I Vad optimister vet – och du kan lära dig : hitta vardagsglädjen med positiv psykologi ger Nicolas Jacquemot oss en guidad tur genom området positiv psykologi, eller “det vetenskapliga studiet av optimalt mänskligt fungerande” som det också brukar definieras. På knappa 160 sidor går Jacquemot sakligt och översiktligt igenom allt från vad optimism är och hur tankar och känslor hänger ihop, till betydelsen av flow i vardagen och personlig coachning. Sammantaget ger han en sammanhållen och väl upplagd lektion i hur man kan bete sig för få ett liv där man känner mer optimism och glädje, och helt enkelt mår bättre. Sakligt, lättläst och välskrivet.

Den lilla bokens breda helhetssyn är både dess styrka och dess största svaghet. Å ena sidan är den en lätthanterlig liten guide över tankar och koncept som behandlas inom ett brett fält av “självhjälpsböcker” och kan därför säkert hjälpa många – å andra sidan går han inte in på djupet på något område, utan hinner bara lätt snudda vid dem innan det där dags för nästa kapitel. Den gör mycket okej, men inget riktigt bra.

Som översikt och introduktion är nog den här boken bra, och förhoppningsvis kan den locka människor till fortsatt läsning och djupare insikter. För egen del bjöd den dock inte på mycket nytt.

Betyg: 3,5 av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Recension: Att välja glädje
2. Recension: De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem
3. Recension: Från utbränd till nytänd

• Börja varje månad med att spara 10 % till dig själv.
• Ha lägre kostnader än intäkter varje månad.
• Köp aktier eller aktiefonder.
• Behåll innehaven.
• Var försiktig när du lyssnar på mäklare och rådgivare.

Det är dessa principer, kombinerat med tålamod, som Per H Börjesson rekommenderar alla som vill få en bättre ekonomi och med tiden förhoppningsvis också en miljon på kontot, i sin bok Så här kan alla svenskar bli miljonärer. Dessa råd är så viktiga att de återfinns både på bokens baksida och i hans förord, och de genomsyrar hela boken från första sida.

Börjesson påstår inte att det skulle vara lätt att börja varje månad med att lägga undan 10 procent av ens inkomst, men påpekar – troligen mycket riktigt – att så gott som alla har tomt på kontot vid månadens slut alldeles oavsett om man tjänar 10 000 eller 100 000 i månaden, och att det till stor del faktiskt handlar om prioriteringar. Med ränta-på-räntaeffekten och mycket tålamod växer sedan dessa pengar till en ansenlig summa.

En stor del av den lilla boken tas sedan upp av beskrivningar av och Börjessons omdömen om olika sparformer – en nyttig referens att återkomma till vid behov (även fast jag tror att den kan vara lite för kortfattad på sina ställen, speciellt för icke-ekonomer). På det stora hela känns dock boken mycket användbar och begriplig. Kort, koncis och hoppfull.

Mitt huvudsakliga problem med boken berör dock Börjessons femte och sista princip på listan. Jag betvivlar inte att mäklare och “rådgivare” i verkligheten är säljare som främst ser till sitt eget företags vinster och därför rekommenderar de sparlösningar som genererar störst vinster till dem själva – det är logiskt – dock befinner sig ju också Börjesson i denna partiska sits; Han avråder från sparande i de stora bankernas högavgiftslösningar och tipsar istället återkommande om sitt eget finansbolags produkter bland de sparlösningar han rekommenderar. Förståeligt – då det vore lite märkligt om han som företagare inte var verksam inom de områden som han också tycker är de bästa – men hans opartiskhet i frågan lämnar ändå en något fadd eftersmak. Jag kommer att försöka följa hans råd, även fast jag inte kommer att välja just hans fonder för mitt sparande.

Betyg: en svag fyra av fem.

kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Så här kan alla svenskar bli miljonärer av Per H Börjesson

Relaterade inlägg

1. Recension: Buddha
2. Recension: I trygghetsnarkomanernas land
3. Recension: The Long Tail – Why the Future of Business Is Selling Less of More

I Den politiska adeln beskriver Anders Isaksson, politisk krönikör i DN med erfarenhet som politisk, facklig och ekonomisk reporter samt som utrikeskorrespondent för radio och tv, framväxten av och relationerna inom den politiska “adeln”, från riksdagen och de politiska partierna ut till dess sammankopplade och relaterade organisationer.

