Trots att jag startade egen firma inom japanskaöversättningar i somras har jag inte bearbetat mina kunskaper (pluggat och repeterat språket) just någonting alls det senaste året. Jag är väldigt mycket en “allt eller inget”-person, och i brist på energi och mod, nedslagen över att ha återvänt till den stilla lunken i min lilla uppväxtstad Falun, långt från såväl Stockholm som Lund som Tokyo, lät jag andra saker komma emellan. Ett främmande språk som man spenderat nära tio år för att lära sig är en oerhörd mängd kunskap som kontinuerligt måste användas, repeteras och helst också byggas på för att inte sakta men säkert falla i glömska. (Sådan är kunskap: används den inte rationaliserar hjärnan sakta men säkert bort den.) Detta är något som kräver såväl tid som engagemang, energi och koncentration, och som jag inte kände att jag riktigt orkade med.

Så här ett år efter att ett till vissa delar ansträngande förhållande (där jag tyvärr ett efter ett slutade med alla mina intressen, för att undvika konflikter) tagit slut känner jag nu hur mina energidepåer så smått håller på att byggas upp igen. Efter flera år känner jag också hur spärrarna börjar släppa och kärleken till det japanska språket och den japanska kulturen sakta börjar väckas till liv.

Jag har trevande börjat försöka repetera japanskan igen. I flera år kunde jag knappt studera eller lära mig japanska tecken och ord – varje försök resulterade i kraftig migrän: huvudvärk, illamående, yrsel. Samma resultat som när jag försökte teckna för övrigt. Det som varit mina käraste intressen och som gett mig mening gav mig enbart smärta, obehag, sorg och skam… Det är fortfarande förknippat med visst obehag för mig att repetera och lära mig. Det går både långsamt och trögt att få kunskaperna att fastna, och jag kan bara ta lite lite åt gången, men det går.

Jag har en praktikplats på gång på japanska sektionen på den lokala högskolan. De är positiva, så jag väntar nu bara på ett definitivt godkännande från Arbetsförmedlingen. Om jag alls kommer att kunna göra någon nytta där och om mitt huvud alls kommer att orka med ansträngningen vet jag ju inte ännu, men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag vill försöka. Jag vill bli mig själv igen.

Så jag tar ett tecken, ett ord, ett teckningsstreck, ett blogginlägg i taget. Nu dock: dags för vila.

Related posts:

1. En lugn dag
2. Bloggvånda… Igen
3. Bara lite jämmer…

Det har ju förts fram förslag, bland annat i Språktidningen, om att ordet “hen” borde användas som komplement till “han” och “hon” för att referera till människor som inte riktigt passar in i våra vanliga indelning i män och kvinnor, exempelvis för människor som genomgått könsbyte. Ett förståeligt och vettigt förslag förvisso, för ett sådant könsneutralt pronomen behövs, men jag tänkte bara passa på och deklarera att jag inte kommer att använda det.

Hen betyder nämligen “konstig” på mitt tredje språk japanska – och då menar jag inte i något slags neutral betydelse utan snarare i en tämligen negativ sådan. Inte “speciell” eller “annorlunda” eller något sådant, utan bara “konstig”, och det är inte något positivt.

Så nej, jag kommer inte att använda “hen”. “H*n” får duga så länge.

Related posts:

1. Miyuki Nakajima – Stjärnorna på jorden
2. Kläderna gör kvinnan
3. Snagga eller raka skallen?