Angående terrordådet i Stockholm

by Andreas

Rent cyniskt sett

Ja skall man se på det inträffade med brutal och kanhända lite pubertal logik så kan man ju se det som att vi nu har en idiot mindre att oroa oss över. Skall man se lite mer finstämt och nyanserat på det (och det skall man nog) så har vi nu en störd och förmodligen mycket olycklig och marginaliserad individ mindre; En individ som efter flykten från Irak till Europa troligen med stegrande upplevd vanmakt och sorg funnit sig stående utanför samhället, med rasism och en språk- och kulturbarriär mellan sig själv och det land han hamnat i. En man som i sin frustration lockats av den extrema religiositetens enkla budskap och löfte om att – på sitt sätt – kanske kunna göra någon skillnad i världen, om än på ett fruktansvärt dumt sätt… Ja, nu spekulerar jag ju bara, men ändå.

Hur som helst är det mycket tråkigt att han slängt iväg sitt liv så totalt i onödan, lämnandes såväl fru som barn efter sig. Han borde ha fått professionell hjälp av psykiatrin, för att lära sig hantera sina destruktiva tankar, för att lära sig må bättre och kunna leva ett bättre liv både för sin egen, för sin familjs och för samhällets skull.

Vi lever i en sekulär stat och vi skall och får inte böja oss för religiösa extremisters krav. Vi skall inte rucka på yttrandefriheten oavsett vilka krav eller önskemål vi än får. Yttrandefriheten är som jag ser det något av det viktigaste och finaste vi har, som är lika inför alla och som bidrar till ett öppet och fritt samhälle, och är inget vi skall tumma på – snarare bör den utökas. Konstnärer, författare och alla vi andra skall ha rätten att uttrycka oss utan att behöva vara rädda för repressalier från religiösa extremister på olika håll i världen. Inte heller skall vi skrämmas till att lämna Afghanistan – viker vi oss för hot och utpressning kommer bara deras krav att trappas upp.