Välkommen till det nya, pryda Sverige. Trodde ni att vi levde i ett sexuellt frigjort land? Ett sekulärt och modernt tillåtande land? Ett land vida känt över världen för frigjort sexualitet och "den svenska synden"? Jag har tråkiga nyheter till er…

"Den svenska synden" var till största delen en illusion hur som helst, uppfunnen av smarta amerikanska entreprenörer när de skulle marknadsföra de svenska mjukporrfilmerna "Jag är nyfiken gul" m.fl. till den amerikanska biopubliken för flera generationer sedan. Kampanjen tog skruv, och än i dag är den syndiga och lössläppta svenska flickan och den svenska sexualiteten välkända begrepp världen över. Och vi svenskar har tacksamt nickat och tagit emot. Det är ju en positiv illusion. Men på det hela taget är den också just bara en illusion, grånad i kanten och med flagnande färg.

Sanningen är att vårt svenska samhälle stadigt drivs i en allt prydare och konservativare riktning, och det är en utveckling som pågått under flera årtionden.

Med början på 90-talet började pedofilskräcken spridas i media, av feminister och goda idioter, och media hängde naturligtvis på – övergrepp på barn, det käraste vi har, är ju en självklar skräck för vilken förälder som helst. Drevet gick och snart anades fula gubbar i varje buske. Också skräcken för våldtäktsmän eldades på, av ungefär samma orsaker, trots att vi lever i ett av världens säkraste länder. Rädsla säljer.

Detta spillde över till lagstiftningen, där vi nu för varje mandatperiod som gått ser ständigt nya lagar och skärpta straff mot allt som har med sexualitet att göra. Entré: sexköpslagen och barnpornografilagen. Det är nu olagligt för myndiga vuxna människor att i total frihet besluta om att ha/ge sex mot betalning. "För att det skickar signaler." Och så i dag kom då hovrättens beslut att serier kan vara barnpornografi – streck på papper, helt utan att något barn ens haft något med saken att göra. "För att det skickar signaler." För att "barndomen" som rent koncept är heligt och inte får befläckas, ens inom ramarna för ett seriealbum för vuxna.

Så välkommen till det nya, pryda Sverige! Där teckningar av grovt, bestialiskt mördande är okej och våldsprogram visas på dagtid, men där sex bara får förekomma inom bestämda sexualnormativa ramar där båda parter är över 18 år, nyktra och sedliga. (Skriver du poesi om det så är det dock fortfarande okej att tänja på gränserna). Ett land där vi ser allt mindre naket på TV och i tidningar, och där internet sakta men säkert censureras och övervakas, ett lagförslag i taget i de små stegens tyranni. Ett land där yttrandefriheten är under ständigt anfall.

Och allt framdrivet av först Bodström (Socialdemokraterna) och nu Ask (Moderaterna i kristlig allians). Det spelar ingen roll vilket block man röstar på, höger eller vänster, kristlig adel eller kollektivistisk samhällelig ingenjörskonst – trenden fortsätter, och intensifieras. Krafter trycker på för att göra vårt samhälle allt prydare, allt räddare, allt "tryggare", och få törs säga emot och mana till besinning.

Du är antingen med oss eller emot oss. Säger du emot är du på pedofilernas sida. Och terroristernas.

Relaterade inlägg

1. En streckfigursmanual till våldtäkt?
2. Humanisterna: Vikten av att stå upp för det till synes självklara
3. Förklaringen till att folk har “allt mindre tid”

I morgon faller visst Hovrättens beslut i "mangadomen". Med pedofilskräcken och den kyska nymoralismen i åtanke förbereder jag mig nu på en fredag i ilskans, irritationens och huvudvärkens tecken… Ack, varför skall folk ta teckningar så himla gravallvarligt.

Relaterade inlägg

1. En streckfigursmanual till våldtäkt?
2. Hur fan kan man förbjuda något som inte finns?!
3. Vad serier och filmer består av

Jag vet inte om det beror på att berättelserna ofta är riktade till barn och ungdomar och därmed kan vara tämligen ointressanta för mig som 32-åring och att jag helt enkelt vuxit ifrån dem, eller om det beror på att jag tröttnat på att se samma karaktärer och klichéer – om än med mindre ommöbleringar – återkomma igen och igen i mer än tio års tid, producerade av en trött anime- och mangaindustri som producerar för producerandets skull. Förmodligen både och.

Min kärlek till den rent visuella aspekten av teckningar (och animationer) består dock. Till enskilda bilder. Till det visuella. För mig är teckningar, målningar och många andra slags konstverk något nästan magiskt, och det gäller i allra högsta grad erotiska bilder. Att man som konstnär utifrån sin fantasi, kreativitet och skapande förmåga (samt penna, papper, eventuellt kamera och modell etc.) kan skapa någonting rent fantastiskt. Skönhet. Känslosamhet. Sensualitet. Sexighet. Och mycket mycket mer. Bara fantasin sätter gränserna.

För mig är det nästan otänkbart att man skulle kunna förbjuda något slags rent visuell konst – alltså konst i form av bilder, foton och skulpturer – som skapats utan att någon kommit till skada. Konstverken i sig skadar ingen. De bara finns där. Vill man inte titta på dem är det bara att låta bli. Ingen skall tvingas att se dem – men ingen skall heller hindras från att se dem, genom förbud, skam eller medeltida moral.

Relaterade inlägg

1. Lagligheter och olagligheter
2. Modemaffian antecknar
3. Jag är en brottsling

Det fyller mig med obeskrivlig glädje att modiga debattörer från höger till vänster nu en efter en ställer sig upp och motsätter sig barnpornografidomen mot manga-experten och barnpornografilagens nuvarande utformning. Till skillnad från vid rondellhundskontroversen, då politiker och media var snabba att försvara våra fri och rättigheter mot censurivrarna, var det den här gången initialt betydligt tystare, men allt fler röster höjs nu mot seriecensur och tvivelaktig morallagstiftning. Enigheten tycks till min stora glädje vara närmast total! Folk frågar sig exempelvis hur tusan Carl Larssons bilder eller filmen om Ronja Rövardotter kan riskera att ses som “barnporr”, när det ju i själva verket är riktiga barn vi borde värna om.

• DN-journalist: "Frågan har orsakat moralpanik"
• Gomorron Sveriges nyhetspanel enig mot barnporrlagens utformning
• Hagwall: Motståndet sprider sig
• Nerikes Allehandas ledare: Nyanser om barnporr
• Piratpartiets Christian Engström: Barnporr helgar inte alla medel
• Nyheter24: Maria Abrahamsson till angrepp mot Beatrice Ask
• DN Debatt: ”Det ska inte vara straffbart att avbilda fiktiva barn”

Till och med justitieminister Beatrice Ask som formellt ställer sig bakom lagen av värnande av barndomens helighet har öppnat för att lagen kan komma att behöva omtolkas. Kanhända har också hon äntligen insett att moralpanik och personligt tycke och smak inte har i lagboken att göra. Som nyhetspanelen i SVT:s Gomorron Sverige uttryckte det, skall barnporrlagen gälla så kan man lika gärna förbjuda keruberna i kyrkorna och censurera våra historieböcker.

Det verkar som om pendeln sent omsider är i svängning. Folk vågar ställa sig upp och kräva rim och reson. Barnporrkortet som tidigare kunnat användas för att tysta oppositionen, hindra debatt och motivera vilka lagar och åtgärder som helst, från övervakning och datalagring till censur, från FRA-lag till skivbolagslobbying(!), börjar nu äntligen förlora sin fruktansvärda tankebedövande kraft.

Relaterade inlägg

1. Jag är en brottsling
2. Hur fan kan man förbjuda något som inte finns?!
3. Lagligheter och olagligheter

Jag berättade för en nära bekant som varit utomlands en vecka om översättaren som för några dagar sedan blev dömd för ”barnpornografibrott,” och hennes initiala reaktion var tyvärr den väntade; avsky över brottet och misstro mot de bilder översättaren fällts för. ”Det måste väl ha varit riktigt grova bilder då. Övergrepp av något slag.”

Min bekanta är en god människa, journalist och människorättskämpe och jag respekterar henne djupt, men även fast hennes reaktion är förståelig så är den ändå ett misstag. En rent emotionell respons.

Som jag ser det talar vi ändå bara om teckningar här, resultatet av en konstnärs kreativitet, utan inblandning av verkliga barn. Streck på ett papper (eller motsvarande). Oetiskt? Förmodligen. Omoraliskt? Kanske. Olagligt? Nej. I så fall skulle man lika gärna kunna förbjuda tecknat våld eller teckningar av andra olagliga handlingar. Alltså i stort sett alla serietidningar.

Man får tycka att en teckning är hur förfärlig, äcklig eller omoralisk som helst, men det är fullkomligt irrelevant. Så länge den inte framställts genom övergrepp mot ett riktigt barn, så länge den inte uppenbart uppviglar till brott, är rasistisk, bryter mot upphovsrätten eller kan ses som en kränkning av någon specifik person, så kan den inte heller vara olaglig. Det är min fasta övertygelse.

Jag försvarar inte en konstnärs rättighet att göra precis vad som helst – jag motsatte mig exempelvis de uppmärksammade fallen när en konstfackstudent vandaliserade en tunnelbanevagn och en annan lurade sjukvårdspersonal och goda medmänniskor för X antal månader sedan – men i just det här fallet finns faktiskt inga reella offer och ingen reell skada har gjorts.

Uppsala tingsrätt har inget mer att komma med än att barn i allmänhet skulle ha kränkts, och en sådan svepande moralisk generalisering duger faktiskt inte som grund för en dom i ett rättssamhälle.

Lästips:
Vem ska få styra din blick? (SvD)
Barnporrlag kränker både offer och serieläsare (Newsmill)
Ett verkligt hot mot yttrandefriheten i Uppsala Tingsrätt (Newsmill)
Ett uttalande från Seriefrämjandets styrelse (Seriefrämjandet)
Jag vill inte bo i ett land som bestämmer vilka serier jag får rita (Facebook)

Relaterade inlägg

1. Hur fan kan man förbjuda något som inte finns?!
2. Jag är en brottsling
3. En streckfigursmanual till våldtäkt?

Aww, titta så glad hon är. Hon har fått choklad och en dildo – vad mer kan en liten flicka önska sig? (Det ovan är en teckning jag gjorde idag på lunchen.)

Ja, så enkelt är det numera att (förmodligen) begå ett lagbrott. En penna och ett papper är allt som behövs. Inga barn, inga övergrepp, inget våld, inga droger, inget maktutövande, ingen uppmaning till brott, ingenting. Bara lite snuskig kreativitet.

Att det i detta fall inte är fråga om några dokumenterade sexuella övergrepp mot verkliga barn innebär inte att bilderna i sig inte är barnpornografiska. […] Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet.

Så där vansinnigt sjukt skriver tingsrätten i sin dom mot den dömde översättaren. Teckningar av våld, lemlästning och tortyr av barn är okej, men nåde dig om du tecknar något som ”vädja[r] åt sexualdriften”! Då kränker du barnen! I allmänhet!

Förbannade dumheter. Inte bara är lagen ett moralistiskt missfoster som hör hemma på medeltiden och som är ämnad att förtrycka, tvinga till självcensur och skambelägga människors fria tankeförmåga och rätt att skapa vad sjutton de än vill (så länge de inte skadar/förgriper sig på en annan människa i verkligheten) – den riskerar dessutom att ta polisresurser från utredandet av verkliga övergrepp mot verkliga barn.

Inget offer = inget brott. Ingen lag skall stoppa mig från att teckna porr, lolicon, furry, S&M, bögsex, djursex eller vad sjutton som helst. Det skadar faktiskt ingen, och det betyder inte att jag vill förgripa mig på vare sig barn, djur eller storkukade män i verkligheten. Fantasi är inte verklighet.

Jag är inte ensam om min ilska mot den här lagen; inte sedan FRA-bloggbävningen har jag sett så mycket aktivitet i den svenska bloggvärlden. Se exempelvis:

• Aftonbladet Kultur: Gräv ner era serietidningar!
• Alexander Bard: Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Carl Johan Rehbinder: Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin
• Christian Engström: Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur
• Per Hagwall på Newsmill: Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel
• Deepedition: Bildförbudet i ny tappning
• Göran Widham: Seriekonstnär eller pedofil?
• Niklas Dougherty: Tankens frihet, En puckad barnporrlag
• Och den dömdes egna ord: Den dömde uttalar sig
• m.fl.

Se också Facebook-grupperna:

• Jag vill inte bo i ett land som bestämmer vilka serier jag får rita
• Stop comics censorship in Sweden!

EDIT: Nu är bilden överst utbytt mot en bättre scannad version. Ladda om sidan om du inte ser den.

Relaterade inlägg

1. Lagligheter och olagligheter
2. Hur fan kan man förbjuda något som inte finns?!
3. Pendeln är i svängning

En av de mest rutinerade och kända översättarna av japanska serier som jag känner till, och dessutom en gammal bekant till mig, dömdes härom dagen för “barnpornografibrott” av Uppsala Tingsrätt. Hans brott: han hade några japanska teckningar i sin dator – teckningar som enligt svensk lagstiftning är att betrakta som barnpornografi.

Det är totalt vansinne, och ett brott mot allt jag håller kärt – teckning, konst, yttrandefrihet samt principen inget offer = inget brott. Det är helt enkelt ett offerslöst brott! Ett moralbrott. Det rör sig om streck på papper (eller dataskärm) – om ren och skär fantasi.

Jag blir så arg och irriterad att jag inte orkar skriva något vettigt inlägg – irritationshuvudvärken blir för stark. Jag hoppas jag orkar skriva ett längre inlägg om detta senare, för den här frågan brinner jag väldigt starkt för, tecknare, japanskaöversättare och fan av allehanda japanska (och andra) teckningar som jag är.

Sådana här prydmoraliska idiotier får mig seriöst att vilja flytta till ett annat land.

EDIT: Bra inlägg på Newsmill.

Relaterade inlägg

1. Lagligheter och olagligheter
2. Jag är en brottsling
3. En boktok är inte mycket utan en bok

Fantastisk karaktärsdesign! Det var mitt första intryck när jag fick syn på figuren ovan – Haruhi Suzumiya, ur serien The Melancholy of Haruhi Suzumiya – för ett tag sedan. “Karaktärsdesign” må vara ett stelt uttryck, men det är det bästa jag kan komma på och dessutom en direkt översättning från engelskan och japanskan (キャラデザ). Hur som helst slogs jag direkt av designen på henne.

Jag har sett hundratals och kanske tusentals japanska manga/anime-figurer i mina dagar, allt sedan jag föll ner i otaku-träsket i mitten av 90-talet, och efter några år – speciellt under min senare tid i Japan – får jag erkänna att bristen på innovation och karaktär fick figurerna att kännas allt mer likartade och tråkiga. Kanhända spelade mitt åldrande in här också. Det kändes hur som helst som att vilken serie den japanska industrin pumpade fram så kändes det som att jag redan sett (nästan) allt förut. Återanvändning ovanpå återanvändning. Ingenting ovanligt i och för sig i en industri som mognat och blivit mainstream.

Nu har jag inte tittat på anime på flera år, och vet knappt vilka serier, filmer och spel som är populära just nu, men jag vet att när jag fick syn på Haruhi såg jag för första gången på åratal en helt fantastisk karaktärsdesign! Det är något med figuren som känns nytt, fräscht och unikt, trots att det är en i raden av alla skolflickskaraktärer. Och jag har inte ens sett serien!

Det känns nästan som när jag häpnade över Kōsuke Fujishimas karaktärsdesign i Sakura Wars (サクラ大戦) för ett antal år sedan, som jag för övrigt heller inte tog mig för att se… (Dess huvudperson, Sakura Shinguji, finns avbildad här under.) Jag må vara “för gammal” för att titta på serier egentligen, men det är ju faktiskt så att jag känner för att teckna igen.

Relaterade inlägg

1. Lagligheter och olagligheter
2. Jag är en brottsling

Mycket lägligt, då jag själv länge funderat på att skriva om problematiken. För några år sedan hände det sig nämligen att jag också tecknade en del erotiska bilder föreställande unga figurer, något som jag inte tyckte var något stort problem då jag länge tecknat seriefigurer i manga-stil och inte fann en 18-årsgräns vara så väldigt viktig i de påhittade seriernas värld, men dock något som jag valde att sluta med då vår svenska lagstiftning på området skärptes. Jag lade pennan på hyllan och tog bort de sidor och gallerier jag haft online, utom min mer beskedliga site Cuteart.

Här talar vi alltså om rena seriefigurer. Ickerealistiska teckningar av påhittade karaktärer, skapade medelst papper, penna och en smula fantasi, vare sig vi talar om figurer i exempelvis Simpsons-stil eller i japansk lolicon-stil. Verk som alltså varken kan sägas vara förvillande lika fotografier av verkliga människor och därför rimligen inte bör kunna misstas för verkliga foton, eller vars skapande på något sätt inneburit ett övergrepp av något slag.

Jag förstår dock resonemanget lagstiftarna troligtvis fört: det är inte bilderna i sig som är problemet, då de inte i egentlig mening är ”riktig” barnpornografi (alltså dokumenterandet av faktiska övergrepp på barn), lika lite som en Fantomen-tidning skulle kunna ses som dokumenterandet av faktiska grova våldsdåd av en maskerad kroppsbyggare. Teckningar är bara teckningar. Nej jag är övertygad om att det man ser som ett problem är själva rädslan för att tittandet på tecknad porr involverande unga karaktärer på sikt skulle kunna få en pedofil (eller, får man förmoda, någon annan person i riskzonen) att gå över gränsen och faktiskt själv ge sig på ett barn. Att, i lagens mening, våldta. Jag har sett många diskussioner online mot ett förbud, och där brukar man tyvärr missa detta enkla resonemang.

Stämmer då resonemanget? Skulle exempelvis lolicon utgöra en riskfaktor i samhället? Jag vet så klart inte, men jag tror det i alla fall inte. I varje fall inte att det skulle vara en tillräckligt stor risk för att berättiga ett förbud – en i mitt tycke gigantisk inskränkning i den konstnärliga friheten. Konst är konst, som jag ser det, vare sig det handlar om harmlösa och barnvänliga Musse Pigg, mer realistiska och våldsamma Fantomen och Agent X9, riktigt våldsam konst involverande såväl blodbad som halshuggningar, eller erotisk konst av vuxna eller – i fallet med Bart och Lisa i The Simpsons – minderåriga figurer. Anything goes, tycker jag.

Oavsett motiv handlar det bara om streck på ett papper – gillar man inte en viss sorts teckningar är det bara att låta bli att titta. Våld, sexism, politisk och religiös kritik… Jag tror nog att även de flesta människor med pedofil läggning kan förstå detta, och kan förstå gränsen mellan illusion och verklighet.

Som jag ser det handlar konst bara om att leka med idéer, regler, koncept och fantasier. Speciellt kul tycker jag det är att leka med kontraster! Att teckna sådant som varken kan – eller skall – göras i verkligheten. Könsroller och övriga sexualla teman kan lekas med på många sätt på papperets vita yta. Gör den större, gör den mindre, den åldern här och den där, sätt på den klädseln där och ta den karaktären där, släng in några tentakler och skaka runt… I min konstnärliga egoism motsätter jag mig helt enkelt de förbud som försöker hindra denna möjlighet.

Och förbuden smyger sig på, allt i skademinimeringens och prydhetens namn. Och ingen törs stå upp, av rädsla för att få (i det här fallet) pedofilstämpeln på sig. Det är väldigt beklagligt tycker jag. Och värre än censuren är kanske självcensuren, då den sprider sig i det dolda, som en våt filt, utan att ge upphov till samhällelig debatt. Jag tog bort mina teckningar, av rädsla för eventuella problem med lagen, trots att lagen de facto ännu inte prövats i domstol. Jag önskar inte bli ett pilotfall. Jag hoppas det fått Bodström att sova lite, lite bättre om nätterna.

Relaterade inlägg

1. Välkommen till det nya, pryda Sverige
2. Hur fan kan man förbjuda något som inte finns?!
3. Lagligheter och olagligheter