Jag gissar att det beror på den allmänt förbättrade livskvalitén. Utan huvudvärken och med en snabbare tillgång till mina känslor känns huvudet klarare och mer “normalt”. Ingen grumlande värk och ingen våt filt över tankar och känslor. Så här är det många år sedan jag mådde sist. Flera personer har påpekat att jag verkar mycket gladare. Och nu när jag sitter här på biblioteket i solskenet och skriver kan jag faktiskt förnimma… glädje. Livslust. Det är som ett mirakel.

Visst kan vissa dagar kännas trevligare än andra, men så skall det ju vara.

Det mesta av den tid som gått har gått åt till att utforska mina nya, framflyttade gränser. Det är nog en kontinuerlig process. Att försiktigt testa vad jag numera orkar med utan att kroppen och huvudet börjar säga ifrån. Jag behöver inte längre spendera dagarna mer eller mindre i passiv vila för att återhämta mig från värk efter någon liten sak jag gjort, utan jag kan mer fritt disponera mina dagar. Med viss vila, ett lugnare tempo och med lägre ställda prestationskrav på mig själv än förut (jag har trots allt lärt mig något av mina år av smärta), och med en hel del stretching av nacken lite då och då, känner jag att jag är på väg tillbaks till ett mer levande liv. Ett liv där en timme med en bok eller något slags arbete inte längre nödvändigtvis betyder timtal av obehag och vila. Det känns inte längre orealistiskt att jag skall kunna klara av att ha ett deltidsarbete.

De senaste dagarna har jag arbetat på några olika japanska affischer på en webbshop jag öppnat på Zazzle.com. Ingenting särskilt avancerat egentligen utan för huvudets skull har jag börjat försiktigt, men det är något som jag hoppas kunna utveckla med tiden, med mer design i fokus än ren typografi. Jag sitter och pillar på små idéer då och då, så klicka gärna in där ibland och ta en titt.

Relaterade inlägg

1. Hjälp! Jag är med i en (fejkad) japansk tv-show
2. Bara lite jämmer…
3. Att aktivera sig igen…

1. Huvudvärksbot
På mer än en vecka nu har jag inte haft någon huvudvärk. Det är första gången på åratal. Jag har nämligen upptäckt ett sätt att besegra den: stretching av nackmusklerna upprepade gånger om dagen. Problemområdet tycks ligga förhållandevis högt upp, där nacken möter bakhuvudet.

Kanhända rår det här inte på de besvär av yrsel, illamående, tunnelseende och starka känslighet för intryck av olika slag som jag kan drabbas av ibland när jag drabbats av stark stress, men de problemen har jag som tur är inte så ofta längre. Stretching hade troligen inte heller hjälpt mot de besvär jag hade de 1-2 åren närmast när jag gick in i väggen (när huvudet kändes isolerat och jag knappt kunde vare sig tänka, läsa eller räkna), men så var det länge sedan jag kände nu.

Så nu kan jag för första gången på många år bete mig rätt så “normalt”; läsa, spela spel, gå på stan etc. Det enda som krävs är att jag då och då – vare sig jag känner att det behövs eller ej – stretchar nacken, med andra ord böja huvudet så långt jag kan i alla möjliga riktningar och tänja. Det känns både smärtsamt och förvånansvärt skönt. Det är ovant och omtumlande att kunna göra saker igen, och det har som sagt bara gått en dryg vecka sedan jag upptäckte det.

