Jag gissar att det beror på den allmänt förbättrade livskvalitén. Utan huvudvärken och med en snabbare tillgång till mina känslor känns huvudet klarare och mer “normalt”. Ingen grumlande värk och ingen våt filt över tankar och känslor. Så här är det många år sedan jag mådde sist. Flera personer har påpekat att jag verkar mycket gladare. Och nu när jag sitter här på biblioteket i solskenet och skriver kan jag faktiskt förnimma… glädje. Livslust. Det är som ett mirakel.

Visst kan vissa dagar kännas trevligare än andra, men så skall det ju vara.

Det mesta av den tid som gått har gått åt till att utforska mina nya, framflyttade gränser. Det är nog en kontinuerlig process. Att försiktigt testa vad jag numera orkar med utan att kroppen och huvudet börjar säga ifrån. Jag behöver inte längre spendera dagarna mer eller mindre i passiv vila för att återhämta mig från värk efter någon liten sak jag gjort, utan jag kan mer fritt disponera mina dagar. Med viss vila, ett lugnare tempo och med lägre ställda prestationskrav på mig själv än förut (jag har trots allt lärt mig något av mina år av smärta), och med en hel del stretching av nacken lite då och då, känner jag att jag är på väg tillbaks till ett mer levande liv. Ett liv där en timme med en bok eller något slags arbete inte längre nödvändigtvis betyder timtal av obehag och vila. Det känns inte längre orealistiskt att jag skall kunna klara av att ha ett deltidsarbete.

De senaste dagarna har jag arbetat på några olika japanska affischer på en webbshop jag öppnat på Zazzle.com. Ingenting särskilt avancerat egentligen utan för huvudets skull har jag börjat försiktigt, men det är något som jag hoppas kunna utveckla med tiden, med mer design i fokus än ren typografi. Jag sitter och pillar på små idéer då och då, så klicka gärna in där ibland och ta en titt.

Relaterade inlägg

1. Hjälp! Jag är med i en (fejkad) japansk tv-show
2. Bara lite jämmer…
3. Att aktivera sig igen…

Jag befinner mig för närvarande i vår huvudstad för ett par veckors storstadsliv. Jag är kattvakt åt en vän och hennes sambo som är bortresta, och får i utbyte bo i deras fina lägenhet på Söder i Stockholm. Det här är tredje sommaren jag är kattvakt här, och jag älskar det verkligen.

Säga vad man vill om det hälsosamma i landsortens långsammare tempo för en stresskänslig själ (det är definitivt möjligt att det hjälpt mig i mitt tillfrisknande), men jag känner mig både gladare och mer inspirerad här i storstan. Mer folk och fler affärer, serveringar och andra företag än man hittar om man så går hundra varv runt de två(?) shoppingkvarteren i Falun! So otroligt inspirerande och livgivande. Glädjebringande.

Jag får också säga att jag hälsomässigt till och med mår bättre än jag vågat hoppas. Jag får knappt någon värk alls, trots nästan dagliga utflykter runt stan, bland folk, affärer och intryck! Så sent som för någon månad sedan hade jag troligen inte orkat med mer än korta promenader till någon enstaka butik kanske varannan dag – men här är jag nu och kan nästan bete mig som en “vanlig” icke-utbränd människa! Men det är klart, jag är hela tiden uppmärksam på saker och situationer som kan vara för stressande, och flera gånger om dagen stretchar jag nacken (se föregående inlägg för mer om nackstretchingen).

Så, ca en vecka har jag nu kvar av vistelsen, sedan bär det av upp till skogarna igen. Finns det någon stockholmsboende besökare till bloggen som har möjlighet att träffas för en fika eller så så hoppas jag ni slänger iväg ett mejl.

Efter någon veckas arbete lade jag igår också sista handen på en uppdaterad version av min japanskaöversättningshemsida, Japan Translation. Den gamla upplagan hade sett sina bästa dagar, så det känns skönt att firman nu har ett snyggare ansikte utåt. Härnäst gäller det att förbättra min ranking på Google, oklart riktigt hur…

Avslutningsvis flirtade en asiatisk man med mig i dag, vilket ju känns lite missriktat. Jag klär mig nog för snyggt till och med för Stockholm, med snygg skjorta och väst. I dag köpte jag till och med en ny slipsnål och manschettknappar. Dags att runda av det här inlägget med att nynna “I’m too sexy for my shirt”…

Relaterade inlägg

No related posts.

