Grattis till mig! Igår fyllde jag år, och ringa 31 år har jag nu blivit. Förhoppningsvis har åren gjort mig lite visare. 
Monthly Archive for augusti, 2009
Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Vi lever i ett av världens rikaste länder, där alla mätbara parametrar som utbildning, hälsa, ekonomi och jämställdhet bara pekar uppåt – hur kommer det sig då att allt fler bara tycks bli allt olyckligare och mer deprimerade? Ja detta är frågor som läkaren och föredragshållaren Nisse Simonson indirekt tror sig kunna förklara, och hans svar är att allt är en fråga om livsinställning – att det går att lära sig att bli positiv och må bra.
Med en blandning av vetenskapliga rön, medicinsk erfarenhet, personliga anekdoter och en dos sunt förnuft förklarar Simonson rätt så övertygande sin livsfilosofi och sitt recept till ett mer positivt liv. Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det.
Det är sedan länge väl känt att optimister både mår bättre och lever längre än pessimister, och Simonson låter oss som inte fötts med denna starka grundinställning fyllas av hopp i det att forskningsrönen tyder på att detta är något som faktiskt går att lära sig. Hjärnan är inte statisk som man tidigare trodde, utan plastisk – omformlig; Positiva tankegångar (likväl som negativa) omformar hjärnan och nervbanorna, och ju mer man tänker positivt desto mer benägen blir hjärnan att spontant också tänka positivt. Detta är ingen “quick fix” utan något som kräver trägenhet och vilja, men det är möjligt, och detta är något mycket positivt.
Nisse Simonson är ingen Kay Pollak eller Dalai Lama, ingen språkvirtuos och ingen frälsare, och boken känns på intet sätt särskilt revolutionerande eller inspirerande – den kan vara både torr och speciellt framemot slutet tämligen ofokuserad – men den är lättläst och lärorik, och jag rekommenderar den till alla som känner att de skulle vilja må lite bättre här i livet. Och vem vill inte det?
![[3/5]](http://tankarochmer.files.wordpress.com/2008/08/betyg30.gif){kind=small}
Betyg: tre av fem.
Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris (och kommer snart ut i pocket).
Michel Cluizel Grand Noir 85% är den sortens choklad man blir glad av att äta. Mörk och matig men ändå krämig och väldigt lättäten, med en anspråkslös bitterhet som aldrig tränger sig på. Mycket trevlig.
Jag vet inte vad mer jag kan säga. Den är lite dyrare än de flesta chokladkakor jag testat här och återfinns knappast på kvartersbutiken, men får du tag i den kommer du inte att bli besviken. Rekommenderas!
中島みゆき『地上の星』En av mina japanska favoritsånger, från första stund jag hörde den som signaturmelodi till dokumentärserien “Project X – Utmanarna” på japanska NHK. Själva låten är makalöst bra och ger mig ståpäls varje gång jag hör den, inte minst på grund av dess text. Programmet handlade om de många människor – forskare, ingenjörer, arbetare, företagare etc. – som bidrog till att bygga upp Japan efter Andra världskriget. Broar, radiomaster, dammar, forskningsprojekt… Människor som arbetade hårt för att bygga en framtid åt det sönderbombade folket. Människor och livsöden som många nu förmodligen inte ens känner till.
Här är min egen översättning av texten:
Svalan i vinden,
Vintergatan i sanden,
vart har alla försvunnit, utan att någon tog farväl av dem?
Pegasus på fältet,
Venus vid gatans hörn,
vart har alla försvunnit, utan att någon brydde sig?
Ingen minns de stjärnor vi har på jorden.
Folk stirrar bara upp mot himlen.Svalan högt däruppe på himlen, säg mig,
var är stjärnorna på jorden?
Svala, stjärnorna på jorden,
var är de månne nu?Jupiter på klippan,
Sirius på vattnets botten,
vart har alla försvunnit, utan att någon brydde sig?
Sökandes berömmelse, sökandes det som glittrar,
(vi) människor greppar bara efter is.Svalan högt däruppe på himlen, säg mig,
var är stjärnorna på jorden?
Svala, stjärnorna på jorden,
var är de månne nu?Sökandes berömmelse, sökandes det som glittrar,
(vi) människor greppar bara efter is.
Svalan i vinden,
Vintergatan i sanden,
vart har alla försvunnit, utan att någon tog farväl av dem?Svalan högt däruppe på himlen, säg mig,
var är stjärnorna på jorden?
Svala, stjärnorna på jorden,
var är de månne nu?