Hur kom jag då på detta? Läkare och samtalskontakter har flera gånger frågat mig om jag haft problem med nackont, men nej svarade jag alltid, för det hade jag faktiskt aldrig lagt märke till; jag kunde vrida på huvudet utan att känna vare sig smärta eller stelhet. Men efter att nu i sommar ha läst en bok om olika slags huvudvärk och där läst att spänningshuvudvärk inte bara beror på att man blir allmänt spänd och stressad, utan att huvudvärken specifikt kommer sig av att spänningar byggts upp i nack- och käkmuskulaturen, och sedan noterat att jag hade avsevärt mindre huvudvärk när jag var ute på landet och arbetade fysiskt på min mormors gård, så la jag ihop ett och ett. Jag har aldrig lidit av spänningar i nacken, men uppenbarligen fanns de i alla fall där trots att jag inte alls kände dem. Så jag började stretcha och tänja, så till den grad att det gjorde lite ont, och poff! – sedan den dagen har jag inte längre någon huvudvärk! Spänningarna fanns där, helt i det fördolda!

2. Minskad medicinering
För tre dagar sedan fick jag träffa en riktig doktor för att kunna diskutera min medicinering (för första gången på tre år), och när hon fick höra hur hög dos jag legat på under flera års tid och hur medicinen dämpat mina känslor så till den grad att jag knappt kan känna vare sig förhoppningar, glädje, sorg, upprymdhet eller något annat, rekommenderade hon mig att minska dosen, för att på sikt kanske sluta helt. Jag har nu halverad dos på min huvudmedicin, och går allt väl kommer vi försöka minska den ytterligare de kommande månaderna, och helt sluta med komplementmedicinen.

Jag känner redan att jag är mer i kontakt med mina känslor. Det positiva med detta är att jag kommer att kunna känna mer glädje och livslust. När jag såg på Simpsons och Family Guy i förrgår skrattade jag flera gånger. Det kändes härligt. Nackdelen är förstås att jag också får lättare att känna negativa känslor. Jag märker redan att min alltid närvarande depression fått lättare att slå klorna i mig. Jag har alltid varit en rätt så ynklig figur med usel självkänsla och självförtroende (depression ligger i släkten, så jag har den i generna). Jag kommer alltså både att må bättre i bland, och må riktigt dåligt väldigt ofta. Jag vet vad som väntar mig, speciellt regniga dagar och när årstiderna blir mörkare. Är det värt det? Jag hoppas det. Jag chansar på det.

Summa summarum
Med kraftigt minskad värk och med mer kontakt med mina känslor kommer det kommande halvåret/året troligen bli av stor vikt i mitt liv. Med tur, styrka och stöd kan mitt liv åter igen bli mer aktivt, mer levande. Körkort, kanske nytt jobb på deltid, mer glädje och upplevelser. Med otur och svaghet kan det bli ett helvete av prestationsångest, minskande självförtroende och självkänsla, rejäl depression, tårar, smärta, självisolering och självmordslängtan. Bladet är oskrivet.

Relaterade inlägg

1. Ett nytt år är här; med mer närproducerat?
2. 1888 choklad med limesmak, eller: LIIIIIIIIIME!!!
3. Japansk typografi och en höst i antågande

Närmare 2 100 personer har nu utförsäkrats från Försäkringskassan och ytterligare cirka 3 000 är på väg att utförsäkras, uppger SR:s Ekot.

…rapporterar SVT, och jag är en av dem. Jag blir officiellt utförsäkrad den sista januari, och får inte längre rätt till pengar från Försäkringskassan; Jag är fortfarande för sjuk för att kunna arbeta heltid men har trots det inte rätt till sjukpenning, utan kommer att få söka hjälp från kommunens socialkontor.

Men nåja, jag har ju vetat om detta och väntat på denna dag i flera år nu, och är glad att åtminstone inte blivit bedömd att vara permanent sjuk/skadad ännu (och behöva bli förtidspensionerad). Ca fyra år efter att jag gick in i väggen är jag ännu inte återställd, men chansen finns fortfarande att jag kommer att kunna bli det.

En ansträngande tid med jobbsökande, ökad oro & huvudvärk och eviga ansökningar om ekonomiskt bistånd väntar, men tids nog hoppas jag kunna hitta och klara av ett jobb som ger en tillräcklig inkomst för att jag skall kunna försörja mig själv.

