Monthly Archive for augusti, 2008

Page 2 of 3

Recension: Dune 2000 (PC)

FramsidaFör 16 år sedan, 1992, släppte Westwood Studios Dune II, som kom att bli det första moderna realtidsstrategispelet (RTS). Spelet kom att bli startskottet för den genre som sedan kommit att domineras av spelserierna StarCraft, WarCraft och Command & Conquer. Dune 2000 släpptes 1998 och är i praktiken en nyversion av Dune II, med i stort sett identiskt innehåll men presenterat med bättre grafik och med filmsekvenser med riktiga skådespelare.

Har man någon gång spelat ett RTS – eller (som jag) gamla Dune II – så känner man sig snabbt hemma. Användargranssnittet är klart och tydligt och bör inte ge upphov till några större problem.

Storyn följer med smärre modifikationer den i Dune II, som i sin tur bygger på den i novellen Dune av science fiction-författaren Frank Herbert. I detta SF-universum finns en otroligt värdefull krydda kallad melange, som endast återfinns på en enda plats: den lilla ökenplaneten Arrakis, även kallad just ”Dune”. KejsarenSpelet tar sin början i och med att kejsare Frederick IV – huset Corrinos överhuvud och galaxens ledare – har anordnat en tävling: Det av de tre mäktiga husen Atreadis, Ordos och Harkonnen som kan ta kontroll över Dune – alla medel tillåtna – ges ensam ägenderätt till planeten, och därigenom också till dess värdefulla krydda. Varför kejsaren utlyst denna tävling och varför han inte själv försöker ta egen kontroll över planeten vet man inte, men det stoppar inte de tre husen. De beger sig dit, och deras arméer slåss snart för fullt med varandra.

I det här spelet tar du kontroll över ett av de tre husens styrkor (du kan själv välja vilket), med det uppenbara målet att besegra de två övriga. Till ditt förfogande har du trupper av olika slag, från enkla fotsoldater beväpnade med lätta gevär, via beväpnade buggys som snabbt kan ta sig fram över ökensanden, till avancerade tanks. Bas med tanks som försvar För att kunna bygga alla dessa enheter måste du dock bygga upp en bas, en bas som i sedvanligt RTS-manér består av allehanda byggnader och försvarsverk. En skillnad mot de flesta andra spel i genren är dock att man inte kan bygga sin bas var som helst. Byggnaderna måste byggas på fast mark (inte på sand), och bör dessutom placeras på en rejäl betonggrund för att bättre stå emot de kärva förhållandena. Nere i ökensanden lurar dessutom gigantiska sandmaskar – planetens enda djurart – som ditlockade av vibrationer på markytan kan sluka manskap och fordon hela om man har otur, så det gäller att vara försiktig.

Karta I övrigt är dock förfarandet sig likt från liknande spel: Bygg harvesters för att samla in krydda (=pengar) och bygg sedan upp en bas samt tillräckligt med trupper både för att kunna försvara dig själv och för att kunna anfalla fienden. Målet med de flesta banor är att utplåna samtliga av fiendens byggnader och enheter på spelplanen.

Ett hedersomnämnande vill jag ge till Westwood för att det i det här spelet är möjligt att markera och styra flera enheter åt gången – förvisso standard nu för tiden, men en funktion som saknades i ursprungliga Dune II. Filmsekvenserna är också ett kul inslag, och skådespelarna gör bra ifrån sig, även fast de datorgenererade bakgrunderna lämnar mycket att önska. vänner eller fiender? Riktigt kul dessutom att en så pass känd skådespelare som John Rhys-Davies har en roll!

Spelet har dock sina mindre smickrande sidor. Något som både nya och återvändande spelare mycket snart lär upptäcka är att spelet har vad som jag antar är spelets enda bugg, nämligen att man inte kan lägga till enheter till en redan existerande markering genom att markera runt dem – då avmarkeras nämligen de tidigare markerade enheterna. Man är alltså tvungen att lägga till enheter till markeringen genom att klicka på dem en efter en, något som kan ställa till mycket besvär i pressade situationer. Dessutom lär fans av gamla Dune II liksom mig störa sig på att den uppslagsbok över enheter, byggnader, sandmaskar etc som fanns i föregångaren här helt oförklarligt saknas. Inte nog med att den var en kul detalj som lätt borde ha kunnat lagts till, den var faktiskt också till hjälp ibland när man hade funderingar över någon viss enhet, så det är tråkigt att den utelämnats.