Övergången till storkommuner, ökningen av statens arbetsuppgifter, statens expansion och införandet av partistöd gjorde att den statliga maktapparaten inte bara växte utan också blev en allt mer separat och självständig del från samhället omkring den – en distansering som intensifierades i och med att de förtroendevalda (av praktiska orsaker) i all större utsträckning kom att rekryteras ur den statsnära offentliga sektorn. Staten kom inte längre att styras av förtroendevalda med arbeten ute i landet – i företag och på institutioner – utan av heltidsanställda professionella politiker. Politiker utan nära relationer till sina distrikt och till folk ute i landet, instängda i sina trygga riksdagshus och kommunhus, allt mer betraktandes den vanlige medborgaren genom medias starkt förenklade filter – på samma sätt som den vanlige medborgaren som bekant betraktar sina styrande genom sagda media. En distansering som leder till otakt och ömsesidigt förakt. Något som kanske skett i alla moderna stater när styret av landet blivit en heltidssyssla.

Och som lätt sker i alla mänskliga grupperingar knyts vänskapsband och kärleksförhållanden med de människor man möts och umgås med. Följaktligen tycks det vara mer regel än undantag att familjer bildas där båda makar är politiker eller arbetar i någon till staten och arbetarrörelsen närstående organisation, såsom fackföreningar, myndigheter och lokala partiorganisationer. Det är heller inte särskilt förvånande att många av deras barn också väljer en karriär inom politiken, uppväxta som de är i dess absoluta närhet, vana vid jargongen och med personliga vänskapsband till politiker och byråkrater. Och vips tycks inte liknelsen till en politisk “adel” inte vara så främmande; En adel som umgås med och ger uppdrag åt varandra, och där politiska karriärer tycks gå i arv. En värld där vem du är har blivit viktigare än vad du är…

Om allt detta och mer därtill skriver Isaksson i Den politiska adeln, och det är tydligt att han besitter en enorm kunskap om och erfarenhet av göromålen och relationerna i politikens finrum – han formligen strör relationsuppgifter omkring sig.

Boken är mycket intressant och saklig, dock kan den ibland kännas lite ofokuserad och den hade definitivt mått bra av att delas upp i flera kapitel; i stort sett hela bokens innehåll ryms i endast tre rejäla kapitel. Värt att notera är också att den politiska världen är i ständig rörelse, och att det mesta av boken skrevs medan Göran Persson och Socialdemokraterna fortfarande hade makten.

Pocketupplagan av boken är kraftigt omarbetad och rekommenderas framför den tidigare utgivna inbundna utgåvan.

Betyg: tre av fem.

kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Låt de politiska besluten tala
2. Recension: Free – The future of a radical price
3. Recension: I trygghetsnarkomanernas land

I Det var inte mitt fel! – Om konsten att ta ansvar resonerar Ann Heberlein, teologie doktor och forskare i etik, om vikten av att ta ansvar, för sig sig själv och för sitt liv. Vi fattar våra egna beslut och våra beslut påverkar inte bara oss själva utan också människor omkring oss, eftersom vi lever våra liv i en social väv av mänskliga relationer; Med föräldrar, syskon, släktingar, klasskamrater, kollegor, och med människor och samhället i stort. Att fly från sitt ansvar, att som förövare vägra se till andra människors känslor eller att bara se sig själv som ett offer, går inte för sig. Vi lever inte i ett vakuum.

Att betrakta människor som ansvariga är att ta dem på allvar. […] Att påstå att offer är helt utan ansvar, aningslösa och naiva kan i själva verket vara lika kränkande som att anklaga dem för deras viktimisering.”¹

skriver Heberlein bland annat. Med detta menar hon inte att exempelvis en våldtagen kvinna får skylla sig själv för att hon blivit våldtagen, utan bara att vi alla – män som kvinnor, offer som förövare – skall inse att vi faktiskt i slutändan är ansvariga för våra liv och de val vi gör.

Heberlein betecknar sig själv som feminist och riktar i sina exempel oftast sin udd mot manliga förövare, men även kvinnliga problem tas upp:

Hur kommer det sig att vi så ofta ifrågasätter just kvinnors förmåga att fatta beslut, att göra val? Varför betraktas kvinnor så ofta som omyndiga när det handlar om att bestämma över sitt eget liv – bära slöja, spela in porrfilm eller bli hemmafru? När kvinnors val går stick i stäv med majoritetens uppfattning kommer det som ett brev på posten: ifrågasättandet av hennes intellektuella och moraliska kapacitet, insinuationer om att hon är “hjärntvättad”, “förtryckt” eller bara “oupplyst”.²

Heberlein är uppenbart liberal i sina åsikter och kan ibland kännas tämligen kall i sitt resonemang, men hon är tydlig och saklig och bygger oftast (om än inte alltid) under sina åsikter med tydliga argument. Hennes bok är läsvärd och ett mycket välkommet inlägg i den samhälleliga debatten som allt för ofta domineras av förenklande och kvävande offerrollsperspektiv som omöjliggör all form av nyanserad debatt.

