Detta är ju ytterst skrämmande, alldeles oavsett vad man tycker om SD. Jag trodde faktiskt i min inbillade trygghet att vi levde i en demokrati…

Relaterade inlägg

1. Låt de politiska besluten tala
2. Vänstergruppernas terror ett hån mot demokratin
3. Lyssna inte bara på olyckskorparna

Nedan följer grunddragen i en konversation jag hade på nätet häromdagen, på temat lagstiftning, konst och partival:

Jag är tecknare och vill kunna teckna (och visa upp på nätet) vad jag vill utan att få något slags pedofilstämpel på mig. Streck är streck. Konst är konst. Påhitt är inte verklighet. Tyvärr är PP de enda som står upp för det, och motsätter sig den nuvarande rent moraliska lagstiftningen.

Finner du nöje i att teckna nakna barn är du en sjuk individ och ditt beteende måste kriminaliseras för samhällets bättre väl.

Vad har tecknarens “nöje” med saken att göra? Får man bara teckna sådant man finner äckligt och frånstötande? Jag ser ingen lagmässig skillnad i att teckna våld och våldsbrott (som i valfri actionserie, som exempelvis Fantomen) eller i att teckna motiv av sexuell natur (som exempelvis en serieversion av Lolita). I ett rättssamhälle är lagstiftningen är till för att förbjuda riktiga brott med riktiga offer, inte för att pådyvla folk ens personliga åsikter.

Det är fullt upp till lagstiftaren (riksdagen) att använda lagar för att påverka människor ett visst beteende och det är en av rättsordningens fundamentala grunder.

[…] Ett idealiskt samhälle skulle givetvis förbjuda all uppmuntran av våld, brukande av narkotika och sexualisering av kvinnokroppen.

Nå, till skillnad från dig [personen jag talade med] och andra vänstermänniskor så tycker i alla fall jag att lagstiftning skall användas för att straffa riktiga brott med riktiga offer. När staten försöker bestämma över fiktiv sexualitet och annan slags offerlös konst så leker man tanke- och åsiktspolis. Det är inte värdigt. Folk måste kunna argumentera för sina personliga moraliska ställningstaganden genom debatt, barnuppfostran etc., utan att försöka ta till förbud.

Därför röstar jag pirat. Inte för deras åsikter i fildelningsfrågan (som jag ställer mig försiktigt avvaktande till) utan för att de står upp för den konstnärliga friheten, även där vissa individer finner den utmanande eller rent av stötande.

Relaterade inlägg

1. Från fantastiskt till fruktansvärt
2. Sveriges Radio vinklar om mangaförbuds… barnporrlagen
3. Pendeln är i svängning

Jag har tillbringat en knapp vecka ute på landet med några släktingar, och mitt humör har nästan hela den tiden varit någonstans nere vid skosulorna. Jag har känt mig frustrerad, passiv, småsur och allmänt lättretlig, och har väl mina 31 år till trots mest betett mig som en vresig gammal gubbe. Detta var dock sommarens troligtvis sista stugvistelse så nu bär det i alla fall strax av hem till stan igen, och jag tror och hoppas att jag nu kommer att må bättre igen. När jag är med släktingar (särskilt min mor) blir jag av någon anledning alltid passiv, frustrerad och känner mig ofri som ett barn på nytt, men på egen hand känner jag mig alltid vuxen och kapabel igen. XD

Hur som helst noterar jag att sossarna och moderaterna är igång och vädjar till de stora väljargruppernas plånböcker igen genom att lova hundralappar hit och dit, precis som vid varje val. Poff, så är klimatfrågan, FRA-debatten, utrikespolitik och andra viktiga frågor som bortblåsta! Köp folks röster för några extra sedlar i plånboken bara! Ibland äcklar den svenska politiken mig.

Relaterade inlägg

No related posts.

Det fyller mig med obeskrivlig glädje att modiga debattörer från höger till vänster nu en efter en ställer sig upp och motsätter sig barnpornografidomen mot manga-experten och barnpornografilagens nuvarande utformning. Till skillnad från vid rondellhundskontroversen, då politiker och media var snabba att försvara våra fri och rättigheter mot censurivrarna, var det den här gången initialt betydligt tystare, men allt fler röster höjs nu mot seriecensur och tvivelaktig morallagstiftning. Enigheten tycks till min stora glädje vara närmast total! Folk frågar sig exempelvis hur tusan Carl Larssons bilder eller filmen om Ronja Rövardotter kan riskera att ses som “barnporr”, när det ju i själva verket är riktiga barn vi borde värna om.