Utan att avslöja var jag praktiserar kan jag i alla fall avslöja att nu i till en början två timmar om dagen pysslar med lagerhantering och framplockning av varor på ett stort företag. Jag får ta så många pauser mitt huvud behöver (och det har också varit nödvändigt så gott som dagligen hittills) och jag har arbetskamrater, ett syfte, en uppgift, en roll. Som jag har längtat efter det här! Det är definitivt inte min drömarbetsplats, men temporärt tror jag i alla fall det här är precis vad jag behöver. Dessutom ger det mig den motivation som krävs för att jag skall förmå släpa mig till gymmet 4-5 dagar i veckan.

Det finns saker jag skulle vilja ägna mig mer åt, såsom politik och motståndet mot seriecensuren (och bloggande därom) – båda områden där det händer intressanta saker just nu – och förhoppningsvis kommer jag också ha mer energi till det snart, när huvudet vant sig vid sin nya belastning.

Hej hopp!

Relaterade inlägg

1. Inte bara teckningsfrågor
2. En boktok är inte mycket utan en bok
3. Inte helt återställd ännu

Trots att jag startade egen firma inom japanskaöversättningar i somras har jag inte bearbetat mina kunskaper (pluggat och repeterat språket) just någonting alls det senaste året. Jag är väldigt mycket en “allt eller inget”-person, och i brist på energi och mod, nedslagen över att ha återvänt till den stilla lunken i min lilla uppväxtstad Falun, långt från såväl Stockholm som Lund som Tokyo, lät jag andra saker komma emellan. Ett främmande språk som man spenderat nära tio år för att lära sig är en oerhörd mängd kunskap som kontinuerligt måste användas, repeteras och helst också byggas på för att inte sakta men säkert falla i glömska. (Sådan är kunskap: används den inte rationaliserar hjärnan sakta men säkert bort den.) Detta är något som kräver såväl tid som engagemang, energi och koncentration, och som jag inte kände att jag riktigt orkade med.

Så här ett år efter att ett till vissa delar ansträngande förhållande (där jag tyvärr ett efter ett slutade med alla mina intressen, för att undvika konflikter) tagit slut känner jag nu hur mina energidepåer så smått håller på att byggas upp igen. Efter flera år känner jag också hur spärrarna börjar släppa och kärleken till det japanska språket och den japanska kulturen sakta börjar väckas till liv.

Jag har trevande börjat försöka repetera japanskan igen. I flera år kunde jag knappt studera eller lära mig japanska tecken och ord – varje försök resulterade i kraftig migrän: huvudvärk, illamående, yrsel. Samma resultat som när jag försökte teckna för övrigt. Det som varit mina käraste intressen och som gett mig mening gav mig enbart smärta, obehag, sorg och skam… Det är fortfarande förknippat med visst obehag för mig att repetera och lära mig. Det går både långsamt och trögt att få kunskaperna att fastna, och jag kan bara ta lite lite åt gången, men det går.

Jag har en praktikplats på gång på japanska sektionen på den lokala högskolan. De är positiva, så jag väntar nu bara på ett definitivt godkännande från Arbetsförmedlingen. Om jag alls kommer att kunna göra någon nytta där och om mitt huvud alls kommer att orka med ansträngningen vet jag ju inte ännu, men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag vill försöka. Jag vill bli mig själv igen.

Så jag tar ett tecken, ett ord, ett teckningsstreck, ett blogginlägg i taget. Nu dock: dags för vila.

Relaterade inlägg

1. Japansk typografi och en höst i antågande
2. En lugn dag
3. Bara lite jämmer…

Detta är som sagt en mycket bra fråga, och något som jag först på sistone själv kommit att fundera över. Jag har ännu inte kommit fram till någon slutsats.

Å ena sidan har den här inlärda uppmärksamheten varit i högsta grad nödvändig för mig under de senaste åren, då även den minsta överansträngning eller det minsta irritationsmoment kunnat leda till timtals (ibland hela dygn) med huvudvärk, illamående, yrsel etc., och nyckeln till att undvika eller minimera risken för detta legat helt i att i god tid känna när det är fara å färde och att det är dags att avbryta det jag höll på med och ta en paus. Å andra sidan, som sagt, kan det passiva och aktiva “scannandet” efter varningssignaler från huvudet i sig vara en orsak till stress, och att jag jagar upp mig i onödan.