Och vem vet – inom något år kanske jag är återställd.

Relaterade inlägg

1. Ett gnällinlägg
2. Ner i diket, ut på en åker
3. Baksmälla

Höstmörkret har sänkt sig och som alla år har vinterdepressionen slagit klorna i mig. Vad värre är, dock, är att jag sedan jag började min praktik för ungefär en månad sedan (jag blir snart utförsäkrad) nu åter igen på sätt och vis mår sämre än jag gjort på kanske ett helt år. Krafterna räcker helt enkelt inte till. Jag orkar anstränga mig mindre innan huvudet säger ifrån, och huvudvärken slår till allt oftare. Att fundera ut blogginlägg är svårt. Att läsa mer än någon sida är svårt. Att göra någonting vettigt är svårt.

Och sedan jag gick upp från två till tre timmar praktik om dagen för ungefär en vecka sedan har besvären mångfaldigats. Av bara en enda ynka timmes extra arbete. Och det är ju inte precis något komplicerat arbete heller, att bära fram varor från ett lager – inte någonting kvalificerat jag spenderat åratal på att utbilda mig till precis.

Och åter igen känner jag bitterheten hota att tränga fram. Sorgen över att ha gått från att vara (om än självhatande och socialt begränsad med rejäla personliga problem) en av Sveriges främsta japanskastudenter på kandidatnivån, studerandes vid några av Japans främsta universitet, med enorma möjligheter om jag bara kunde fixa till självkänslan på något sätt – till att vara (om än till viss del fortfarande självhatande och socialt begränsad med rejäla personliga problem) bitter, desillusionerad och knappt kapabel att ens klara av några få timmar av ett enkelt okvalificerat jobb, boendes i en liten stad på den svenska landsbygden ensam med en katt. Från att vara en student som i brist på nämnvärd intelligens ändå kunde skryta med att åtminstone ha en förmåga att kunna lära sig vad som helst, till, umm, ja…

Från:

Till:

(ja, utan fru och barn då.)

Som när jag blivit utförsäkrad dessutom troligen kommer tvingas lägga ner min lilla firma, som gett mig viss stolthet de senaste åren, eftersom det är så reglerna ser ut… Men nåja, nu är det i alla fall läggdags igen. Sov gott bloggen. Få se hur jag mår imorgon.

Relaterade inlägg

1. 5000 drabbas av utförsäkring, och jag är en av dem
2. Japansk typografi och en höst i antågande
3. Baksmälla

Är det inte märkligt så säg. Jag sitter här och arbetar med att översätta en japansk text till svenska: tittar igenom texten, slår upp de ord jag är fundersam på och antecknar deras betydelse. Först därefter väntar den mer tidskrävande omskrivningen och ommöbleringen av meningarna till korrekt svenska. Ingenting allt för avancerat egentligen alltså, grammatiken har jag bra koll på så det är mest bara lite uppslagning av ord, något som jag under mina studieår fann både roligt och intressant. Jag älskar det japanska språket. Översättning är oerhört intressant. Ett äventyr och en upptäcktsfärd. Och visst är det fortfarande roligt och intressant, men obehaget, smärtan… Värken och trycket – just för närvarande koncentrerat runt tinningarna – gör det sannerligen inte enkelt. Jag kisar med ögonen, grimaserar av obehag.

Tänk att man kunde våldta hjärnan så. Skada den. Utan fysiskt synliga skador. Det hade jag aldrig kunnat tro. Och att läkningen skulle gå så väldigt väldigt långsamt…

Nåja, det är bara att gilla läget. Det är självpåtaget. Med lite tur är det här uppdraget avklarat inom en månad eller två.

Relaterade inlägg

1. Förkylning och lite förnyelse
2. Lyssna inte bara på olyckskorparna
3. Lite smält snö gör ingen vår

Det är min prestationsångest som manifesterar sig naturligtvis, och som i min långvariga sjukskrivning i brist på mer nyttiga utlopp (såsom arbete, studier, aktivt liv), istället helt fokuserats på spelen jag har framför mig. Jag känner igen förloppet, för det har hänt flera gånger sedan jag gick in i väggen och blev sjukskriven, och det kommer säkert att hända igen. Det är ett bedrägligt enkelt och bekvämt utlopp för den prestationsångest jag känner över att inte kunna prestera som jag gjorde innan när jag var en högst kapabel student…

Ack ja, jag måste… vill göra något åt den här bitterheten och tillbakablickandet. Framtiden ligger framför mig – inte bakom. Alla kan göra misstag – det viktiga är att man lär sig något av dem. Det vet jag.

Nu är i alla fall spelen avklarade och raderade från datorn. Nu skall jag försöka ta itu med annat istället – som den här bloggen. Tills jag faller för frestelsen igen.

Relaterade inlägg

1. Bad Apple!! ft Nomico (東方)

Första dagen av bokrean. Jag har förberett mig väl, som kan ses i mitt förra blogginlägg, och har i förväg tittat igenom de bokreakataloger som känns aktuella. Åhléns och Akademibokhandelns, samt nätbokhandeln Adlibris som jag ofta beställer ifrån. Markerat de titlar som såg mest intressanta ut, skrivit ner dem i en lista. Att gå igenom en massa sidor med information – boktitlar och beskrivningar – är inte något mitt utbrända huvud orkar med så mycket av, men det är hur som helst mindre påfrestande än att stå i en affär och leta bland böckerna där. Nu ligger listan i min jackficka, utskriven på skrivaren hemma. Det gäller att vara förberedd.

För att inte böckerna skall vara slutsålda, och i en förhoppning att hinna ner innan allt för mycket folk börjat trängas vid bokborden, har jag satt mig på bussen in till stan redan på första readagens morgon. Klappat katten. Gett henne mat. Hon brukar inte vara speciellt förtjust i när jag går hemifrån och lämnar henne kvar där inne, men hon börjar bli van vid att jag ger mig iväg ett tag på förmiddagen vissa dagar för att gå på gymmet, så med nosen i matfatet släppte hon snällt iväg mig.

Dagens första anhalt får bli Åhléns. Det går rätt så bra; Visst står det folk runt bokborden men inte fler än att jag på några minuter och ett par-tre rundor hittat de titlar jag haft siktet inställt på. Snabbt konstaterar jag att fyra av sex markerade titlar ej är så intressanta. Två böcker får det bli. En kort stunds köande så är de betalda. En dryg hundralapp – en acceptabel utgift, och till min stora glädje ännu ingen huvudvärk. Nu väntar vad jag redan i förväg vet kan bli den största utmaningen: besöket på den lokala (Akademi-)bokhandeln.

Med böcker tätt tätt överallt är bokaffärer även i vanliga fall en rejäl utmaning för mig, där tusentals bokryggar och –omslag pockar på min uppmärksamhet och drar blicken till sig, och medvetet eller omedvetet får mig att vilja blicka över dem och vaska fram guldkornen bland dem (åh de där historieböckerna ser intressanta ut, jag skulle vilja lära mig mer om det; åh konstböckerna, samhälls- och psykologiböckerna ser intressanta ut, har det kommit ut några nya månne, kanske i pocket…?). Med fler besökare än under de flesta andra tillfällen på året, och dessutom med ont om utrymme mellan de dignande reaborden, är en bokhandel under bokrean den kanske mest påfrestande miljö jag kan tänka mig.