Betyg: tre av fem.

¹) Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, sid. 55, Forma Publishing Group, 2008.
²) Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, sid. 63, Forma Publishing Group, 2008.

Boken har nyligen kommit ut i pocket, och kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Recension: Att välja glädje
2. Recension: Så här kan alla svenskar bli miljonärer
3. Recension: Munken som sålde sin Ferrari

I Free: The future of a radical price ger sig Chris Anderson, chefredaktör för teknologitidskriften Wired, på att undersöka hur det kommer sig att allt fler tjänster och produkter på internet till synes tillhandahålls gratis. Alla tycks erbjuda mer eller mindre allt gratis – sociala nätverk som Facebook, webbläsare som Firefox, meddelandeklienter som MSN Live Messenger, världens mest använda sökmotor Google och mer därtill. En vanlig användare av dessa program och tjänster betalar aldrig ett öre för dem, men ändå tycks både produkter och företag ekonomiskt sett gå alldeles utmärkt, trots de investeringar som krävs för att underhålla kraftfulla serverhallar och bandbredd till 100 000-tals – för att inte säga miljontals – användare. Hur fungerar det? Hur överlever företagen? Och vad händer när allt fler förväntar sig att allt mer på internet faktiskt skall vara gratis? Som en bakgrund och kontrast till detta går Anderson också igenom hur “gratis” fungerar och har fungerat genom historien också i den vanliga, fysiska världen.

Efter Andersons fantastiska och lärorika bok The Long Tail låg mina förväntningar på topp, det kan jag inte sticka under stol med, och det är med viss besvikelse jag måste konstatera att han med Free tyvärr inte nått samma svindlande höjder. Jag kände inte samma berusande känsla av nyfunnen förståelse för hur nätet fungerar när jag läste den här boken.

Där The Long Tail riktade strålkastaren på vad det allt billigare lagringsutrymmet betytt för internet och för handeln i stort, fokuserar Anderson i Free på de affärsmöjligheter som möjliggjorts i (och framtvingats av) växelverkan mellan allt billigare lagringsutrymme, processorkraft och bandbredd.

Vad man bjuds på i Free är en mycket kompetent och, om än inte revolutionerande så ändå lättläst, genomgång av de olika affärsmodeller som finns som involverar “gratis” produkter och tjänster, med fokus på nätet. Allt från de typiska “köp 2 betala för 1”-erbjudanden man kan se i dagligvaruhandeln, till Googles affärsidé där samtliga användare får använda deras tjänster gratis mot att företag kan betala för små riktade textannonser i anslutning till sökresultaten. Också mode-, musik- och filmbranschens problem med piratkopiering hinns med. En stor del av boken ägnas åt en historisk genomgång av “gratis”.

En kompetent och lärorik bok. Dagens Nyheter har en recension här.

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Läs även andra bloggares åsikter om chris anderson, free

Relaterade inlägg

1. Recension: The Long Tail – Why the Future of Business Is Selling Less of More
2. Recension: Den rastlösa välfärdsmänniskan
3. Recension: Den politiska adeln

Forskning tyder på att vår hjärna fick sin nuvarande form för ca 40 000 år sedan, i en långt mindre stressig och komplex värld där stenåldersmänniskorna levde i små grupper och där en ordinär människa kanske mötte lika många människor under ett helt liv som vi idag kan möta under en enda dag. Man levde utan ständiga distraktioner från internet, mobiltelefoner, tv, radio och reklam. Det var den världen vår hjärna utvecklades för att hantera. Kanhända är det inte så märkligt att man ibland inte känner att man räcker till.

I Den översvämmade hjärnan: En bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden tar sig Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, an den komplexa och synnerligen aktuella frågan om och hur väl vår hjärna klarar av den informationsflod den dagligen utsätts för i vårt moderna samhälle. Har vi nått gränsen för hur mycket information vår hjärna klarar av att bearbeta på ett bra sätt? Vilka delar av hjärnan kan det vara som sätter gränsen? Faktum är att människors resultat på standardiserade IQ-tester sedan början av 1900-talet kontinuerligt tycks förbättras för var decennium som går. Kan det vara så att vår hjärna faktiskt håller på att bli allt smartare? Kan vi träna vår hjärna för att kunna prestera ännu bättre?