Många gånger per dag blir jag uppmärksam på hur huvudet kan kännas lite ömt, durrande och ur balans – en väldigt svag huvudvärk med andra ord, som med lite överansträngning kan utvecklas till fullfjädrad huvudvärk och kanske till och med till migrän. Och som “överansträngning” kan kanske själva uppmärksamheten och oron därom ibland vara nog…

Nu när min hälsa återhämtat sig så pass mycket att både symptomen, dess längd och frekvens blivit betydligt skonsammare än förut (intensiva aktiviteter som lördagens krokisession resulterade exempelvis inte i huvudvärk hela söndagen, jag kan oftast besöka flera affärer på en dag utan att få värk, och jag kan till och med läsa några sidor på en buss i trafik), har tillfället kanske kommit att försöka slappna av med “självscanningen” lite grand. Även en god sak kan överdoseras.

Nu känner jag dock att huvudet börjar få nog av skrivande, så jag sätter punkt här.

Relaterade inlägg

1. Baksmälla
2. Japansk typografi och en höst i antågande
3. Utbrändhetsstatus, stardate 080811

Forskning tyder på att vår hjärna fick sin nuvarande form för ca 40 000 år sedan, i en långt mindre stressig och komplex värld där stenåldersmänniskorna levde i små grupper och där en ordinär människa kanske mötte lika många människor under ett helt liv som vi idag kan möta under en enda dag. Man levde utan ständiga distraktioner från internet, mobiltelefoner, tv, radio och reklam. Det var den världen vår hjärna utvecklades för att hantera. Kanhända är det inte så märkligt att man ibland inte känner att man räcker till.

I Den översvämmade hjärnan: En bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden tar sig Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, an den komplexa och synnerligen aktuella frågan om och hur väl vår hjärna klarar av den informationsflod den dagligen utsätts för i vårt moderna samhälle. Har vi nått gränsen för hur mycket information vår hjärna klarar av att bearbeta på ett bra sätt? Vilka delar av hjärnan kan det vara som sätter gränsen? Faktum är att människors resultat på standardiserade IQ-tester sedan början av 1900-talet kontinuerligt tycks förbättras för var decennium som går. Kan det vara så att vår hjärna faktiskt håller på att bli allt smartare? Kan vi träna vår hjärna för att kunna prestera ännu bättre?

Klingbergs bok är intressant och saklig, och det är tydligt att vi här bjuds på en inblick i forskningens framkant. Informationen är högeligen intressant, och vi får en unik inblick i vartåt forskarnas rön pekar.

Beklagligt nog är boken till en början väldigt torr, och Klingberg staplar forskningsresultat på forskningsresultat i en sådan utsträckning att en bråkdel hade varit nog. För en lekman som mig hade han lika gärna kunnat korta ner hela kapitel till enstaka rader… När han väl betat av den tyngsta delen av informationen lättar dock boken upp rejält och blir allt mer intressant och trevlig, och Klingberg kan ägna sig mer åt att spekulera och tala fritt. Mot slutet får man till exempel stifta bekantskap med den synnerligen intressanta frågan om om användandet av stimulantia för att temporärt öka sin koncentrationsförmåga – så kallad “mental doping”: allt från det socialt accepterade bruket av koffein till det nu bland amerikanska studenter allt bredare användandet av särskilda koncentrationsfrämjande ADHD-läkemedel för att lyckas bättre med sina studier. Kommer bruket av läkemedel med tiden att bli lika accepterat (och ibland kanske nödvändigt) som kaffe i framtidens kontor och konferensrum?

Boken börjar stelt och svagt men avslutar fenomenalt. Sammantaget är det en läsvärd bok.

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden av Torkel Klingberg

Relaterade inlägg

1. Recension: Komma rätt, komma fel och komma till punkt
2. Recension: I trygghetsnarkomanernas land
3. Recension: De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem

Jag noterade när jag hade vägarna förbi stadens Åhléns häromdagen att det pågår en höstrea på böcker där – en “minibokrea” om man så vill. Trevligt; jag tror inte att jag lagt märke till någon höstbokrea någon annanstans tidigare. Gör väntan till den stora bokrean i februari lite mer uthärdlig.

Jag fick syn på två böcker som ser särskilt intressanta ut, som är nya och som inte tycks finnas tillgängliga i billigare pocketutgåvor: Stressa rätt av Dan Hansson, samt Lycka nu av Titti Holmer. Båda böcker inom delvis samma “må bra”-område, men med olika fokus (stresshantering samt positivt tänkande). Jag har redan läst en del facklitteratur på området, men det är ju alltid trevligt att öka på sin kunskap.

Och båda områdena är ju något som jag själv behöver jobba på.

