[Gnällinlägg!] Jag känner mig fortsatt apatisk, deprimerad och fruktansvärt uttråkad. Ny praktikplats med trevliga människor till trots: vad jag än gör känner jag ingenting – ingen glädje, ingen lust, ingen nyfikenhet, ingen framtidstro, ingenting. Jag finner ingen nämnvärd glädje i vare sig böcker, bilder, tv eller dataspel. Att min farmor gick bort förra helgen lyfte ju inte heller humöret direkt… Jag vet att jag borde ta just det betydligt hårdare, men som sagt, bortsett från tårar just när jag satt där vid hennes dödsbädd – med hennes varma svaga hand i min, och lyssnade till hennes ojämna andning – bortsett från just då så känner jag inte mycket inombords. Bara tomhet, och viss sorg.

Hade jag haft råd hade jag satt mig på ett tåg eller flygplan och rest långt långt bort, få se om det kunde få liv i mig igen.

Jag har naturligtvis följt katastrofen borta i Japan. De första två dagarna (endast med avbrott en kväll för att abrupt åka till min farmor) kände jag faktiskt något: en oerhörd oro för situationen, och jag följde konstant de japanska nyhetssändningarna. Efter jag insåg att situationen stabiliserats slutade jag dock med detta. Det tog alldeles för mycket energi och gav mig alldeles för mycket huvudvärk. Japan kommer att klara sig. De har varit med om värre saker förr – jordbävningen som raserade Tokyo 1923 och Andra Världskrigets amerikanska bombningar. Även fast jordbävningen och tsunamin den här gången är bland historiens absolut värsta katastrofer är det trots allt bara en mindre del av landet som ödelagts. Även fast räddningsinsatserna varit förvånansvärt och närmast oförklarligt långsamma att komma igång (vilket verkligen förvånat mig) så kommer man att fixa det här. Japanerna är ett lugnt, ordentligt och företagsamt folk.

Vad som oroar mig som japanolog och nationalekonom är inte främst de tiotusentals dödade och skadade (naturligtvis absolut fruktansvärt för de inblandade) och någon ynka bequerel strålning i några livsmedel (hur mycket än våra västerländska medier försöker blåsa upp paniken), utan vad detta i det långa loppet kommer ha för effekt på hela den japanska ekonomin och på de 130 miljoner människor som bor där. Jag inser att detta låter känslokallt och oviktigt i jämförelse, men den japanska ekonomin har befunnit sig i kris ända sedan asienkrisen på 90-talet, med kraftigt stigande arbetslöshet och nästan konstant deflation, och de oerhörda kostnader det kommer innebära för den redan djupt skuldsatta japanska staten att bygga upp den del av landet som nu förstörts kan komma att sätta djupa spår. Vad detta i det långa loppet kan komma att innebära i form av ränteskulder, sänkt produktion och ytterligare utbredd ungdomsarbetslöshet är det ännu ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag önskar jag befunnit mig i Japan, så att jag kanske på något sätt hade kunnat hjälpa till. Även fast min japanska är bristfällig så älskar jag det där landet. Jag har ett par armar, och jag hade kanske ändå kunnat hjälpa någon drabbad att röja upp i förödelsen och leta efter saknade. Fått kunna betyda något. Fått kunna bidra.

Relaterade inlägg

No related posts.

Jag berättade för en nära bekant som varit utomlands en vecka om översättaren som för några dagar sedan blev dömd för ”barnpornografibrott,” och hennes initiala reaktion var tyvärr den väntade; avsky över brottet och misstro mot de bilder översättaren fällts för. ”Det måste väl ha varit riktigt grova bilder då. Övergrepp av något slag.”

Min bekanta är en god människa, journalist och människorättskämpe och jag respekterar henne djupt, men även fast hennes reaktion är förståelig så är den ändå ett misstag. En rent emotionell respons.

