Ibland blir man bara arg. Som när jag lyssnade på Sveriges Radio P1:s Klotet idag, och de tog upp två – som jag ser det – mycket oroväckande ämnen.
Oljesandsutvinning i Kanada
Norska Statoil håller visst på med utvinning av oljesand i Kanada, där världens största tillgångar av råvaran finns. Oljesand är tydligen det dyraste och mest energikrävande av alla fossila bränslen att utvinna och ger störst koldioxidutsläpp – mellan 5 och 15 gånger högre klimatutsläpp än vanlig olja! Och för att bryta sanden är de dessutom tvungna att skövla enorma arealer land, som förvandlas till stinkande, oljedrypande ödemark. Hur kan man inte bli förbannad när man hör nyheter som denna?!
Koldioxidlagring
Och så tog man också upp ett ämne som jag känt mig kritisk till ända sedan jag först fick höra talas om det, nämligen underjordisk lagring av koldioxid. I just det här fallet handlade det om Vattenfall som pumpar ner koldioxid i marken under havet, i ett försök att lagra det. Jag förstår att det måste kännas attraktivt att helt enkelt försöka gräva ner problemen man själva varit med om att ge upphov till, men hela idén oroar och äcklar mig; Självklart kommer skiten att läcka ut och komma ut i luften igen – det är väl med all rimlighet bara en tidsfråga?! Jag har dåliga aningar om det här…
Ja, jag tycker faktiskt att vi lever i spännande tider. Jan Guillou och de andra medie-40-talisterna kan fortsätta babbla om sitt gamla –68 bäst de vill. Inte nog med den debatt (av ännu oklar betydelse) som blossat upp kring integritetsfrågorna – och som förmått mobilisera dagens unga på ett sätt som nog inte skådats på flera decennier – och den spännande framväxten av Kina till en stormakt (med möjliga implikationer), vi befinner oss också i ett läge där vi kan göra vårt samhälle ekologiskt hållbart och leva mer miljövänligt, för kanske första gången sedan industrialiseringen för mer än 100 år sedan.
Med utökade transporter på järnväg, och med vindkraft, fjärrvärme, biobränslen, elhybrid- och biogasbilar m.m. har vi aldrig tidigare skådade tekniska möjligheter. Och med klimatlarmen ljudande allt högre bör vi också ha den beslutsamhet som behövs för att genomföra denna omställning.
[Det] finns åtgärder att vidta för att minska Sveriges koldioxidemissioner från 52 miljoner ton koldioxid år 2007 till ca 5–10 miljoner ton år 2050 utan att befintlig kärnkraft behöver ersättas av ny. Dessa åtgärder är till stor del kända och billiga eller till och med lönsamma att genomföra. […]
Det scenario som vi presenterar är ett av flera tänkbara och naturligtvis ingen prognos. Vårt syfte är att illustrera att en genomgripande förändring mot ett samhälle som inte är beroende av fossila bränslen är möjlig.
Detta skriver sex forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet på SvD Brännpunkt idag. Jag vet inte hur opartiska dessa forskare är, men jag stämmer in i deras framtidstro och hopp om politisk handlingskraft.
Det är en fantastiskt spännande och hoppingivande tid. Låt oss ta detta tillfälle att på allvar och med beslutsamhet utveckla vårt samhälle till ett samhälle inte bara våra barn utan också vår jord kommer att tacka oss för. Den ljusnande framtid är vår.
Som man (inte) ropar får man (inte) svar. Jag hade egentligen inte tänkt gå och rösta i valet till Europaparlamentet den 7:e juni. Jag är intresserad av politik och brukar alltid rösta i riksdagsvalen, men som ett resultat av hur osynlig EU-debatten är och hur obefintlig mediebevakningen av vad som händer nere i Bryssel är kände jag mig både oengagerad och oinformerad. Jag har dock sedermera ändrat inställning.
Just precis på grund av mediernas hutlöst låga intresse för och fokus på EU, och just precis på grund av att media först tillbringar år efter år med att totalt försumma rapporteringen om EU-politiken för att sedan – bara veckor innan valet – oja sig över folks låga intresse för detsamma(!), just därför tänker jag gå och rösta! För att visa dem att deras fördummande behandling av folk, och brist på rapportering om något som är så viktigt, inte biter på mig.