Relaterade inlägg

1. Bokhandel 2.0
2. 2009 års bokrea ser lovande ut
3. En boktok är inte mycket utan en bok

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Vi lever i ett av världens rikaste länder, där alla mätbara parametrar som utbildning, hälsa, ekonomi och jämställdhet bara pekar uppåt – hur kommer det sig då att allt fler bara tycks bli allt olyckligare och mer deprimerade? Ja detta är frågor som läkaren och föredragshållaren Nisse Simonson indirekt tror sig kunna förklara, och hans svar är att allt är en fråga om livsinställning – att det går att lära sig att bli positiv och må bra.

Med en blandning av vetenskapliga rön, medicinsk erfarenhet, personliga anekdoter och en dos sunt förnuft förklarar Simonson rätt så övertygande sin livsfilosofi och sitt recept till ett mer positivt liv. Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det.

Det är sedan länge väl känt att optimister både mår bättre och lever längre än pessimister, och Simonson låter oss som inte fötts med denna starka grundinställning fyllas av hopp i det att forskningsrönen tyder på att detta är något som faktiskt går att lära sig. Hjärnan är inte statisk som man tidigare trodde, utan plastisk – omformlig; Positiva tankegångar (likväl som negativa) omformar hjärnan och nervbanorna, och ju mer man tänker positivt desto mer benägen blir hjärnan att spontant också tänka positivt. Detta är ingen “quick fix” utan något som kräver trägenhet och vilja, men det är möjligt, och detta är något mycket positivt.

Nisse Simonson är ingen Kay Pollak eller Dalai Lama, ingen språkvirtuos och ingen frälsare, och boken känns på intet sätt särskilt revolutionerande eller inspirerande – den kan vara både torr och speciellt framemot slutet tämligen ofokuserad – men den är lättläst och lärorik, och jag rekommenderar den till alla som känner att de skulle vilja må lite bättre här i livet. Och vem vill inte det?

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris (och kommer snart ut i pocket).

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? av Nisse Simonson

Relaterade inlägg

1. Nyhet: Dödligt våld kan vara dödligt
2. Recension: Att växa genom möten
3. Recension: Att välja glädje

Men så igår eftermiddag/kväll var jag tvungen att ge mig på att fylla i en ansökan och leta fram papper av olika slag. Ingenting avancerat allt egentligen, men ända sedan jag blev utbränd för ca tre år sedan något som vållat mig obehag, och som igår kändes oväntat starkt. Panik, rädsla, ångest, värk, illamående… Mycket märkligt. Och så när jag vaknade i morse kände jag en (tror jag) alldeles ny sorts obehag/smärta, koncentrerad till ett litet område av hjärnan jag aldrig känt av tidigare; baktill i huvudet, något till höger, ungefär halvvägs in till mitten av huvudet.

Jag hoppas det gått över tills imorgon. Det är uppenbart att huvudet behöver vila efter den där persen, och en natts vila brukar kunna göra underverk.

Relaterade inlägg

1. Vikten av en positiv självbild
2. En självuppfyllande huvudvärksprofetia?
3. Utbrändhetsstatus, stardate 080811

Att växa genom möten, av Kay Pollak, är – visade det sig – i mångt och mycket en föregångare till hans fantastiska bok Att välja glädje, som jag tidigare recenserat. Så gott som allt Pollak tar upp i den här boken återkom han senare till och fördjupade sig kring i Att välja glädje.

Se andra människor som givare av kärlek eller
som rädda människor som ber om kärlek.

Detta är Pollaks huvudbudskap i den här boken. Bli inte nedstämd och bragd ur balans av människors ibland tuffa eller mindre trevliga attityder – de är blott masker, lögner, menade att skydda dem. De är outtalade rop på hjälp, på kärlek. Genom att acceptera detta, att människor i sina möten med andra människor antingen uttrycker en vilja att ge kärlek eller själva längtar efter att få kärlek, kan man, menar Pollak, lära sig hålla modet uppe och må bättre.

Har ni läst Att välja glädje tillför den här boken föga. Att växa genom möten är på intet sätt en dålig bok – på sina knappt 100 sidor pendlar den mellan bra och rent fantastisk – men skall jag ge en rekommendation så blir det att välja Att välja glädje, då den innehåller nästan allt från den här boken plus fördjupningar, utvecklingar och anekdoter, och allt levererat med ett tydligare fokus på just vad målet med de här böckerna är, nämligen att finna mer glädje och harmoni i livet.

Betyg: fyra och en halv av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Recension: Att välja glädje
2. Recension: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?
3. Recension: Den hemlige kocken