Boom!Spelets kanske största problem som jag ser det är dock att det känns som att det något saknas. Kanhända är det bara tiden som sprungit ifrån spelet. Jämfört med exempelvis Westwoods Command & Conquer: Red Alert (1996) eller Command & Conquer: Tiberian Sun (1999) så känns Dune 2000 allt för enformigt och begränsat. Ointressanta banor bestående av sand, sand och åter sand, uppluckrat med några mindre områden fast land där man kan bygga sin bas. De nya filmsekvenserna är en välbehövlig touch, men det räcker helt enkelt inte till.

Sammanfattning: Dune 2000 är ett synnerligen gediget och lättförståeligt realtidsstrategispel, befriande fritt från stora problem i det det levererar. Problemet är dock att spelet är föråldrat och enformigt, och att det helt enkelt inte har så mycket att leverera jämfört med andra liknande spel. Kraftigt utökade filmsekvenser hade säkert fått spelet att leva upp mer, men inte ens det hade gjort det här spelet till en klassetta. Är du ett fan av klassikern Dune II uppskattar du säkert den här nyversionen, och hittar du spelet till en billig penning någonstans så är det inte alls ett dåligt köp, men det finns andra bättre spel där ute.

[3/5]

Betyg: tre av fem.

Coca Cola Light vs. Coca Cola Zero

Coca Cola Light Som alla vet som känner mig så är jag en storkonsument av light-cola. Jag försöker dra ner på det, både av kostnadsskäl, eventuella hälsoaspekter (även fast inga klara bevis på detta tycks finnas) samt min egen ovilja att vara beroende av just någonting alls. Som det är nu så är dock light-cola min enda källa till koffein – vid sidan av te – och ett antal liter lyckas jag allt få i mig i veckan.

En mycket intressant aspekt av ämnet är själva sötningsmedlen i sig, då de inte bara smakar olika sött på olika vis, utan också tycks smaka olika för olika personer! Jag har aldrig fått intrycket att vanligt socker skulle fungera så. Frågan kommer nästan alltid upp så snart jag nämner att jag bara dricker light-läsk, eftersom jag anser att läsk med socker i är onyttig och helt enkelt smakar allt för sött. Det visar sig då ofta att personer som ifrågasätter light-läskens nyttighet dessutom inte tycker att den smakar gott – att den antingen inte smakar något alls eller att den smakar ”metalliskt”.

Coca Cola C2 Coca Cola Light och Pepsi Max är mina absoluta favoritdrycker. De smakar friskt och läskande och inte allt för sött, och är den perfekta drycken. De passar till precis ALLT. Det är min åsikt. Coca Cola Zero (och Coca Cola C2, som jag testade i Japan för några år sedan, och som enligt Wikipedia visst också hann nå både USA och Kanada innan den lades ner, och som var en colablandning med både socker och sötningsmedel) innehåller uppenbarligen ett helt annat sötningsmedel, och det märkliga med dessa är att de för mig inte smakar ett dugg. Detta trots att det uppenbarligen måste finnas en stor marknad för dessa som faktiskt tycker att de smakar något, och att de dessutom smakar gott. Eller åtminstone någon högt uppe i Coca Colas ledning. Se där, ännu ett exempel på sötningsmedlens uppenbarligen komplicerade natur.

Som en ren parentes kan jag förresten nämna att Coca Cola Japan nu dessutom tycks ha lanserat en Coca Cola Light berikad med vitaminer. Jag får erkänna att jag är avvaktande kritisk.