Klingbergs bok är intressant och saklig, och det är tydligt att vi här bjuds på en inblick i forskningens framkant. Informationen är högeligen intressant, och vi får en unik inblick i vartåt forskarnas rön pekar.

Beklagligt nog är boken till en början väldigt torr, och Klingberg staplar forskningsresultat på forskningsresultat i en sådan utsträckning att en bråkdel hade varit nog. För en lekman som mig hade han lika gärna kunnat korta ner hela kapitel till enstaka rader… När han väl betat av den tyngsta delen av informationen lättar dock boken upp rejält och blir allt mer intressant och trevlig, och Klingberg kan ägna sig mer åt att spekulera och tala fritt. Mot slutet får man till exempel stifta bekantskap med den synnerligen intressanta frågan om om användandet av stimulantia för att temporärt öka sin koncentrationsförmåga – så kallad “mental doping”: allt från det socialt accepterade bruket av koffein till det nu bland amerikanska studenter allt bredare användandet av särskilda koncentrationsfrämjande ADHD-läkemedel för att lyckas bättre med sina studier. Kommer bruket av läkemedel med tiden att bli lika accepterat (och ibland kanske nödvändigt) som kaffe i framtidens kontor och konferensrum?

Boken börjar stelt och svagt men avslutar fenomenalt. Sammantaget är det en läsvärd bok.

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden av Torkel Klingberg

Relaterade inlägg

1. Recension: Komma rätt, komma fel och komma till punkt
2. Recension: I trygghetsnarkomanernas land
3. Recension: De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem

Karen Armstrong erkänner att hon haft väldigt lite tillförlitlig information att tillgå om buddhan, då de buddhistiska texterna innehåller ytterst sparsamt med information om buddhan som person och därtill är kryddade med underverk och liknelser, men har trots denna begränsning lyckats med konststycket att skriva en förvånansvärt läsvärd och biografi över hur hans liv och gärning kan tros ha tett sig.

Texten i Buddha flödar med en lätthet och livfullhet jag aldrig tror jag skådat tidigare, och stundtals är det en närmast magisk läsupplevelse man bjuds på, trots rikligt med svåruttalade indiska ord, namn och platser (en liten ordlista finns gömd sist i boken). Det är tydligt att Armstrong besitter både stora religionskunskaper och har gjort rejäla efterforskningar i buddhismens texter och i Indiens historia för att kunna måla upp bilden av buddhan, hans värld och hans lära.

Det måste dock påpekas att hur flödande och livfull Armstrongs text än är större delen av boken så tappar upplevelsen i kraft efterhand, och bokens sista kapitel känns som om det skrevs efter att hon helt fått slut på både kraft och inspiration… Detta till trots är Buddha fortfarande en bok jag kan rekommendera till alla som känner att de skulle vilja lära känna Buddhismens skapare lite bättre. Kanhända kan den också ge mersmak att vilja lära sig lite mer om en av världens absolut största religioner, om meditation, yoga och vägen till nirvana.

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Recension: I trygghetsnarkomanernas land
2. Recension: Så här kan alla svenskar bli miljonärer
3. Recension: Att välja glädje

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Vi lever i ett av världens rikaste länder, där alla mätbara parametrar som utbildning, hälsa, ekonomi och jämställdhet bara pekar uppåt – hur kommer det sig då att allt fler bara tycks bli allt olyckligare och mer deprimerade? Ja detta är frågor som läkaren och föredragshållaren Nisse Simonson indirekt tror sig kunna förklara, och hans svar är att allt är en fråga om livsinställning – att det går att lära sig att bli positiv och må bra.

Med en blandning av vetenskapliga rön, medicinsk erfarenhet, personliga anekdoter och en dos sunt förnuft förklarar Simonson rätt så övertygande sin livsfilosofi och sitt recept till ett mer positivt liv. Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det.

Det är sedan länge väl känt att optimister både mår bättre och lever längre än pessimister, och Simonson låter oss som inte fötts med denna starka grundinställning fyllas av hopp i det att forskningsrönen tyder på att detta är något som faktiskt går att lära sig. Hjärnan är inte statisk som man tidigare trodde, utan plastisk – omformlig; Positiva tankegångar (likväl som negativa) omformar hjärnan och nervbanorna, och ju mer man tänker positivt desto mer benägen blir hjärnan att spontant också tänka positivt. Detta är ingen “quick fix” utan något som kräver trägenhet och vilja, men det är möjligt, och detta är något mycket positivt.

