Jag hittade detta citat av Takayoshi Koda, scenarioförfattare och PR-planerare i Tokyo, och jag återger det här nedan översatt till svenska eftersom jag och flera med mig har sagt samma sak i flera år.

“Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Japan är inte ett efterblivet land där pornografin löper amok; Tvärt om är Japan ett föregångsland där damer och herrar kan stilla sin sexuella lust utan att besvära någon, eftersom vi förmår skilja på vad som är tvådimensionellt (teckningar) och vad som är tredimensionellt (verkliga människor). Vi skall inte ta efter resten av världen – världen borde lära av oss. Inte minst brottsstatistiken visar detta.”

Med andra ord: tecknad porr är harmlös och skadar ingen annan och är därför något bra, och det är därför fel att tecknad japansk pornografi på senare tid kommit under attack från moralister (till stor förvåning beslöts i förra månaden att i Tokyo förbjuda material som uppmuntrar till olagliga eller omoraliska sexuella aktiviteter, något som jag varit för nedstämd för att ens orka blogga om). I Japan av alla ställen! Totalt vansinne. Censur. Nymoralistisk sexualskräck. Jag anar diplomatiska påtryckningar av amerikanskt slag…

Konst är inte verklighet. En pornografiskt teckning är inget övergrepp – oavsett ålder på de inblandade – och skall därför inte heller vara olaglig, lika lite som våldsamma serier, filmer och böcker skall ses som våldsbrott. Människor som i sin moralpanik inte förmår skilja mellan fantasi och verklighet tycker jag seriöst borde lugna ner sig och fundera över sin toleransnivå. (Nu fick jag bita mig i tungan för att inte använda betydligt mer svavelosande uttryck ).

För mer om min åsikt om detta, se exempelvis mitt inlägg ”Jag är en brottsling”.

Relaterade inlägg

1. En streckfigursmanual till våldtäkt?
2. Avkriminalisera prostitutionen
3. Tankepolis

Andybunny/AGI är en tecknare jag beundrat i många år. Jag fullkomligt avgudar hans gulliga kaniner (baserade på Babs & Buster Bunny och de andra karaktärerna i Warner Bros. Tiny Toons, som gick på tv för ett antal år sedan) och hur söta de är när de gör vad kaniner gör bäst. Jajamen, det är tecknad porr jag talar om här, så googla varsamt om du är pryd av dig. Han tycks tyvärr inte teckna så ofta numera, men förhoppningsvis är det bara en tillfällig svacka. Är det någon i hela världen som kan teckna snusk som man blir glad av så är det han.

Relaterade inlägg

No related posts.

Jag befinner mig sedan en vecka vid sommarstugan ute på landet. För att undvika allt för mycket tristess var jag noga med att packa ner två böcker (vilket brukar räcka mer än väl) : en huvudbok att börja ta mig an, och en mer tungläst sidobok i bokföring att ta till om tiden/orken skulle infinna sig. Då jag inte just tecknar någonting nu för tiden hittas jag oftast med näsan i en bok, såvida jag inte håller på med datorn eller motionerar.

Men dra på trissor! Redan efter ett par dagar gav jag upp med huvudboken (se föregående inlägg), och med återkommande trötthet/huvudvärk/illamående orkar jag för närvarande inte ta mig an bokföringsboken… Summa summarum: inget att läsa! Panik! Tristess!

Vad är det för nytta med en hel hög “att läsa”-böcker i hyllorna hemma om jag inte kommer åt dem?! Med stigande frustration surfar jag runt för att se om jag kan hitta och ladda ner kopior (e-böcker) av några av mina olästa böcker där hemma. Ingen tur.

Men så idag kom man äntligen iväg till lanthandeln några kilometer bort, och mot alla odds, bland alla sommardeckare, hade de en pocketbok jag aldrig hört talas om och som faktiskt såg intressant ut: Porrkungen: Den osannolika historien om ett svenskt porrimperium! En bok om porrindustrin på delvis samma tema som Porr: En bästsäljande historia som jag läst tidigare. Förvisso är det dubbelt så dyrt att köpa en pocket i handeln än att beställa den online, men jag slog för en gångs skull till och köpte den direkt. Nöden har ingen lag.

Relaterade inlägg

1. Ibland vill jag för mycket
2. Bärbart bloggande utan att bli skinnad – går det?
3. Bokhandel 2.0

Å ena sidan hyser jag en del åsikter och värderingar som traditionellt brukar tillskrivas högern:

• Högre krav på lärare och elever, samt mer ordning i skolan.
• En rejäl ökning av antalet poliser.
• En restriktiv skatte- och utgiftspolitik.
• Förenklingar för (speciellt de små) företagen. Exempelvis en uppluckring av LAS.
• Liberalt vurmande för den personliga integriteten.
• Legalisering av prostitution.
• Legalisering av aktiv dödshjälp.
• En ickerestriktiv pornografilagstiftning tror jag också passar in här.

Kort sagt, en politik som närmast kan liknas vid det intryck man får av en snabb genomläsning av en typisk lärobok i nationalekonomi, med en lätt föraktfull osentimental syn på de svaga. Folk skall få ta ansvar för sina egna liv.

Å andra sidan hyser jag också några åsikter som brukar återfinnas till vänster på skalan:

• Minskade inkomstklyftor.
• Eventuellt ökade regleringar av företagen.
• En boendepolitik ämnad att minska segregationen.
• Tvingande folkhälsofrämjande åtgärder, såsom förbud mot droger samt en restriktiv tobak- och alkoholpolitik.

En kraftigt skärpt och upprioriterad miljöpolitik tror jag också kan passa in här (eller också ligger miljöperspektivet utanför den traditionella blockpolitiken).

Kort sagt en politik som styr mer med hjärtat än med grundboken i ekonomi, och som ibland faktiskt inte anser att den enskilde individen fritt skall få bestämma vilket gift den skall få stoppa i sig.

Kanhända är jag helt enkelt något för pragmatisk för att vilja gömma mig bakom någon specifik ideologi; liberalism, socialism etc. Jag tror inte att något visst tankesätt, likt en naturlag, kan styra alla de politiska beslut som skall tas i ett samhälle, utan jag tror man kan tillåta sig att vara något mer flexibel.

Relaterade inlägg

1. Ekonomihögskolan i Lund, eller: Var är den ekonomiska debatten?
2. Konsumera mera! …eller?
3. Recension: Det var inte mitt fel!

Mycket lägligt, då jag själv länge funderat på att skriva om problematiken. För några år sedan hände det sig nämligen att jag också tecknade en del erotiska bilder föreställande unga figurer, något som jag inte tyckte var något stort problem då jag länge tecknat seriefigurer i manga-stil och inte fann en 18-årsgräns vara så väldigt viktig i de påhittade seriernas värld, men dock något som jag valde att sluta med då vår svenska lagstiftning på området skärptes. Jag lade pennan på hyllan och tog bort de sidor och gallerier jag haft online, utom min mer beskedliga site Cuteart.

Här talar vi alltså om rena seriefigurer. Ickerealistiska teckningar av påhittade karaktärer, skapade medelst papper, penna och en smula fantasi, vare sig vi talar om figurer i exempelvis Simpsons-stil eller i japansk lolicon-stil. Verk som alltså varken kan sägas vara förvillande lika fotografier av verkliga människor och därför rimligen inte bör kunna misstas för verkliga foton, eller vars skapande på något sätt inneburit ett övergrepp av något slag.

Jag förstår dock resonemanget lagstiftarna troligtvis fört: det är inte bilderna i sig som är problemet, då de inte i egentlig mening är ”riktig” barnpornografi (alltså dokumenterandet av faktiska övergrepp på barn), lika lite som en Fantomen-tidning skulle kunna ses som dokumenterandet av faktiska grova våldsdåd av en maskerad kroppsbyggare. Teckningar är bara teckningar. Nej jag är övertygad om att det man ser som ett problem är själva rädslan för att tittandet på tecknad porr involverande unga karaktärer på sikt skulle kunna få en pedofil (eller, får man förmoda, någon annan person i riskzonen) att gå över gränsen och faktiskt själv ge sig på ett barn. Att, i lagens mening, våldta. Jag har sett många diskussioner online mot ett förbud, och där brukar man tyvärr missa detta enkla resonemang.

Stämmer då resonemanget? Skulle exempelvis lolicon utgöra en riskfaktor i samhället? Jag vet så klart inte, men jag tror det i alla fall inte. I varje fall inte att det skulle vara en tillräckligt stor risk för att berättiga ett förbud – en i mitt tycke gigantisk inskränkning i den konstnärliga friheten. Konst är konst, som jag ser det, vare sig det handlar om harmlösa och barnvänliga Musse Pigg, mer realistiska och våldsamma Fantomen och Agent X9, riktigt våldsam konst involverande såväl blodbad som halshuggningar, eller erotisk konst av vuxna eller – i fallet med Bart och Lisa i The Simpsons – minderåriga figurer. Anything goes, tycker jag.