Som jag ser det talar vi ändå bara om teckningar här, resultatet av en konstnärs kreativitet, utan inblandning av verkliga barn. Streck på ett papper (eller motsvarande). Oetiskt? Förmodligen. Omoraliskt? Kanske. Olagligt? Nej. I så fall skulle man lika gärna kunna förbjuda tecknat våld eller teckningar av andra olagliga handlingar. Alltså i stort sett alla serietidningar.

Man får tycka att en teckning är hur förfärlig, äcklig eller omoralisk som helst, men det är fullkomligt irrelevant. Så länge den inte framställts genom övergrepp mot ett riktigt barn, så länge den inte uppenbart uppviglar till brott, är rasistisk, bryter mot upphovsrätten eller kan ses som en kränkning av någon specifik person, så kan den inte heller vara olaglig. Det är min fasta övertygelse.

Jag försvarar inte en konstnärs rättighet att göra precis vad som helst – jag motsatte mig exempelvis de uppmärksammade fallen när en konstfackstudent vandaliserade en tunnelbanevagn och en annan lurade sjukvårdspersonal och goda medmänniskor för X antal månader sedan – men i just det här fallet finns faktiskt inga reella offer och ingen reell skada har gjorts.

Uppsala tingsrätt har inget mer att komma med än att barn i allmänhet skulle ha kränkts, och en sådan svepande moralisk generalisering duger faktiskt inte som grund för en dom i ett rättssamhälle.

Lästips:
Vem ska få styra din blick? (SvD)
Barnporrlag kränker både offer och serieläsare (Newsmill)
Ett verkligt hot mot yttrandefriheten i Uppsala Tingsrätt (Newsmill)
Ett uttalande från Seriefrämjandets styrelse (Seriefrämjandet)
Jag vill inte bo i ett land som bestämmer vilka serier jag får rita (Facebook)

Relaterade inlägg

1. Hur fan kan man förbjuda något som inte finns?!
2. Jag är en brottsling
3. En streckfigursmanual till våldtäkt?

Aww, titta så glad hon är. Hon har fått choklad och en dildo – vad mer kan en liten flicka önska sig? (Det ovan är en teckning jag gjorde idag på lunchen.)

Ja, så enkelt är det numera att (förmodligen) begå ett lagbrott. En penna och ett papper är allt som behövs. Inga barn, inga övergrepp, inget våld, inga droger, inget maktutövande, ingen uppmaning till brott, ingenting. Bara lite snuskig kreativitet.

Att det i detta fall inte är fråga om några dokumenterade sexuella övergrepp mot verkliga barn innebär inte att bilderna i sig inte är barnpornografiska. […] Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet.

Så där vansinnigt sjukt skriver tingsrätten i sin dom mot den dömde översättaren. Teckningar av våld, lemlästning och tortyr av barn är okej, men nåde dig om du tecknar något som ”vädja[r] åt sexualdriften”! Då kränker du barnen! I allmänhet!

Förbannade dumheter. Inte bara är lagen ett moralistiskt missfoster som hör hemma på medeltiden och som är ämnad att förtrycka, tvinga till självcensur och skambelägga människors fria tankeförmåga och rätt att skapa vad sjutton de än vill (så länge de inte skadar/förgriper sig på en annan människa i verkligheten) – den riskerar dessutom att ta polisresurser från utredandet av verkliga övergrepp mot verkliga barn.

Inget offer = inget brott. Ingen lag skall stoppa mig från att teckna porr, lolicon, furry, S&M, bögsex, djursex eller vad sjutton som helst. Det skadar faktiskt ingen, och det betyder inte att jag vill förgripa mig på vare sig barn, djur eller storkukade män i verkligheten. Fantasi är inte verklighet.