Jag har bara siktet inställt på tre titlar inom konstområdet och lyckas relativt snabbt hitta fram till den aktuella hyllan. Folk trängs omkring, och ansträngningen i att titta runt på hyllan och bläddra i böckerna ökas på av besväret i att bli tvungen att gå slalom runt både folk och hela hyllan för att till slut kunna utvärdera alla böckerna. Jag känner hur ansträngningen får trycket, värken och tunnelseendet att börjar tränga fram i huvudet och jag inser snabbt att det här får bli ett väldigt kort besök, annars kommer jag garanterat att ha riktigt ont resten av dagen. Ingen av titlarna känns spontant riktigt  lockande, så jag lämnar bokaffären med en mental anteckning om att, kanske, ta en ny titt på de där böckerna en annan dag, om de fortfarande finns kvar.

Jag bestämmer mig för att snabbt försöka få stressen att sjunka och huvudet att lugna ner sig något. Ute är det för kallt och snöigt för att inbjuda till vila på någon bänk eller så, så jag går långsamt till en mataffär på vägen till busshållplatserna. Handlar lite mat i lugn och ro. Går långsamt. Försöker rensa tankarna och undviker att titta på de övriga handlande, för att i möjligaste mån begränsa mängden intryck till min redan överansträngda hjärna. Det går rätt så bra. När jag kommer till kassaköerna tilltar besvären igen, men går tillbaks igen när jag betalt och packat varorna. Snart sitter jag på bussen hem igen, och värken och obehagen har börjat mojna. Resten av dagen får jag ta det lugnt med huvudet (bortsett från skrivandet av det här blogginlägget).

Bokreans första dag är avklarad, allt som allt tog det ca en timme. Eventuella ytterligare bokinköp får nog ske på nätet.

Relaterade inlägg

No related posts.

Trots att jag startade egen firma inom japanskaöversättningar i somras har jag inte bearbetat mina kunskaper (pluggat och repeterat språket) just någonting alls det senaste året. Jag är väldigt mycket en “allt eller inget”-person, och i brist på energi och mod, nedslagen över att ha återvänt till den stilla lunken i min lilla uppväxtstad Falun, långt från såväl Stockholm som Lund som Tokyo, lät jag andra saker komma emellan. Ett främmande språk som man spenderat nära tio år för att lära sig är en oerhörd mängd kunskap som kontinuerligt måste användas, repeteras och helst också byggas på för att inte sakta men säkert falla i glömska. (Sådan är kunskap: används den inte rationaliserar hjärnan sakta men säkert bort den.) Detta är något som kräver såväl tid som engagemang, energi och koncentration, och som jag inte kände att jag riktigt orkade med.

Så här ett år efter att ett till vissa delar ansträngande förhållande (där jag tyvärr ett efter ett slutade med alla mina intressen, för att undvika konflikter) tagit slut känner jag nu hur mina energidepåer så smått håller på att byggas upp igen. Efter flera år känner jag också hur spärrarna börjar släppa och kärleken till det japanska språket och den japanska kulturen sakta börjar väckas till liv.

Jag har trevande börjat försöka repetera japanskan igen. I flera år kunde jag knappt studera eller lära mig japanska tecken och ord – varje försök resulterade i kraftig migrän: huvudvärk, illamående, yrsel. Samma resultat som när jag försökte teckna för övrigt. Det som varit mina käraste intressen och som gett mig mening gav mig enbart smärta, obehag, sorg och skam… Det är fortfarande förknippat med visst obehag för mig att repetera och lära mig. Det går både långsamt och trögt att få kunskaperna att fastna, och jag kan bara ta lite lite åt gången, men det går.

Jag har en praktikplats på gång på japanska sektionen på den lokala högskolan. De är positiva, så jag väntar nu bara på ett definitivt godkännande från Arbetsförmedlingen. Om jag alls kommer att kunna göra någon nytta där och om mitt huvud alls kommer att orka med ansträngningen vet jag ju inte ännu, men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag vill försöka. Jag vill bli mig själv igen.

Så jag tar ett tecken, ett ord, ett teckningsstreck, ett blogginlägg i taget. Nu dock: dags för vila.