Gränsen mellan skirt & vackert och tantigt & tråkigt kan vara hårfin, men Oleana & Friends lyckas som tur är. Jag vet inte om det beror på de väna modellerna, men deras kollektion känns feminin, romantisk, gammaldags och bedårande charmig. Stundtals får jag en känsla av ren sagomystik.
J.D. Gross Ecuador Raspberry är en mycket god 70-procentig choklad med hallonsmak, i samma serie som den knäck/kola-variant jag recenserade häromsistens. Också den här chokladen är alltså mycket god utan att bli för söt, och har ett visst krispigt tuggmotstånd. Den är härligt aromatisk, och de små hallon(puré)bitarna är lagom knapriga och sega.
J.D. Gross Ecuador Raspberry säljs på Lidl, till ett oförskämt lågt pris. Rekommenderas!
Tidigare i sommar testade jag att ladda ner The Lord of the Rings Online (LotRO). Spelet är som ni kanske vet ett MMORPG i Tolkiens sagovärld. Spelet är till skillnad från gruppcentrerade Guild Wars i första hand ett en-karaktärs-spel spel likt de flesta andra MMORPG-spelen på marknaden, såsom exempelvis World of Warcraft och Warhammer Online. Likt World of Warcraft och Warhammer Online är det (LotRO) dessutom ett spel som kostar en inte oansenlig mängd pengar att spela, både i form av införskaffningskostnad och månadsavgifter, vilket också medgett företaget bakom spelet att investera rejält med pengar i att skapa ett både stort, detaljerat och ambitiöst spel.
Jag hade länge velat testa LotRO, men trodde inte att min dator skulle klara av det – något som den dock till min stora förvåning faktiskt gjorde när jag väl testade det. Rent spontant imponerade spelet väldeliga på mig; Jag är en stor fantasyälskare och ett fan av Tolkiens böcker, så jag attraherades av den gedigna och trovärdiga världen, kombinerat med en starkare berättelse än den som World of Warcraft lyckades prestera. Berättelsen förs framåt inte bara genom den text man presenteras för när man interagerar med diverse spelkaraktärer, utan efterhand i äventyrets gång också genom en berättarröst samt via filmsekvenser. Jag har inte spelet på datorn längre och har inte spelat igenom någon större del av handlingen, men fortsätter detta berättarsätt (inklusive berättarröst och filmsekvenser) spelet igenom – vilket jag förutsätter att det gör – hjälper det till att skapa en stark känsla av fortgående handling och berättarteknisk spänning. (Något man knappast kan säga om World of Warcrafts handling.)
Något som jag också gillar med LotRO är den realistiska visuella stilen. Förvisso älskar jag fantasyn för alla dess fantastiska och fantasieggande inslag, men det är i kontrasten mellan det ordinärt jordnära och det oväntat fantastiska som magin framträder i sin fullaste prakt. Jag älskade de vackra djupa skogarna som fanns på sina håll i World of Warcraft, men de dränktes tyvärr av en i övrigt överdrivet enkel och extremfärgglad design, och blåa alver med sexpack. Kantiga krigare med 100-kilos röd/lila axelskydd med taggar blir bara löjligt. Detta problem tycks som tur är inte finnas i LotRO. “Sagan om ringens” värld är betydligt mer visuellt realistisk, vilket skänker en lugnare och trovärdigare bakgrund till spelupplevelsen.
Varför spelar jag då inte The Lord of the Rings Online nu? Varför har jag inte kvar det på datorn, om det nu är så bra? Tja, anledningen till att jag tog bort det är rätt så banal: Efter ett par veckor märkte jag nämligen att jag spelade allt för mycket. Det är tyvärr en tendens jag har, att “fastna” i spel och bara spela, spela och spela. För mycket och för ofta. Som jag gjorde med World of Warcraft. Därför tog jag bort det.
Desto intressantare tror jag är en fråga som jag faktiskt kom på idag: Varför längtar jag inte efter att installera det igen? Kanhända kändes spelet inte tillräckligt fantastiskt, fantasieggande och lockande. Kanhända blev det för realistiskt och alldagligt – det är ju trots allt ett sagolikt avbrott från vardagen man vill uppleva… Eller också beror det bara på att jag tillbringat slutet av sommaren mestadels på landet, med både nära och kära omkring mig och med ett härligt lantliv att ägna mig åt, och att jag därför helt enkelt inte längtat så mycket efter att spela just någonting alls. Jag vet inte riktigt. Det får framtiden utvisa.
Loading ...