• DN-journalist: "Frågan har orsakat moralpanik"
• Gomorron Sveriges nyhetspanel enig mot barnporrlagens utformning
• Hagwall: Motståndet sprider sig
• Nerikes Allehandas ledare: Nyanser om barnporr
• Piratpartiets Christian Engström: Barnporr helgar inte alla medel
• Nyheter24: Maria Abrahamsson till angrepp mot Beatrice Ask
• DN Debatt: ”Det ska inte vara straffbart att avbilda fiktiva barn”

Till och med justitieminister Beatrice Ask som formellt ställer sig bakom lagen av värnande av barndomens helighet har öppnat för att lagen kan komma att behöva omtolkas. Kanhända har också hon äntligen insett att moralpanik och personligt tycke och smak inte har i lagboken att göra. Som nyhetspanelen i SVT:s Gomorron Sverige uttryckte det, skall barnporrlagen gälla så kan man lika gärna förbjuda keruberna i kyrkorna och censurera våra historieböcker.

Det verkar som om pendeln sent omsider är i svängning. Folk vågar ställa sig upp och kräva rim och reson. Barnporrkortet som tidigare kunnat användas för att tysta oppositionen, hindra debatt och motivera vilka lagar och åtgärder som helst, från övervakning och datalagring till censur, från FRA-lag till skivbolagslobbying(!), börjar nu äntligen förlora sin fruktansvärda tankebedövande kraft.

Relaterade inlägg

1. Jag är en brottsling
2. Hur fan kan man förbjuda något som inte finns?!
3. Lagligheter och olagligheter

Jag höll nästan på att sätta morgonteet i halsen när jag hörde vilket oerhört vinklat inslag om barnporrlagen och om Piratpartiets inställning till denna som Sveriges Radio sänder idag.

Man nöjer sig med att konstatera att Piratpartiet eftersom man är mot inskränkningar i informationsfriheten vill “legalisera innehåll av barnporr”, vilket ju onekligen låter väldigt utmanande, men låter bli att relatera detta till vad jag och många andra ser som betydligt viktigare, nämligen att man vill ändra definitionen av barnpornografi så att den bara gäller material på riktiga barn och inte – som nu – också teckningar och andra rena fantasiskapelser. Dessutom har man uppenbarligen inte förstått skillnaden mellan legalisering och avkriminalisering.

Inslaget kan misstolkas som att Piratpartiet bara är något slags informationsfrihets-extremister villiga att offra stackars små barn på yttrandefrihetens bål, när man ju i själva verket bara vill stå upp för – vad som borde vara – självklarheter. Riktiga övergrepp skall ju fortfarande vara olagliga, riktiga missförhållanden skall rapporteras och beivras och riktig barnpornografi skall ju alltjämt vara förbjuden att sprida. Helt tokigt vore det ju annars. Här handlar det bara om att våra lagar skall vara effektiva och sakliga.

Vi ser över lag att barnporr tyvärr har använts som en murbräcka mot det öppna samhället. Så fort man använder det ordet kan man få igenom vilka toklagar som helst,

som Piratpartiets ledare Rick Falkvinge mycket riktigt påpekar.

EDIT: Jag ser nu att Rick Falkvinge precis påpekat hur fel han tolkades. Bra.

För vidare läsning se exempelvis:

• DN: PP vill att barnporrlagen blir het valfråga
• SVT: Piratpartiet vill göra barnporrlagen till valfråga
• SVT: ”Det handlar mer om sexualmoral än viljan att skydda barn”
• Anna Troberg, vice partiledare i Piratpartiet: Är det stjälp eller hjälp vi vill ge?
• Henrik Alexandersson, piratpartist i Bryssel: Den tecknade barnporren och lagstiftningen

Relaterade inlägg

1. Tankepolis
2. Pendeln är i svängning
3. Min röst är lagd

I Den politiska adeln beskriver Anders Isaksson, politisk krönikör i DN med erfarenhet som politisk, facklig och ekonomisk reporter samt som utrikeskorrespondent för radio och tv, framväxten av och relationerna inom den politiska “adeln”, från riksdagen och de politiska partierna ut till dess sammankopplade och relaterade organisationer.

Övergången till storkommuner, ökningen av statens arbetsuppgifter, statens expansion och införandet av partistöd gjorde att den statliga maktapparaten inte bara växte utan också blev en allt mer separat och självständig del från samhället omkring den – en distansering som intensifierades i och med att de förtroendevalda (av praktiska orsaker) i all större utsträckning kom att rekryteras ur den statsnära offentliga sektorn. Staten kom inte längre att styras av förtroendevalda med arbeten ute i landet – i företag och på institutioner – utan av heltidsanställda professionella politiker. Politiker utan nära relationer till sina distrikt och till folk ute i landet, instängda i sina trygga riksdagshus och kommunhus, allt mer betraktandes den vanlige medborgaren genom medias starkt förenklade filter – på samma sätt som den vanlige medborgaren som bekant betraktar sina styrande genom sagda media. En distansering som leder till otakt och ömsesidigt förakt. Något som kanske skett i alla moderna stater när styret av landet blivit en heltidssyssla.

Och som lätt sker i alla mänskliga grupperingar knyts vänskapsband och kärleksförhållanden med de människor man möts och umgås med. Följaktligen tycks det vara mer regel än undantag att familjer bildas där båda makar är politiker eller arbetar i någon till staten och arbetarrörelsen närstående organisation, såsom fackföreningar, myndigheter och lokala partiorganisationer. Det är heller inte särskilt förvånande att många av deras barn också väljer en karriär inom politiken, uppväxta som de är i dess absoluta närhet, vana vid jargongen och med personliga vänskapsband till politiker och byråkrater. Och vips tycks inte liknelsen till en politisk “adel” inte vara så främmande; En adel som umgås med och ger uppdrag åt varandra, och där politiska karriärer tycks gå i arv. En värld där vem du är har blivit viktigare än vad du är…

Om allt detta och mer därtill skriver Isaksson i Den politiska adeln, och det är tydligt att han besitter en enorm kunskap om och erfarenhet av göromålen och relationerna i politikens finrum – han formligen strör relationsuppgifter omkring sig.

Boken är mycket intressant och saklig, dock kan den ibland kännas lite ofokuserad och den hade definitivt mått bra av att delas upp i flera kapitel; i stort sett hela bokens innehåll ryms i endast tre rejäla kapitel. Värt att notera är också att den politiska världen är i ständig rörelse, och att det mesta av boken skrevs medan Göran Persson och Socialdemokraterna fortfarande hade makten.

Pocketupplagan av boken är kraftigt omarbetad och rekommenderas framför den tidigare utgivna inbundna utgåvan.

Betyg: tre av fem.

kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Låt de politiska besluten tala
2. Recension: Free – The future of a radical price
3. Recension: I trygghetsnarkomanernas land

Jag begriper verkligen inte vad den rödgröna oppositionen m.fl. klagar över gällande regeringens godkännande av konsortiet Nord Streams gasledningsbygge genom Östersjön.

Man klagar på miljörisker och – framförallt – på att regeringen nu bidrar till att de europeiska länderna kommer att bli än mer beroende av rysk gas och att det stora hemska odemokratiska Ryssland därmed stärker sin makt och sitt inflytande över Europa.

Men snälla nån, sluta förvänta er att Sverige skall leka något slags riddare på vit häst, som ensamt skall läxa upp övriga europeiska länder som om de vore olydiga och mindre begåvade barn! Nej jag tycker inte heller att beroende av resurser från en stor makthungrig diktatur med kasst track record är en vidare bra idé, men det är faktiskt upp till länderna i fråga att själva besluta om. De har ställt sig i en oroande beroendeställning till Ryssland och dess bolag Gazprom, som bevisligen inte tvekar att vrida åt kranarna, och jag hoppas nötterna är beredda att ta konsekvenserna därav. Vad gäller miljöriskerna så intygar miljöministern att miljökraven nu har blivit tillgodosedda, och jag ser ingen anledning att misstro detta.

Oppositionen må klaga högljutt nu, men jag tror nog att de hade gjort samma sak om de hade varit i makten.

Relaterade inlägg

No related posts.

I kvällens Agenda på SVT2 diskuterades hur bemötandet av Sverigedemokraterna fungerat på sistone, med bland andra Maud Olofsson och Mona Sahlin i studion. Kort sagt tycker jag debatten kan summeras enligt följande:

1. Inga nya partier duger, Sverigedemokraterna definitivt inkluderade; De är populistiska enfrågepartier och är inte trovärdiga. (Inga av de etablerade partierna startade uppenbarligen som “enfrågepartier”.)
2. Väljarna är korkade oinformerade stackare som förr eller senare bör ta sitt förnuft till fånga. De har inte förstått vad Sd vill, och vad väljarna ger uttryck för i exempelvis opinionsundersökningar behöver inte tas på allvar. Tids nog kommer de att förstå hur de skall tycka, tänka, känna och – framförallt – rösta.

För min del lutar det alltjämt mot ett fortsatt förtroende för den borgerliga alliansen, men alldeles oavsett vad man tycker om högern, vänstern och de av muslimer oroade sverigedemokraterna så tycker jag att debatten mer än något annat visade hur innerligt de etablerade partierna uppenbarligen fortfarande behöver lära sig ödmjukhet. Väljarnas åsikter tycktes för dem betyda föga.

Relaterade inlägg

1. Låt de politiska besluten tala
2. Vänstergruppernas terror ett hån mot demokratin
3. Skådespelet fortsätter, men publiken har lämnat lokalen

Som man (inte) ropar får man (inte) svar. Jag hade egentligen inte tänkt gå och rösta i valet till Europaparlamentet den 7:e juni. Jag är intresserad av politik och brukar alltid rösta i riksdagsvalen, men som ett resultat av hur osynlig EU-debatten är och hur obefintlig mediebevakningen av vad som händer nere i Bryssel är kände jag mig både oengagerad och oinformerad. Jag har dock sedermera ändrat inställning.

Just precis på grund av mediernas hutlöst låga intresse för och fokus på EU, och just precis på grund av att media först tillbringar år efter år med att totalt försumma rapporteringen om EU-politiken för att sedan – bara veckor innan valet – oja sig över folks låga intresse för detsamma(!), just därför tänker jag gå och rösta! För att visa dem att deras fördummande behandling av folk, och brist på rapportering om något som är så viktigt, inte biter på mig.

De beslut som dagligen fattas nere i Bryssel (och Strasbourg) är av lika stor betydelse för våra liv och vår framtid som den pajkastning och inavel som äger rum i riksdagen. Allt mer beslutsfattande äger rum inom den europeiska unionen. Låt inte medias olyckskorpars profetior om en dum och ointresserad svensk befolkning besannas! Kolla upp de partier du tycker verkar intressanta, och gå och rösta du också!

Relaterade inlägg

1. En första titt på bokrean 2010

Jag sitter och lyssnar lite från och till på riksdagsdebatten om vårbudgeten, och skillnaderna mellan alliansregeringen och oppositionen har aldrig känts större: Alliansen manar till försiktighet och en ekonomi i balans, medan vänstern skriker efter mer lån. Mer lån till allt, trots att Sverige mig veterligt fortfarande har en ruskigt stor statsskuld. Mer lån, trots att det bara kommer att öka vår börda längre fram. Mer lån, trots att man inte visar någon övertygande vilja att sedermera betala av dem. När ekonomin väl går bra brukar inte skuldavskrivningar ligga särskilt högt på agendan, eftersom det alltid finns hål att fylla och eftersom det alltid finns folk som vill ha mer. Det måste väl ändå vara en seriös ambition att på sikt bli av med statsskulden?

Jag vet inte vilken sida som har rätt, det lär framtiden utvisa. Vi sitter still i båten. Kanhända är det rätt väg. Kanhända väntar ett isberg i horisonten. Ingen vet. Men i valet mellan alliansens sansade ekonomiska politik och vänsterns SMS-lånepolitik väljer jag alliansen. När i historien har någonsin sedelpressen gjort någonting bättre, annat än på mycket kort sikt? En redig baksmälla brukar vara följden.

Det sagt så hoppas jag dock att regeringen förmår satsa lite mer på landets unga arbetssökande. Ungdomsarbetslösheten är skrämmande hög, och det är viktigt att någon gång få arbetslivserfarenhet, om så genom konstgjord andning.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, vårbudgeten, Anders Borg

Relaterade inlägg

1. Höger, vänster eller mitt emellan