Jag är inte ensam om min ilska mot den här lagen; inte sedan FRA-bloggbävningen har jag sett så mycket aktivitet i den svenska bloggvärlden. Se exempelvis:

• Aftonbladet Kultur: Gräv ner era serietidningar!
• Alexander Bard: Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Carl Johan Rehbinder: Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin
• Christian Engström: Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur
• Per Hagwall på Newsmill: Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel
• Deepedition: Bildförbudet i ny tappning
• Göran Widham: Seriekonstnär eller pedofil?
• Niklas Dougherty: Tankens frihet, En puckad barnporrlag
• Och den dömdes egna ord: Den dömde uttalar sig
• m.fl.

Se också Facebook-grupperna:

• Jag vill inte bo i ett land som bestämmer vilka serier jag får rita
• Stop comics censorship in Sweden!

EDIT: Nu är bilden överst utbytt mot en bättre scannad version. Ladda om sidan om du inte ser den.

Relaterade inlägg

1. Lagligheter och olagligheter
2. Hur fan kan man förbjuda något som inte finns?!
3. Pendeln är i svängning

En av de mest rutinerade och kända översättarna av japanska serier som jag känner till, och dessutom en gammal bekant till mig, dömdes härom dagen för “barnpornografibrott” av Uppsala Tingsrätt. Hans brott: han hade några japanska teckningar i sin dator – teckningar som enligt svensk lagstiftning är att betrakta som barnpornografi.

Det är totalt vansinne, och ett brott mot allt jag håller kärt – teckning, konst, yttrandefrihet samt principen inget offer = inget brott. Det är helt enkelt ett offerslöst brott! Ett moralbrott. Det rör sig om streck på papper (eller dataskärm) – om ren och skär fantasi.

Jag blir så arg och irriterad att jag inte orkar skriva något vettigt inlägg – irritationshuvudvärken blir för stark. Jag hoppas jag orkar skriva ett längre inlägg om detta senare, för den här frågan brinner jag väldigt starkt för, tecknare, japanskaöversättare och fan av allehanda japanska (och andra) teckningar som jag är.

Sådana här prydmoraliska idiotier får mig seriöst att vilja flytta till ett annat land.

EDIT: Bra inlägg på Newsmill.

Relaterade inlägg

1. Lagligheter och olagligheter
2. Jag är en brottsling
3. En boktok är inte mycket utan en bok

Jag bara måste tipsa om den härliga japanska låten “Bad apple”, och musikvideon därtill, sedd här ovan. En textad (engelska + japanska) version av videon finns här. Figurerna i videon (samt musiken tycks det) är från en japansk dataspelserie kallad Touhou. Jag älskar japansk musik och en hel del japansk populärkultur och kläder, och den här videon är ett charmigt och stilfullt exempel på detta. Extra imponerande är att spelen är skapade av en enda person och inte av något stort spelföretag – till och med animationen i den här videon är skapad av ett fan(!).

Spelen då, är de något att ha?! kanske vän av ordning undrar. Sanning att säga så har jag inte vågat testa dem, då de ser mördande svåra ut med fiendeeld som täcker hela skärmen i komplexa mönster… Här är en spelsekvens ur ett av de senaste spelen i serien: 東方地霊殿 (Touhou – Subterranean Animism).

Relaterade inlägg

1. Hjälp! Jag är med i en (fejkad) japansk tv-show
2. Dataspel som utlopp och flykt
3. Bara lite jämmer…

中島みゆき『地上の星』En av mina japanska favoritsånger, från första stund jag hörde den som signaturmelodi till dokumentärserien “Project X – Utmanarna” på japanska NHK. Själva låten är makalöst bra och ger mig ståpäls varje gång jag hör den, inte minst på grund av dess text. Programmet handlade om de många människor – forskare, ingenjörer, arbetare, företagare etc. – som bidrog till att bygga upp Japan efter Andra världskriget. Broar, radiomaster, dammar, forskningsprojekt… Människor som arbetade hårt för att bygga en framtid åt det sönderbombade folket. Människor och livsöden som många nu förmodligen inte ens känner till.