Coca Cola Zero Jag sitter och dricker en Coca Cola Zero just nu, eftersom caféet jag sitter på inte hade någon annan light-läsk (skandal!), och jag kan bara konstatera att, nej, den smakar ingenting. Absolut ingenting. Eventuellt like metalliskt. Metalliskt vatten. Som får min hals att kännas lätt bortdomnad. Mmm. Jag skulle nog ha beställt en god kopp te istället. :/

Jag undrar om det finns fler som tycker som jag angående light-colorna? Hur som helst är jag glad att Zero-varianten inte ersatt Light:en. Då hade Coca Cola förlorat många kronor till Pepsi från den här konsumenten.

Utbrändhetsstatus, stardate 080811

Då: När utbrändheten var som värst, under det första året, hade jag huvudvärk konstant, dygnet runt, månad efter månad. Till råga på allt kunde den inte rås på med huvudvärkstabletter – på sin höjd kunde den ibland göras lite lite svagare. Till detta kom en oförmåga att tänka något som helst slags ”avancerade” tankar – typ att planera något, eller att beräkna något mer än enkelt plus och minus. Jag kunde heller inte läsa något slags ”seriös” text, typ faktabok, lärobok, avtal eller något annat slags allvarlig text. Min gräns låg vid några enstaka rader. Ovanpå detta var mitt minne kraftigt försämrat.

Eget fotoHur jag klarade av mina universitetsstudier det sista halvåret innan sjukskrivningen är fortfarande en gåta för mig. Min hjärna fungerade inte, och jag kunde inte både lyssna och skriva samtidigt. Än mindre tänka.

Alla överträdelser över denna högst basala nivå resulterade i plötslig och ihängande stark huvudvärk kombinerad med ångest och obehag, ofta med illamående och/eller yrsel. Jag var över huvud taget otroligt känslig för intryck av alla de slag – allt som krävde att min hjärna tog in och bearbetade information, särskilt om det kom intryck av flera slag eller från flera håll på en gång. Att socialisera med fler än en människa i taget var en omöjlighet, och bara att vistas ute bland mycket folk (gå på stan, i affärer etc) var en plåga som snabbt tröttade ut mig.

Trots alla dessa begränsningar försökte jag förbereda mig för att starta eget företag(!). Jag läste affärslitteratur trots att det gjorde mitt huvud sämre och fördröjde mitt tillfrisknande, och jag gick på föreläsningar trots att jag knappt klarade av att sitta där.

lolcats

Nu: Nu har ytterligare ett drygt år passerat. Efter 1,5 års övertalning från mina läkare gav jag i våras till slut med mig och började ta det riktigt lugnt, precis som det ju faktiskt var tänkt att jag skulle göra från början. Det har gett effekt.

Jag är alltjämt sjukskriven på heltid, men tecknen på återhämtning blir allt tydligare. Jag har inte huvudvärk varje dag längre såvida jag inte anstränger mig för mycket, och också stunderna av illamående är allt mer sällsynta. Jag kan lättare vistas ute bland folk, omgiven av intryck. Jag kan läsa någon timme om dagen, om än med täta pauser. Jag har gått en datakurs under våren, i rehabiliteringssyfte, och klarar med ordentliga pauser av några timmars sådan ansträngning per dag.

Eget fotoÖver huvud taget är det kanske viktigaste att jag börjat lära känna mina nuvarande begränsningar bättre. Jag vet på ett ungefär vad som riskerar att bli ”för mycket”, och har därför allt större möjligheter att avbryta vad jag för stunden håller på med och ta det lugnt, och därmed minska risken för obehag. Det är dock fortfarande lätt hänt att jag går över gränsen.

Just för dagen har jag åter igen kraftig huvudvärk som inte ens en dubbel dos huvudvärkstabletter gjorde någon som helst skillnad mot, men detta beror nog huvudsakligen dels på att jag var till gymmet igår, dels att jag läste igenom avtalsvillkoren för en internetbank (något jag över huvud taget inte hade klarat av för ett år sedan), och dels för att jag besökte en av mina kusiner och hennes familj igår eftermiddag. Det här bloggandet tar också på krafterna, men förhoppningsvis mår jag bättre igen imorgon.

Jag hoppas kunna prova på något slags arbetsträning på kvartstid den här hösten. Det är mitt nuvarande mål. Karriärsplanerna inför framtiden får vänta ett tag till.