Nisse Simonson är ingen Kay Pollak eller Dalai Lama, ingen språkvirtuos och ingen frälsare, och boken känns på intet sätt särskilt revolutionerande eller inspirerande – den kan vara både torr och speciellt framemot slutet tämligen ofokuserad – men den är lättläst och lärorik, och jag rekommenderar den till alla som känner att de skulle vilja må lite bättre här i livet. Och vem vill inte det?

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris (och kommer snart ut i pocket).

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? av Nisse Simonson

Relaterade inlägg

1. Nyhet: Dödligt våld kan vara dödligt
2. Recension: Att växa genom möten
3. Recension: Att välja glädje

Att växa genom möten, av Kay Pollak, är – visade det sig – i mångt och mycket en föregångare till hans fantastiska bok Att välja glädje, som jag tidigare recenserat. Så gott som allt Pollak tar upp i den här boken återkom han senare till och fördjupade sig kring i Att välja glädje.

Se andra människor som givare av kärlek eller
som rädda människor som ber om kärlek.

Detta är Pollaks huvudbudskap i den här boken. Bli inte nedstämd och bragd ur balans av människors ibland tuffa eller mindre trevliga attityder – de är blott masker, lögner, menade att skydda dem. De är outtalade rop på hjälp, på kärlek. Genom att acceptera detta, att människor i sina möten med andra människor antingen uttrycker en vilja att ge kärlek eller själva längtar efter att få kärlek, kan man, menar Pollak, lära sig hålla modet uppe och må bättre.

Har ni läst Att välja glädje tillför den här boken föga. Att växa genom möten är på intet sätt en dålig bok – på sina knappt 100 sidor pendlar den mellan bra och rent fantastisk – men skall jag ge en rekommendation så blir det att välja Att välja glädje, då den innehåller nästan allt från den här boken plus fördjupningar, utvecklingar och anekdoter, och allt levererat med ett tydligare fokus på just vad målet med de här böckerna är, nämligen att finna mer glädje och harmoni i livet.

Betyg: fyra och en halv av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Recension: Att välja glädje
2. Recension: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?
3. Recension: Den hemlige kocken

Ingen tar skit i de lättkränktas land, av David Eberhard.

OBS: Den här recensionen baseras inte på en hel genomläsning av boken.

Jag gillar verkligen David Eberhard. Mentalskötare i sin ungdom, senare läkare med inriktning på psykiatri, sedan överläkare på den psykiatriska akutmottagningen vid Sankt Görans sjukhus och slutligen överläkare vid Stockholms läns landstings Psykiatri Nordost vid Danderyds sjukhus – Eberhard är uppenbarligen kompetent och besitter mycket kunskap och erfarenhet om människors psykiska hälsa och besvär, och jag respekterar honom högeligen. Hans förra – och första – bok, I trygghetsnarkomanernas land – om Sverige och det nationella paniksyndromet, där han diagnostiserar svenska folket i stort som lidandes av nationellt paniksyndrom, är en av de bästa böcker jag läst.

Med Ingen tar skit i de lättkränktas land framför Eberhard teorin att vi svenskar tycks gå mot att bli överdrivet lättkränkta, och att inte bara våra medier (främst kvällspressen) utan även staten och samhället i stort premierar detta beteende. Dragen känns igen från hans tidigare bok, men den här gången har något gått fruktansvärt fel. Istället för en väl uppbyggd bok med tydlig struktur och med ett engagerande språk, har vi här en tröttsam soppa bestående av idel klagomål…

Eberhard har säkerligen haft en mycket intressant bit samhällskritik i sin hand här, men av någon anledning filades inte den här boken på tills den var helt klar. Boken blir trots – eller kanske precis tack vare – sina många och korta kapitel oerhört ofokuserad, förvirrande och mycket tröttsam med sitt evinnerliga klagande. Den hade behövts skrivas om, fokuserats och finputsas många gånger till. Jag orkade inte ens läsa hälften.

Betyg: ett komma fem av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Recension: I trygghetsnarkomanernas land
2. Recension: The Long Tail – Why the Future of Business Is Selling Less of More
3. Recension: Freakonomics – En vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor