Jag sitter och fyller i papper från den kurs i självkännedom/karriärvägledning jag går just nu i slutskedet av min långa sjukskrivning, och blir påmind om de problem med självkänsla och självförtroende som jag alltid haft.

Oavsett var jag varit i livet – studerandes data, japanska eller ekonomi, tecknandes, promenerandes i skogen eller läsandes vid några av Japans främsta universitet i landet jag älskar – så har mina prestationer aldrig helt kunnat lindra det självförakt jag känner inombords. Den brist på självkärlek, och de tvivel på såväl mitt eget värde som person som på min förmåga att kunna leva upp till de prestationskrav jag ställt och fortsätter ställa på mig själv.

Självkänsla:
”[…] egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående.”
-Wikipedia

“medvetenhet om den egna personlighetens värde.”
-Nationalencyklopedin

Självförtroende:
”individens tilltro till sin förmåga att prestera.”
-Wikipedia

Med ett fåtal undantag – ett fåtal tillfällen i livet då jag faktiskt glömt tvivlen och kunnat leva i nuet, troendes på framtiden, fylld av glädje och tillförsikt – så har jag aldrig känt mig tillfreds med mig själv. Eventuella komplimanger har snabbt runnit av mig. Rent konkret har endast mitt “track record” – min meritlista – återstått och kunnat skänka mig något slags tröst och vetskap om att jag som människa ändå förmått klara av något. Däri ligger grunden till mitt behov att prestera. Rent intellektuellt vet jag att jag är en människa värd att älska, och jag vet att jag studiemässigt klarat av mer än de flesta… men jag känner det inte inombords. Jag känner bara det tomma, vacklande tvivlet.

Därav också min eviga strävan att “förbättra” mig själv. Att bli en “bättre” människa.

Detta blev jag påmind om nu när jag sitter och grubblar på vart jag skall styra mitt liv efter sjukskrivningen. Var jag skall söka praktikplats? Var jag vill arbeta, och med vad? Vad klarar jag av? Vad duger jag till? Det är inte bara den konkreta huvudvärksproblematik jag dragit på mig som sätter gränserna, utan också min tilltro till min egen förmåga. Klarar jag av ett tankekrävande och kanske mer intellektuellt belönande jobb (utan att få mer eller mindre konstant huvudvärk), eller bör jag (tillfälligt?) lämna min intellektuella bana och försöka få ett mer praktiskt arbete? Kanske.

Misslyckande? Nej nej nej, det får jag inte se det som…

Relaterade inlägg

No related posts.

Det är min prestationsångest som manifesterar sig naturligtvis, och som i min långvariga sjukskrivning i brist på mer nyttiga utlopp (såsom arbete, studier, aktivt liv), istället helt fokuserats på spelen jag har framför mig. Jag känner igen förloppet, för det har hänt flera gånger sedan jag gick in i väggen och blev sjukskriven, och det kommer säkert att hända igen. Det är ett bedrägligt enkelt och bekvämt utlopp för den prestationsångest jag känner över att inte kunna prestera som jag gjorde innan när jag var en högst kapabel student…

Ack ja, jag måste… vill göra något åt den här bitterheten och tillbakablickandet. Framtiden ligger framför mig – inte bakom. Alla kan göra misstag – det viktiga är att man lär sig något av dem. Det vet jag.

Nu är i alla fall spelen avklarade och raderade från datorn. Nu skall jag försöka ta itu med annat istället – som den här bloggen. Tills jag faller för frestelsen igen.

Relaterade inlägg

1. Bad Apple!! ft Nomico (東方)

Det här blir en relativt kort recension, då jag redan skrivit en del om bokens innehåll och resonemang här. Hur som helst, Burenstam Linder  – professor i nationalekonomi och f.d. handelsminister – söker i den här boken svaret på frågan hur det kommer sig att nutidsmänniskan och det samhälle vi lever i bara tycks bli mer och mer stressade trots att vi är mer produktiva och rika än någonsin tidigare. Hur kommer det sig att det, parallellt med avskaffandet av den materiella fattigdomens diktatur, utvecklats en tidsbristens tyranni? Borde vi inte, med vår rikedom och välfärd, ha råd att koppla av mer – vila och konsumera kultur? En fråga som väl sammanfattas av Walter Kerr:

Isn’t it odd, that a century which should, by all rights, be the most leisurely in all history is also known to be, and condemned for being, the fastest?

Burenstam Linder ser på problemet både från en nationalekonoms och en (hobby-)filosofs horisont. Boken innehåller en del uttryck och resonemang från ekonomins värld, men är skriven med en lättläst och vardaglig ton och bör inte vålla en lekman några problem.