Oavsett motiv handlar det bara om streck på ett papper – gillar man inte en viss sorts teckningar är det bara att låta bli att titta. Våld, sexism, politisk och religiös kritik… Jag tror nog att även de flesta människor med pedofil läggning kan förstå detta, och kan förstå gränsen mellan illusion och verklighet.

Som jag ser det handlar konst bara om att leka med idéer, regler, koncept och fantasier. Speciellt kul tycker jag det är att leka med kontraster! Att teckna sådant som varken kan – eller skall – göras i verkligheten. Könsroller och övriga sexualla teman kan lekas med på många sätt på papperets vita yta. Gör den större, gör den mindre, den åldern här och den där, sätt på den klädseln där och ta den karaktären där, släng in några tentakler och skaka runt… I min konstnärliga egoism motsätter jag mig helt enkelt de förbud som försöker hindra denna möjlighet.

Och förbuden smyger sig på, allt i skademinimeringens och prydhetens namn. Och ingen törs stå upp, av rädsla för att få (i det här fallet) pedofilstämpeln på sig. Det är väldigt beklagligt tycker jag. Och värre än censuren är kanske självcensuren, då den sprider sig i det dolda, som en våt filt, utan att ge upphov till samhällelig debatt. Jag tog bort mina teckningar, av rädsla för eventuella problem med lagen, trots att lagen de facto ännu inte prövats i domstol. Jag önskar inte bli ett pilotfall. Jag hoppas det fått Bodström att sova lite, lite bättre om nätterna.

Relaterade inlägg

1. Välkommen till det nya, pryda Sverige
2. Hur fan kan man förbjuda något som inte finns?!
3. Lagligheter och olagligheter

Den här boken är en bedrift – omfattande, faktafylld och förvånande saklig och objektiv – och bör vara av intresse för alla som någonsin undrat vad som egentligen pågår i den skamfyllda porrindustrin, och hur stor denna ”industri” egentligen är. I boken redovisar Andresson en häpnadsväckande mängd fakta och intervjuer med i stort sett alla människor som haft och har betydelsefulla roller i den svenska porrindustrin – pornografer, företagsledare, skådespelare, forskare och politiker – nu och genom dess drygt 30-åriga historia. Och mer därtill. Bokens språk är välvårdat och korrekt och är därför lättläst oavsett hur pryd man som läsare må vara.

Boken kan ses som ett undersökande reportage och en respons på de påståenden som främst porrmotståndare gjort genom åren, och som kanske nådde sin topp några år in på 2000-talet i de mediala stormar som piskades upp av kritiska feminister: påståenden om porrens skadlighet och allt grövre kvinnoförnedrande innehåll, samt siffror som sades bevisa att porren inte bara var en stor och enormt lönsam miljardindustri utan att den också var ansvarig för oräkneliga självmord och tragedier årligen.

Andresson har en mycket kritisk ton, ofta med inslag av ironi, men han riktar udden åt bägge håll, både åt kritikerna och porrföretagen. Kort sagt kan man säga att han med den här boken slår hårt både mot bilden av ”porrindustrin” som enormt framgångsrik och lönsam, och mot bilden av porren som ett träsk av droger, hot, självmord och psykiska besvär. Utan att för den skull sannförklara bilden av ”den lyckliga horan.”

Det visar sig att det bakom uppskattningar, antaganden, rykten och andrahandsinformation från politiker, aktivister och media finns… mycket lite.

Andersson visar med all önskvärd tydlighet att porrindustrin i själva verket är långt ifrån den lönsamma och farliga ”industri” som porrmotståndarna hävdar och som porrföretagen själva försöker ge sken av. Porren är dessutom inte grövre nu än när den släpptes lös på 70-talet – snarare tvärt om.

Fjärran från droger, orgier, limousiner och kvinnliga offer finner vi små, olönsamma, desillusionerade företag som knappt har råd att avlöna sin personal, och porrarbetare vars största problem är den sociala stigmatiseringen i ett samhälle som gärna konsumerar porr bakom stängda dörrar men ytterst ogärna vill befatta sig med den och dess arbetare i det öppna.

Jag rekommenderar verkligen den här boken. På dryga 300 sidor med faktaspäckad text är den en tegelsten att ta sig igenom (särskilt torr i sitt sifferrabblande ungefär halvvägs igenom), men framåt slutet får Andersson upp ångan igen och den är en ren fröjd att läsa.

Betyg: fyra av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos Bokus.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Porr – en bästsäljande historia av Mattias Andersson

Relaterade inlägg

1. Boktips: Choklad – en sann historia
2. En boktok är inte mycket utan en bok
3. Recension: Buddha