vill.

Men tro mig: även fast kollapsen kan ses som en okej “slutlig lösning” vid första anblicken, så rekommenderar jag inte att du låter det gå så långt. Att ge upp är en dålig lösning, och en väldigt feg sådan.

Fråga dig istället VAD det är du är så rädd för. Och VARFÖR. Och ge dig inte förrän du verkligen känner att du kommit till botten med de frågorna, för däri ligger troligen svaret på dina problem och på den situation du försatt dig i. Därefter kan du på allvar ta tag i att göra livet bättre igen. Och du kommer att kunna bespara dig själv åtskilliga timmar i terapi och kanske livslånga men down the road.

Utbrändhet har för mig varit något som jag aldrig trott på. Jag har hela tiden sett det som något psykiskt, något man intalar sig själv då man har låg självkänsla. Men, nu har jag börjat tro att detta verkligen är en riktig grej. Det oroar mig. Jag har nu under en tid funderat på att uppsöka en läkare för att göra en hälsokontroll. Men jag vågar inte. Tänk om han/hon ställer frågor kring mitt jobb och hur jag mår. Vad jag känner idag är att jag inte har råd att bli sjukskriven, även fast det är för mitt eget bästa. Och jag kommer nog undvika att uppsöka läkare tills den dagen jag fullständigt kollapsar.