De beslut som dagligen fattas nere i Bryssel (och Strasbourg) är av lika stor betydelse för våra liv och vår framtid som den pajkastning och inavel som äger rum i riksdagen. Allt mer beslutsfattande äger rum inom den europeiska unionen. Låt inte medias olyckskorpars profetior om en dum och ointresserad svensk befolkning besannas! Kolla upp de partier du tycker verkar intressanta, och gå och rösta du också!
1848 Noir 86% De Cacao från Pouplain – en av Frankrikes äldsta chokladtillverkare – är en av mina nya favoriter. Den är en mycket trevlig mörk choklad med en lagom bitter smak, utan att för ett ögonblick bli svåräten. Inhandlades på Ica och rekommenderas varmt!
Update: (10.01.06) Chokladen tycks ha fått en ny förpackning – den här gången i guldpapper – men den smakar fortfarande lika fantastiskt gott som förut. Köp och njut! 
Jag har tänkt skriva om det här i någon vecka nu, och nu blev det äntligen av. Det känns som om jag skådat en liten (liten) bit in i framtiden: The Espresso Book Machine från företaget On Demand Books – en idé lika enkel som den är genial. The Espresso Book Machine är helt enkelt en boktryckningsmaskin där man kan välja bland en massa olika (digitalt lagrade) böcker på en dataskärm i ena ändan, för att i den andra – bara någon minut senare – få ut en tryckt pocketversion av boken. Den underbara fusionen av befintlig teknik (skrivarteknik samt böcker i pdf-format) som med tiden blivit så liten och snabb att det nu alltså blivit möjligt att få plats med ett helt litet boktryckeri på bara någon kvadratmeter.
(Bild från Mail Online.)
Med böckerna lagrade som pdf-filer på en hårddisk (eller minneskort) är dessutom den teoretiska bokkatalog den skulle kunna innehålla närmast oändlig! Tänk vilken revolution denna maskin skulle kunna bli för bokhandlarna: Man skulle kunna skära ned radikalt på sitt dyra lagerutrymme men samtidigt kunna erbjuda fler böcker till sina kunder än någonsin tidigare. Endast böcker som inte finns på fil, eller böcker i speciellt fina utgåvor med extra fint papper, specialtryck, tjocka pärmar och så skulle behöva lagerhållas.
Maskinen finns visst redan på några håll i USA, och Europas första exemplar har nyligen installerats på en av den engelska bokkedjan Blackwells affärer i London, och fler spås följa. DN har en artikel här.
Tänk om man hade haft en personlig sekreterare – någon som man kunde sitta och tala med om ens åsikter och funderingar, och som sedan – med god svenska – kunde sätta sig ner och komponera blogginläggen åt en. Då skulle man slippa mödan och smärtan associerad med att skriva, men ändå få ut alla de inlägg man egentligen skulle vilja skriva varje dag. Ahh, man kan alltid drömma… *^^*
Men det är klart, petig perfektionist som man är skulle det väl krävas en hel del för att hålla mig borta från texten helt och hållet.
I snart tre års tid har Bamyl koffein varit min räddare i nöden – den enda värktablett som haft någon som helst effekt mot min huvudvärk. En förträfflig kombination av acetylsalicylsyra och koffein som för det mesta lyckas dämpa värken och få mig tillbaks på fötterna, eller i vart fall göra vilan kortare och mer uthärdlig. Jag rekommenderar den varmt. Jag har tagit 1½-4 tabletter om dagen nästan varje dag de här åren – vecka efter vecka, månad efter månad.
Eftersom mina huvudvärksbesvär gradvis blivit allt mildare och inte ens ett långt blogginlägg som mitt föregående slår ut mig helt och hållet i ett helt dygn längre, och eftersom en kontakt inom vården uppmärksammat mig på att även en sådan här receptfri medicin faktiskt kan leda till beroende (något som ingen läkare eller apoteksbiträde tidigare ens nämnt), har jag dock beslutat mig för att dra ner på användningen. Den senaste veckan har jag inte tagit en enda, och även om värken någon dag skulle bli allt för begränsande kommer jag att ta en mindre dos än jag hade gjort tidigare.
Det är ingen dans på rosor att ha mer ont än jag annars hade kunna ha, men jag tror att det är hälsosamt. Och ett gott tecken att jag allt mer faktiskt kan klara mig utan dem. 
Senaste kommentarerna