Den problematiska alkoholen

Jag kom att tänka på problematiken med en allt för hög alkoholkonsumtion när jag hörde Sveriges Radio P4 rapportera kring ämnet igår. Då jag inte druckit en droppe alkohol på två år, och dessförinnan bara drack någon centiliter om året i genomsnitt, skulle jag inte påstå att jag har ett alkoholproblem per se, men jag kan lugnt konstatera att min relation till alkoholen är ansträngd. Jag ogillar verkligen att ikläda mig offerrollen, men i det här fallet är faktiskt den huvudsakliga anledningen mina tankar kring min far och hans bruk av alkohol. Han var nämligen alkoholist, fram tills hans allt för tidiga död för några år sedan.

Utan att gå in på några detaljer i hans olyckliga öde kan jag bara konstatera att jag sällan kunnat nudda en droppe alkohol i mitt liv utan att instinktivt känna obehag – oro inför den eventuella risken att jag skulle kunna bli som honom. Alla säger att han och jag är väldigt olika som individer, men allt för många människor faller för frestelsen att ta till flaskan för att jag skall kunna slå det ifrån mig. Föga förvånande har detta kraftigt begränsat min alkoholkonsumtion. Min nollgräns på alkohol för närvarande beror på att jag sedan utbrändheten för ett par år sedan går på medicin, men även utan denna skulle min konsumtion troligtvis ändå ligga rätt så nära noll.

Inte nog med att alkohol i sig får mig att relatera till och tänka på alkoholism – blotta tanken att ”Ahh, den här ölen smakar ju rätt så gott!” eller ”Hmm, en drink vore allt gott. Man kanske skulle…” ger mig kraftiga skuldkänslor närhelst de sticker upp sitt fula tryne. Allt detta gör att jag ytterst sällan dricker alkohol, och när jag väl gör det så blir det en tämligen kort historia. Jag kan dock inte helt och hållet säga att jag beskyller min far för detta, eller att jag önskar det vore på något annat sätt. Better safe (and cautious) than (lost and) sorry, antar jag min filosofi kan sammanfattas.

Just nu behöver jag hur som helst ingen alkohol för att få nöjet att ha baksmälla – det räcker med att jag anstränger mitt utbrända huvud för mycket så kommer ”baksmällan” som ett brev på posten – allt för lik den äkta varan för övrigt.

Alkohol och droger kommer jag säkert att återkomma till i senare blogginlägg.

Recension: The Long Tail – Why the Future of Business Is Selling Less of More

The Long TailThe Long Tail – Why the Future of Business Is Selling Less of More, av Chris Anderson.

OBS: Det här är en recension av den engelskspråkiga upplagan av boken.

Den här boken är helt fantastisk – och jag kan inte nog rekommendera den till alla som vill vidga sin vy av den moderna världen och ekonomin i allmänhet, och till ekonomer och entreprenörer i synnerhet.

Huvudtesen är att internet för alltid har effektiviserat processen att nå ut med produkter av olika slag till människor överallt, och att dessa närmast försumbara digitala distributionskostnader kombinerat med en global marknad och låga kostnader för lagerutrymme helt plötsligt gör det ekonomiskt lönsamt att sälja även produkter med mycket låg omsättning. Även fast varje enskild produkt kanske inte säljer i så många exemplar så blir vinsten av alla sådana ”smala” produkter i slutändan ändå betydande. Detta leder till en breddning av utbudet av produkter, där varje konsument har en chans att hitta just den produkt de vill ha, istället för att behöva nöja sig med vad den lokala stormarknadens strömlinjeformade utbud.

Anderson presenterar sin teori på ett mycket övertygande sätt, baserat på ekonomiska data från ett antal stora internetrelaterade företag, och använder sedan denna information för att visa och bevisa hur internethandeln har förändrat den ekonomiska verkligheten för företag och handel. Redan efter ett eller ett par kapitel har man förstått teorin, men jag rekommenderar verkligen att man läser igenom hela boken då ens förståelse på djupet ökar för varje kapitel. Bokens fokus ligger på digital distribution av varor (exempelvis digital musikförsäljning a la iTunes och CDON.com), men teorin fungerar naturligtvis utmärkt även för fysiska varor.

