Kommentarer till Tecken på utbrändhet

Av: Anders

Anders — Tue, 10 Jan 2012 10:48:38 +0000

Hej!
Tog mig äntligen till läkare och är nu sjukskriven efter flera års överarbete, oftast 100-120 tim/vecka.
I listan ovan kan jag bocka av 19 symptom som stämmer med mina och jag har förstått att vägen tillbaka kan bli lång.
Just nu är vila det enda jag orkar ta mig för, men hoppas så klart att snart kunna börja leva igen.

Av: Andreas

Andreas — Sun, 30 Oct 2011 19:43:06 +0000

Hej Clarice. Du skall absolut inte känna dig löjlig – från din beskrivning låter det tydligt att du lever under ohälsosamt mycket stress. Du har märkt av symptomen, och du har insett att du på lång sikt kan komma att må ännu sämre om inget görs. Du anar också vad som kan ligga bakom.

Allt detta är positivt, eftersom du nu kan försöka göra något åt din situation. Det finns människor som blir ruskigt utbrända utan att ens ha vågat se varningstecknen innan. Det är otroligt nyttigt att våga känna efter och att lära känna sig själv.

Du kan må bättre. Jag vet att det här kan ta emot, och kanske till och med kännas skamfyllt – så är det för alla – men vägen framåt är för mig klar: Ring till din lokala vårdcentral och be helt enkelt om att få träffa någon att tala med. Troligen kommer du att få träffa en läkare eller sköterska så att du kan förklara din situation och hur du mår, och sedan få hjälp med fortsatta samtal. De är proffs, och kommer kunna ge dig goda råd och vara någon du kan vända dig till för att bolla funderingar med och så. Det hjälper faktiskt otroligt mycket. Inget hokuspokus, inget suspekt. På samma sätt som vi söker hjälp av vården när vi brutit ett ben eller slagit oss är det bra att söka hjälp när vi skadat oss i själen.

Ring så snart du kan och boka in en tid. Du har lagt en stor tyngd på dina axlar, och du förtjänar att få lite hjälp och stöd med att hantera den.

Av: Clarice

Clarice — Sun, 30 Oct 2011 05:56:01 +0000

Hej!

Jag känner mig lite löjlig…. Googlar om utbrändhet och landar på din sida. Läser och överensstämmer med 6-7 punkter i listan. Jag vet inte om jag är utbränd, det är ju inte så att man kan mäta febern och konstatera att det är så. Men jag har fått så störande symptom, främst med minnet, focus, oklara tanka och nu senare också ljud känslighet (noterade det då jag kollade listan) och vaknar tidigt och kan inte somna om. Orsaken till varför jag känner mig löjlig är den att jag är ensam vårdnadshavare sedan 10 år till två, numera tonåringar. (Jobbar endast deltid, sköter hemmet och barnen). Fick nyligen reda på att pappan är narcissist, och det är orsaken till varför han fortfarande trakasserar och nedvärderar mig. Jag kanske är född till ”perfektionist”, eller så blev jag det när jag levde med en narcissist som klagade på allt. Men nu vill jag ha hemmet städat och vara alla till lags. Den äldre av mina barn har dyslexi och har där med ingen som helst skolmotivation = jag hjälper honom med skolan helt enormt mycket. Jag hoppas innerligt att jag inte är utbränd utan att det jag känner har med åldern att göra och jämnar ut sig så småningom. Har man ett stressigt jobb så kan man ju sjukskriva sig och vila. Men jag kan inte gärna lämna barnen i sticket. Jag vet inte vad jag borde göra eller vart jag borde gå för att kolla upp mina problem.

Av: Andreas

Andreas — Sun, 07 Aug 2011 08:22:26 +0000

Hej Thomas!
Det var mycket tråkigt att höra att boken tagit slut i butikerna, för tyvärr har jag den inte i pdf. Hoppet är dock inte ute! Sök på Bokbörsen – det tycks fortfarande finnas begagnade exemplar att få tag i.

Av: Thomas

Thomas — Sat, 06 Aug 2011 17:18:37 +0000

Hej Andreas.

boken verkar vara helt slut överallt, du råkar inte ha en pdf version du kan maila mig?