Här är min egen översättning av texten:

Svalan i vinden,
Vintergatan i sanden,
vart har alla försvunnit, utan att någon tog farväl av dem?
Pegasus på fältet,
Venus vid gatans hörn,
vart har alla försvunnit, utan att någon brydde sig?
Ingen minns de stjärnor vi har på jorden.
Folk stirrar bara upp mot himlen.

Svalan högt däruppe på himlen, säg mig,
var är stjärnorna på jorden?
Svala, stjärnorna på jorden,
var är de månne nu?

Jupiter på klippan,
Sirius på vattnets botten,
vart har alla försvunnit, utan att någon brydde sig?
Sökandes berömmelse, sökandes det som glittrar,
(vi) människor greppar bara efter is.

Svalan högt däruppe på himlen, säg mig,
var är stjärnorna på jorden?
Svala, stjärnorna på jorden,
var är de månne nu?

Sökandes berömmelse, sökandes det som glittrar,
(vi) människor greppar bara efter is.
Svalan i vinden,
Vintergatan i sanden,
vart har alla försvunnit, utan att någon tog farväl av dem?

Svalan högt däruppe på himlen, säg mig,
var är stjärnorna på jorden?
Svala, stjärnorna på jorden,
var är de månne nu?

Relaterade inlägg

1. Hen: Konstigt könsneutralt pronomen

Midsommar i Sverige brukar för mig vanligen innebära att jag besöker en bygdegård i närheten av min mormors hem, njuter av alla vackra folkdräkter och ser erektionen stången resas. Det är midsommar för mig! Inte snaps, fylla och sju sorters blommor under huvudkudden.

Folkdräktsbruket må i mångt och mycket vara ett resultat av det tidigare sekelskiftets nationalromantik och därmed enbart ha haft sin nuvarande form i i runda slängar hundra år, men outgrundligt vackra och stämningsfulla tycker jag de är i alla fall. Jag älskar för övrigt alla slags folkdräkter, inte bara de från Sverige. Japans kimonos, till exempel, är ju också de vackra.

Nå, hur som helst blev det dock inget midsommarfirande för mig i år. Vädret är ju osedvanligt kyligt, mulet och regnigt, och så fanns det några personliga skäl också, så jag beslutade att stanna i stan istället. Jag hoppas på vackrare väder nästa år.

EDIT: ”Otrendigt dalfolk har bevarat midsommaren”.

Relaterade inlägg

1. Nationaldagen: En dag för gemenskapsbyggande

Fantastisk karaktärsdesign! Det var mitt första intryck när jag fick syn på figuren ovan – Haruhi Suzumiya, ur serien The Melancholy of Haruhi Suzumiya – för ett tag sedan. “Karaktärsdesign” må vara ett stelt uttryck, men det är det bästa jag kan komma på och dessutom en direkt översättning från engelskan och japanskan (キャラデザ). Hur som helst slogs jag direkt av designen på henne.

Jag har sett hundratals och kanske tusentals japanska manga/anime-figurer i mina dagar, allt sedan jag föll ner i otaku-träsket i mitten av 90-talet, och efter några år – speciellt under min senare tid i Japan – får jag erkänna att bristen på innovation och karaktär fick figurerna att kännas allt mer likartade och tråkiga. Kanhända spelade mitt åldrande in här också. Det kändes hur som helst som att vilken serie den japanska industrin pumpade fram så kändes det som att jag redan sett (nästan) allt förut. Återanvändning ovanpå återanvändning. Ingenting ovanligt i och för sig i en industri som mognat och blivit mainstream.

Nu har jag inte tittat på anime på flera år, och vet knappt vilka serier, filmer och spel som är populära just nu, men jag vet att när jag fick syn på Haruhi såg jag för första gången på åratal en helt fantastisk karaktärsdesign! Det är något med figuren som känns nytt, fräscht och unikt, trots att det är en i raden av alla skolflickskaraktärer. Och jag har inte ens sett serien!