Boken publicerades första gången redan 1969 men trots bokens ålder, som avspeglas i många exempel och referenser som görs, håller resonemanget förbluffande väl. Förvånande ofta tar han upp problem, floskler och frågeställningar som lika gärna hade kunnat förekomma i dagens debatt. Allt från problemet med den ökande stressen till det vedertagna påståendet att vår tid skulle vara “översexualiserad”. Fascinerande.

Bokens huvudtes är att vi blir allt mer stressade eftersom vi (undermedvetet) försöker använda all vår tid lika effektivt, och eftersom vi tack vare den tekniska/ekonomiska utvecklingen blir allt mer produktiva på jobbet försöker vi därför också bli det på fritiden. För att lyckas med detta skaffar vi allt mer prylar och försöker göra allt mer – gärna framtidigt. Vi tar inte en stilla promenad innan middagen – vi joggar för att klämma in lite motion, har på oss nya dyra joggingskor och joggingkläder från Nike, har stegräknare i bältet och en pulsmätare på armen, och lyssnar samtidigt på hundra låtar på vår nya Ipod. Inte får det oss att känna oss mer avkopplade, och inte heller är dessa prylar gratis utan kostar oss många timmars lönearbete för att tjäna in. Allt detta faktorer som bidrar till vår stress.

Resonemanget var i mångt och mycket banbrytande, och är minst lika tankeväckande och fascinerande nu som för 40 år sedan. Burenstam Linder var dock främst ekonom och inte filosof, och han varken ger  – eller utger sig för att kunna ge – några lösningar på problemen.

Jag önskar verkligen att någon eller några debattörer, psykologer, filosofer eller på annat sätt kompetenta individer kunde plocka upp den här boken och dess resonemang och spinna vidare på den; Utveckla den och anpassa den till vårt samhälle år 2009. Det förtjänar den.

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Förklaringen till att folk har “allt mindre tid”
2. Recension: I trygghetsnarkomanernas land
3. Recension: Komma rätt, komma fel och komma till punkt

Jag har just fått hem och börjat läsa i en bok som intresserat mig ända sedan jag först hörde talas om den: Den rastlösa välfärdsmänniskan, av Staffan Burenstam Linder (1931-2000), professor i nationalekonomi, rektor vid Handelshögskolan i Stockholm och f.d. handelsminister bland annat. Jag är medveten om att det här är stora ord och att jag bara precis börjat läsa i boken, men jag tror att det här mycket väl kan vara en av de viktigaste böckerna i modern tid. Burenstam Linder ger nämligen svar på frågan varför stressen i samhället bara ökar och ökar trots att vi är rikare än någonsin.

Den store nationalekonomen John Maynard Keynes hävdade i början av 1930-talet att den ekonomiska utvecklingen skulle leda till att de knapphetsproblem människan tidigare stått inför på sikt skulle försvinna; att den ständiga ökningen av inkomster och välfärd skulle leda till att människan i framtiden bara skulle behöva jobba några få timmar i veckan, och kunna ägna nästan hela sin fria tid åt läsning och annan rekreation. Som vi alla vet har så inte blivit fallet. Folk klagar ständigt över att tiden inte räcker till. Och Burenstam Linder hade förklaringen.

Ju rikare vi blir, desto mer stressade och rastlösa tycks vi bli. Tidsbrist är ett av nutidens största gissel. Trots att det rimligen borde vara tvärtom. Borde inte det ökade välståndet leda till att vi får ökad tid till avkoppling, lek, umgänge och rekreation?

Denna paradox är utgångspunkten för Staffan Burenstam Linder briljanta analys i Den rastlösa välfärdsmänniskan, som publicerades första gången redan 1969.

Eftersom vi blir alltmer effektiva och produktiva på jobbet vill vi också öka produktiviteten på fritiden. Därför skaffar vi oss alltfler konsumtionsvaror, i syfte att använda varje tidsenhet mer effektivt. Detta leder i sin tur till ett ökat behov av underhåll med en ökad tidsbrist som följd.

Med andra ord: allt eftersom vi blir mer produktiva och får allt mer arbete gjort när vi jobbar, vill vi – medvetet eller omedvetet – få lika mycket avkoppling/rekreation gjort på vår fritid. Vi sitter inte bara en kväll och läser en bok – vi läser en bok, sneglar på tv:n, har radion på i bakgrunden och kollar regelbundet vår mail.

Den här boken är en modern klassiker som förtjänar långt mer uppmärksamhet än den fått. Den är oerhört viktig, och dess budskap är något vi och vårt samhälle skulle må bra av att reflektera över. Slutligen en liten tankeställare:

Relaterade inlägg

1. Recension: Den rastlösa välfärdsmänniskan
2. Klimatkompensation (trots allt) ett steg i rätt riktning
3. Svenskar – ett färglöst folk