tack på förhand
Thomas

Av: Liv

Liv — Wed, 23 Mar 2011 20:31:57 +0000

Stort tack Andreas!
Hoppas du är på din väg ut ur utbrändheten.
Jag halkade in på din sida då jag googlade en bok (om de tio misstagen, som du recenserat) och kunde inte låta bli att läsa vidare. Det du skrivit i inlägget från februari i år under ”Årets vinterdepression” sammanfattar i princip hur jag känner just nu, och uppvisar därtill stora likheter med vad jag själv nyligen skrivit- i ett alldeles för långt privatmeddelande på facebook till alldeles fel man.
Jag tror det var det faktum att den omnämnde mannen tangerade alla mina perfektionistfasoner och fick mig att känna mig utvärderad som var upphov till att jag hamnade här- i vinterdepressionen- den här gången. Till saken hör att vi dejtade för ett par år sen, men drog sig ur efter att ha träffats tre gånger, av oklara skäl. Eller så var det jag som drog mig ur för att han tog ett steg tillbaks så fort jag tog ett steg framåt, och tog ett steg framåt när jag bestämde mig för att backa. Jobbigt läge, och det drog ut över flera månader i lång facebook-korrespondens innan, jag minns inte vem, som släppte det hela.
Jag tror han är rädd för att komma någon för nära, fast han drömmer om tvåsamhet, och visar på så vis intresse samtidigt som han anstränger sig för att hålla distansen. På så vis tycks han tro att han blir immun mot att jag (och andra tjejer?) inte bygger upp några förhoppningar om honom. Mycket krångligt. Så jag skrev ner precis det jag kände och klickade på send-knappen. Dumt? Antagligen. Men å andra sidan så känns det som take it or leave it, det här är jag. (Dock inte som i my way or the highway.)
Dåliga relationer tar fram min perfektionism och kan försätta mig i de allra djupaste av depressioner. Jag utvärderar mig själv med alltför kritisk blick, överanalyserar vad som sägs och görs och blir näst intill besatt av tankar kring vad min respektive tänker och tycker om mig. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför. Jag vet att jag förtjänar bättre, jag vet att jag inte ska ens tänka tanken att ge mig in i nån slags relation som redan från början är dömd att misslyckas- men ändå gör jag det, gång på gång. Träffar fel killar, såna som när min brist på självkänsla och spelar fula (om än omedvetna) spel. Världens längsta halvmeter, den mellan hjärta och hjärna.
Nåväl, det var inte främst därför jag skrev, tror jag.
Du skriver att du inte förstår varför du mår som du gör. Det gör inte jag heller. Allt går så bra för mig… jag har så många vänner som tycker om mig, är så smart och börjar få fart på karriären. Ändå ramlade jag ihop som en litet korthus förra helgen- på grund av att jag kände att jag inte var så perfekt som jag hade önskat, gentemot en man som redan gjort klart för mig att han är krånglig att leva med och sannolikt inte kommer att vilja ha mig. Jag måste tro att jag är patetisk. Ryck upp mig för fan! vill jag säga till mitt starkare jag.
Ikväll satte jag mig och läste om ensamhet. Jag känner mig ensam. Det jag önskar mest av allt är att ha en fungerande relation till en man, en familj vill säga. Ett barn har jag redan. Men det verkar inte ljust på den fronten. En önskan som på något sätt ställer till allt annat, och fråntar mig glädjen av att allt annat i mitt liv är precis som jag vill, eller åtminstone är tillfreds med.
Vad starkt av dig att våga vara så utlämnande och ärlig om ditt illamående. Jag har grämt mig länge för att jag var öppen om det med ens en enda person på facebook… På sätt och vis hjälper det mig att läsa vad du skrivit. Det är det där fina med igenkännande:)
Tusen tack för din blogg!
Allt gott.
Liv

Av: Andreas

Andreas — Tue, 06 Jan 2009 12:37:24 +0000

Jag ber så mycket om ursäkt att jag inte svarat på din kommentar snabbare, Samson. Jag brukar alltid få ett mail när någon lämnat en kommentar, men så tycks inte ha skett den här gången … Mycket märkligt. Men ändock: ansvaret är mitt.

Jag hoppas verkligen att dina utmattningssymptom inte blivit värre. Det är tydligt att du pressar dig själv hårt, utan att ge din kropp den tid till återhämtning som den faktiskt behöver. Och jag känner faktiskt igen mig i den halvt omedvetna tanken – eller faktiskt snarare förhoppningen – att situationen till slut skall bli så ohållbar att man tvingas ge upp. Kollapsa, om man så vill.

Men tro mig: även fast kollapsen kan ses som en okej ”slutlig lösning” vid första anblicken, så rekommenderar jag inte att du låter det gå så långt. Att ge upp är en dålig lösning, och en väldigt feg sådan.

Fråga dig istället VAD det är du är så rädd för. Och VARFÖR. Och ge dig inte förrän du verkligen känner att du kommit till botten med de frågorna, för däri ligger troligen svaret på dina problem och på den situation du försatt dig i. Därefter kan du på allvar ta tag i att göra livet bättre igen. Och du kommer att kunna bespara dig själv åtskilliga timmar i terapi och kanske livslånga men down the road.

Av: Samson

Samson — Mon, 17 Nov 2008 16:38:18 +0000

Jag tackar för texten, så här ett par månader i efterhand. Jag misstänker att jag är på väg ner i skiten, eller rättare sagt, redan är rätt långt nere. Du listar tjugo olika tecken, jag uppfyller åtta av dessa. Jag är 22 år, har jobbat med livsmedel i snart två år. Enormt högt tempo alla dagar i veckan, höga krav uppifrån. Jag är, precis som du, perfektionist. Jag nöjer mig inte med att göra ett ”okej” eller ”bra” jobb, utan pressar mig ständigt till det yttersta. Att vara ”bland de bästa” på jobbet, eller inom företaget, är inte tillräckligt för mig. Jag vill vara överlägsen, på allt. Det är väldigt sällan jag går hem från jobbet och tycker att jag gjort en bra insats. Jag är kroniskt utmattad, har varit det över ett år nu. Spelar ingen roll hur länge jag försöker återhämta mig, jag är fortfarande lika förintad fysiskt. Mentalt hänger jag med än så länge, men jag har börjat glömma av vissa enkla uppgifter jag får tilldelade. Min chef kan be mig göra en grej, och jag säger naturligtvis att jag ska göra detta. Innan jag påbörjar den uppgiften ska jag slutföra något annat, och helt plötsligt har den nya uppgiften försvunnit helt för mig. Men, jag kommer alltid på vad det är jag skulle gjort flera timmar senare, kanske en dag senare, när jag är hemma eller på väg hem.

Utbrändhet har för mig varit något som jag aldrig trott på. Jag har hela tiden sett det som något psykiskt, något man intalar sig själv då man har låg självkänsla. Men, nu har jag börjat tro att detta verkligen är en riktig grej. Det oroar mig. Jag har nu under en tid funderat på att uppsöka en läkare för att göra en hälsokontroll. Men jag vågar inte. Tänk om han/hon ställer frågor kring mitt jobb och hur jag mår. Vad jag känner idag är att jag inte har råd att bli sjukskriven, även fast det är för mitt eget bästa. Och jag kommer nog undvika att uppsöka läkare tills den dagen jag fullständigt kollapsar.