Det känns nästan som när jag häpnade över Kōsuke Fujishimas karaktärsdesign i Sakura Wars (サクラ大戦) för ett antal år sedan, som jag för övrigt heller inte tog mig för att se… (Dess huvudperson, Sakura Shinguji, finns avbildad här under.) Jag må vara “för gammal” för att titta på serier egentligen, men det är ju faktiskt så att jag känner för att teckna igen.

Relaterade inlägg

1. Lagligheter och olagligheter
2. Jag är en brottsling

Jag har lite svårt att veta hur jag skall ställa mig till TV4:s nya underhållningsprogram Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show, där ett antal svenska kändisar (av vilka jag inte känner igen alla) deltar i en skruvad tävlingsshow i Japan. Programmet baseras på programformatet “Big in Japan” vilket i sin tur baseras på det amerikanska programmet I Survived A Japanese Game Show. Programmet också i en grekisk, en norsk och en dansk version.

Å ena sidan är det kul att få öva sin japanska hörförståelse lite grand, inte minst då de svenska översättningarna inte alltid stämmer, och så är det ju kul att påminnas om livet i Japan. Dessutom var det ju allt för länge sedan man kunde se liknande underhållande lekprogram på svensk tv – jag har för mig att det fanns flera på 80- och 90-talet, och jag gillade dem verkligen.

Å andra sidan är det svårt att inte störa sig på faktumet att programmet deltagarna sägs delta i – “Dokonjo” (Do??) – de facto är ett rent påhitt. Programformatet troget är programmet förvisso baserat på ett antal kända japanska lekprogram och spelas in i Japan med japanska programledare och japansk publik, men programmet i sig visas inte i Japan. Det är lite trist om tittarna tror att så är fallet, även om det inte förtar själva programmets underhållningsvärde. Vill man vara riktigt strikt kan man också säga att programmet kan spä på ett slags nidbild av Japan och japansk kultur.

För den som undrar över den energiske japanska programledaren Yoshi så är hans fullständiga namn Yoshi Amao, och han ser i min mening mycket bättre ut utan make-up och glitterkostym. Han är en skådespelare vars karriär tycks peka spikrakt uppåt, och han är dessutom en hejare på kampkonst med bland annat svart bälte i karate. Jag hoppas att vi får se mer av honom i framtiden.

Så, summa sumarum är jag tveksamt positiv till programmet Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show. Man är ju trots allt tämligen svältfödd på Japan och japansk kultur på svensk tv.

Läs även andra bloggares åsikter om tv, underhållning, tv4

Relaterade inlägg

1. Bad Apple!! ft Nomico (東方)
2. Japansk typografi och en höst i antågande
3. Depression och förödelse

Det ryktas att körsbärsblommornas blommande nu börjat komma igång på allvar i Japan. Som ni kanske vet har körsbärsblommorna en särskild plats i japanernas hjärtan, och den årliga körsbärsblomssäsongen är en av årets höjdpunkter.

Det finns många olika sorters körsbärsblommor (över 200, enligt Wikipedia) som blommar vid lite olika tidpunkter, men i stort vandrar blomningen, likt ett bälte, från söder norrut upp över de japanska öarna under den tidiga våren. Jag minns från min tid i landet hur kul det var att följa hur långt blommorna hunnit på de dagliga nyhetssändningarna, ofta i anknytning till väderkartan.

Faktum är att det formliga fyrverkeriet av fluffigt ljusrosa trädkronor spelat en så stor roll för det japanska folket att både det japanska skolåret och bokföringsåret börjar just när körsbärsblommorna brukar blomma som mest i Tokyo/Kyoto-området, nämligen i april.

Jag önskar att jag vore där nu – då skulle det säkert snart börja dra ihop sig till att gå på så kallad hanami: en picnic under de vackra träden. Jag kan garantera er att det är en underbar känsla att sitta där, med mat och dryck uppdukad och med tusentals rosa blomblad sakta virvlandes genom luften runt omkring en.

Relaterade inlägg

No related posts.