Den här boken fick mycket uppmärksamhet när den kom ut, och det högst välförtjänt. Den är en milstolpe i affärslitteraturen.

[5/5]

Betyg: fem av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Long tail av Chris Anderson

Recension: Freakonomics – En vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor

freakonomics Freakonomics: en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor, av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner.

OBS: Det här är en recension av den engelskspråkiga upplagan av boken.

I den här boken presenterar Levitt och Dubner sina förklaringar av en mängd fenomen i (det amerikanska) samhället. Fenomen som vid första åtanke kanske kan tycka ha föga att göra med ekonomi, men som vid en närmare undersökning kan ses i ett helt nytt ljus.

De teorier och förklaringar som ges är genomgående mycket intressanta och förvånande ofta just förvånande, för att inte säga provocerande. Mycket läsvärt! Särskilt provocerande känns dock deras resonemang när de helt osentimentalt blandar in frågor om ras, bakgrund och attityder. Dessa tankar kändes ofta något obehagliga, även fast jag inte kan bestrida att de eventuellt stämmer.

Något som däremot direkt irriterade mig helt igenom denna bok var dock författarnas förkärlek för att skryta och göra reklam för sig själva mellan varenda kapitel. Jag störde mig enormt mycket på det. Inte enbart för att det är irrelevant både ur fakta- och trovärdighetssynpunkt, utan också för att det hade passat bättre i all korthet på bokens baksida som sales point för de som ännu inte köpt boken.

Denna genomgående självdryga ton sänker den i övrigt skapliga boken, och gör att jag inte spontant kan rekommendera den.

[2/5]

Betyg: två av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor av Steven D. Levitt

Lyssna inte bara på olyckskorparna

Något som jag tycker är beklagligt är den myt som hålls vid liv av såväl media som av ovetande olyckskorpar om att världen skulle vara på väg att bli en allt våldsammare och otryggare plats. Denna verklighetsbeskrivning är något som man brukar höra och läsa lite här och var med jämna mellanrum, och brukar slängas ut i debatten lite spontant sådär över axeln som något slags universell sanning som inte behöver vare sig backas upp eller försvaras.

Opassande noterar, precis som jag, att en anledning till att media gärna agerar olyckskorpar naturligtvis är att domedagsprofetior säljer. Hur ofta ser man inte kvällspressens löpsedlar med stora svarta bokstäver basunera ut att nu har något gått käpprätt åt skogen. De grova våldsbrotten ökar! Terrorismen ökar! Oljepriserna går upp! Nu går konjunkturen ner! Våldtäkterna ökar! Etc. Nå, ingenting särskilt förvånande med detta alltså.

Det jag finner särdeles beklagligt med detta är dock att:

  1. Dylika nattsvarta budskap kan användas för att motivera och/eller elda upp massorna för att få igenom politiska m.fl. beslut som i efterhand kan visa sig vara både överilade och direkt olämpliga. Beslut som på ett otillbörligt sätt kan främja en särskild grupp på bekostnad av en eller alla andra. FRA-lagen, och försvaret av den, är omöjlig att inte nämna här.
  2. Budskapet är onyanserat!

flyingpigeon

Sanningen att säga så blir världen hela tiden en allt bättre plats att bo på. Antalet anmälda brott i Sverige ökar förvisso, men både folkhälsan och levnadsstandarden ökar generellt, och globalt kan konstateras att fattigdomen minskar, terroristaktiviteten minskar och att det blir allt färre krig. Det är mycket goda nyheter! Risken för terrordåd är förvisso inget man skall bortse från, men rör sig fortfarande bara om ett antal fall per år, i en värld med mer än sex miljarder människor.

Nu inser också jag att statistik kan användas för att bevisa i stort sett vad som helst bara man är selektiv nog, men vad jag vill ha sagt är bara att jag tycker det är viktigt att komma ihåg de positiva trenderna – som är betydande – och i den vetskapen finna kraft och mod att ta itu med de problem som finns.