Monthly Archive for augusti, 2008

För 16 år sedan, 1992, släppte Westwood Studios Dune II, som kom att bli det första moderna realtidsstrategispelet (RTS). Spelet kom att bli startskottet för den genre som sedan kommit att domineras av spelserierna StarCraft, WarCraft och Command & Conquer. Dune 2000 släpptes 1998 och är i praktiken en nyversion av Dune II, med i stort sett identiskt innehåll men presenterat med bättre grafik och med filmsekvenser med riktiga skådespelare.

Har man någon gång spelat ett RTS – eller (som jag) gamla Dune II – så känner man sig snabbt hemma. Användargranssnittet är klart och tydligt och bör inte ge upphov till några större problem.

Storyn följer med smärre modifikationer den i Dune II, som i sin tur bygger på den i novellen Dune av science fiction-författaren Frank Herbert. I detta SF-universum finns en otroligt värdefull krydda kallad melange, som endast återfinns på en enda plats: den lilla ökenplaneten Arrakis, även kallad just ”Dune”. Spelet tar sin början i och med att kejsare Frederick IV – huset Corrinos överhuvud och galaxens ledare – har anordnat en tävling: Det av de tre mäktiga husen Atreadis, Ordos och Harkonnen som kan ta kontroll över Dune – alla medel tillåtna – ges ensam ägenderätt till planeten, och därigenom också till dess värdefulla krydda. Varför kejsaren utlyst denna tävling och varför han inte själv försöker ta egen kontroll över planeten vet man inte, men det stoppar inte de tre husen. De beger sig dit, och deras arméer slåss snart för fullt med varandra.

I det här spelet tar du kontroll över ett av de tre husens styrkor (du kan själv välja vilket), med det uppenbara målet att besegra de två övriga. Till ditt förfogande har du trupper av olika slag, från enkla fotsoldater beväpnade med lätta gevär, via beväpnade buggys som snabbt kan ta sig fram över ökensanden, till avancerade tanks. För att kunna bygga alla dessa enheter måste du dock bygga upp en bas, en bas som i sedvanligt RTS-manér består av allehanda byggnader och försvarsverk. En skillnad mot de flesta andra spel i genren är dock att man inte kan bygga sin bas var som helst. Byggnaderna måste byggas på fast mark (inte på sand), och bör dessutom placeras på en rejäl betonggrund för att bättre stå emot de kärva förhållandena. Nere i ökensanden lurar dessutom gigantiska sandmaskar – planetens enda djurart – som ditlockade av vibrationer på markytan kan sluka manskap och fordon hela om man har otur, så det gäller att vara försiktig.

I övrigt är dock förfarandet sig likt från liknande spel: Bygg harvesters för att samla in krydda (=pengar) och bygg sedan upp en bas samt tillräckligt med trupper både för att kunna försvara dig själv och för att kunna anfalla fienden. Målet med de flesta banor är att utplåna samtliga av fiendens byggnader och enheter på spelplanen.

Ett hedersomnämnande vill jag ge till Westwood för att det i det här spelet är möjligt att markera och styra flera enheter åt gången – förvisso standard nu för tiden, men en funktion som saknades i ursprungliga Dune II. Filmsekvenserna är också ett kul inslag, och skådespelarna gör bra ifrån sig, även fast de datorgenererade bakgrunderna lämnar mycket att önska. Riktigt kul dessutom att en så pass känd skådespelare som John Rhys-Davies har en roll!

Spelet har dock sina mindre smickrande sidor. Något som både nya och återvändande spelare mycket snart lär upptäcka är att spelet har vad som jag antar är spelets enda bugg, nämligen att man inte kan lägga till enheter till en redan existerande markering genom att markera runt dem – då avmarkeras nämligen de tidigare markerade enheterna. Man är alltså tvungen att lägga till enheter till markeringen genom att klicka på dem en efter en, något som kan ställa till mycket besvär i pressade situationer. Dessutom lär fans av gamla Dune II liksom mig störa sig på att den uppslagsbok över enheter, byggnader, sandmaskar etc som fanns i föregångaren här helt oförklarligt saknas. Inte nog med att den var en kul detalj som lätt borde ha kunnat lagts till, den var faktiskt också till hjälp ibland när man hade funderingar över någon viss enhet, så det är tråkigt att den utelämnats.

Spelets kanske största problem som jag ser det är dock att det känns som att det något saknas. Kanhända är det bara tiden som sprungit ifrån spelet. Jämfört med exempelvis Westwoods Command & Conquer: Red Alert (1996) eller Command & Conquer: Tiberian Sun (1999) så känns Dune 2000 allt för enformigt och begränsat. Ointressanta banor bestående av sand, sand och åter sand, uppluckrat med några mindre områden fast land där man kan bygga sin bas. De nya filmsekvenserna är en välbehövlig touch, men det räcker helt enkelt inte till.

Sammanfattning: Dune 2000 är ett synnerligen gediget och lättförståeligt realtidsstrategispel, befriande fritt från stora problem i det det levererar. Problemet är dock att spelet är föråldrat och enformigt, och att det helt enkelt inte har så mycket att leverera jämfört med andra liknande spel. Kraftigt utökade filmsekvenser hade säkert fått spelet att leva upp mer, men inte ens det hade gjort det här spelet till en klassetta. Är du ett fan av klassikern Dune II uppskattar du säkert den här nyversionen, och hittar du spelet till en billig penning någonstans så är det inte alls ett dåligt köp, men det finns andra bättre spel där ute.

Betyg: tre av fem.