Relaterade inlägg

1. Japansk typografi och en höst i antågande
2. En lugn dag
3. Bara lite jämmer…

Detta är som sagt en mycket bra fråga, och något som jag först på sistone själv kommit att fundera över. Jag har ännu inte kommit fram till någon slutsats.

Å ena sidan har den här inlärda uppmärksamheten varit i högsta grad nödvändig för mig under de senaste åren, då även den minsta överansträngning eller det minsta irritationsmoment kunnat leda till timtals (ibland hela dygn) med huvudvärk, illamående, yrsel etc., och nyckeln till att undvika eller minimera risken för detta legat helt i att i god tid känna när det är fara å färde och att det är dags att avbryta det jag höll på med och ta en paus. Å andra sidan, som sagt, kan det passiva och aktiva “scannandet” efter varningssignaler från huvudet i sig vara en orsak till stress, och att jag jagar upp mig i onödan.

Många gånger per dag blir jag uppmärksam på hur huvudet kan kännas lite ömt, durrande och ur balans – en väldigt svag huvudvärk med andra ord, som med lite överansträngning kan utvecklas till fullfjädrad huvudvärk och kanske till och med till migrän. Och som “överansträngning” kan kanske själva uppmärksamheten och oron därom ibland vara nog…

Nu när min hälsa återhämtat sig så pass mycket att både symptomen, dess längd och frekvens blivit betydligt skonsammare än förut (intensiva aktiviteter som lördagens krokisession resulterade exempelvis inte i huvudvärk hela söndagen, jag kan oftast besöka flera affärer på en dag utan att få värk, och jag kan till och med läsa några sidor på en buss i trafik), har tillfället kanske kommit att försöka slappna av med “självscanningen” lite grand. Även en god sak kan överdoseras.

Nu känner jag dock att huvudet börjar få nog av skrivande, så jag sätter punkt här.

Relaterade inlägg

1. Baksmälla
2. Japansk typografi och en höst i antågande
3. Utbrändhetsstatus, stardate 080811

Jag kan förresten notera att jag trots att jag lider av huvudvärk allt mer sällan, och att värken sällan är riktigt handikappande eller sitter i fullt så länge som tidigare när den väl slår till, inte på långa vägar är helt återställd ännu. Jag kan läsa åtskilliga sidor enklare litteratur (faktaböcker av olika slag) om dagen, besöka någon affär och även socialisera i viss utsträckning, men jag får alltid vara försiktig, känna efter och ta små steg i taget.

Idag försökte jag mig på att öppna en gammal lärobok i affärsredovisning jag använde på ekonomihögskolan i Lund för några år sedan, för att repetera lite av bokföringens grunder, men fick ge upp efter att bara ha lätt ögnat igenom ett par sidor. Det gjorde för ont och jag kunde inte alls koncentrera mig…

Dryga tre år har nu förflutit sedan jag diagnostiserades som utbränd (eller “utmattningsdepression” som läkarna föredrar att beteckna det) och jag har fått lära mig att försöka prestera mindre än någonsin tidigare, för att inte trigga den stress, informationsöverbelastning och overload av syn-, hörsel- och tankeintryck som bevisligen blir för mycket för mig. Hur mycket bättre har min hälsa egentligen blivit, och hur mycket av hälsoförbättringen beror enbart på att jag sänkt prestationsnivån? Jag vet inte.

Men jag håller modet uppe. Mitt huvud värker lite, men min hälsa har bevisligen blivit märkbart bättre. Jag har skrivit två bloggtexter idag. Solen skiner på den vackra höstdagen ute, och löven skiftar i gult. Jag tar en promenad, läser någon sida i den populärvetenskapliga bok jag håller på med, och njuter av solskenet. Jag lever så gott jag kan.

Relaterade inlägg

1. En boktok är inte mycket utan en bok
2. Skyll inte på praktikanten!
3. En självuppfyllande huvudvärksprofetia?