Tag Archive for 'utbrändhet'

Page 2 of 3

Att aktivera sig igen…

Published on februari 14, 2010 in Hälsa. 4 Comments Tags: , , , .

bild

Trots att jag startade egen firma inom japanskaöversättningar i somras har jag inte bearbetat mina kunskaper (pluggat och repeterat språket) just någonting alls det senaste året. Jag är väldigt mycket en “allt eller inget”-person, och i brist på energi och mod, nedslagen över att ha återvänt till den stilla lunken i min lilla uppväxtstad Falun, långt från såväl Stockholm som Lund som Tokyo, lät jag andra saker komma emellan. Ett främmande språk som man spenderat nära tio år för att lära sig är en oerhörd mängd kunskap som kontinuerligt måste användas, repeteras och helst också byggas på för att inte sakta men säkert falla i glömska. (Sådan är kunskap: används den inte rationaliserar hjärnan sakta men säkert bort den.) Detta är något som kräver såväl tid som engagemang, energi och koncentration, och som jag inte kände att jag riktigt orkade med.

Så här ett år efter att ett till vissa delar ansträngande förhållande (där jag tyvärr ett efter ett slutade med alla mina intressen, för att undvika konflikter) tagit slut känner jag nu hur mina energidepåer så smått håller på att byggas upp igen. Efter flera år känner jag också hur spärrarna börjar släppa och kärleken till det japanska språket och den japanska kulturen sakta börjar väckas till liv.

Jag har trevande börjat försöka repetera japanskan igen. I flera år kunde jag knappt studera eller lära mig japanska tecken och ord – varje försök resulterade i kraftig migrän: huvudvärk, illamående, yrsel. Samma resultat som när jag försökte teckna för övrigt. Det som varit mina käraste intressen och som gett mig mening gav mig enbart smärta, obehag, sorg och skam… Det är fortfarande förknippat med visst obehag för mig att repetera och lära mig. Det går både långsamt och trögt att få kunskaperna att fastna, och jag kan bara ta lite lite åt gången, men det går.

Jag har en praktikplats på gång på japanska sektionen på den lokala högskolan. De är positiva, så jag väntar nu bara på ett definitivt godkännande från Arbetsförmedlingen. Om jag alls kommer att kunna göra någon nytta där och om mitt huvud alls kommer att orka med ansträngningen vet jag ju inte ännu, men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag vill försöka. Jag vill bli mig själv igen.

Så jag tar ett tecken, ett ord, ett teckningsstreck, ett blogginlägg i taget. Nu dock: dags för vila.

En självuppfyllande huvudvärksprofetia?

Published on februari 11, 2010 in Hälsa. 2 Comments Tags: , , .

Signaturen “AA” ställde här om dagen en mycket bra fråga, nämligen om jag konstant “scannar” min kropp efter symptom på utbrändhet, och om inte detta i sig kan “generera, förstärka dessa symptom samt ge en hel del ångest”? Med andra ord, om inte min vilja att undvika att gå över gränsen för vad mitt huvud orkar med (och därmed drabbas av olika grader av huvudvärk och obehag) i sig självt kan vara en orsak till påfrestande stress. Att huvudvärken faktiskt kan bli en självuppfyllande profetia.

Detta är som sagt en mycket bra fråga, och något som jag först på sistone själv kommit att fundera över. Jag har ännu inte kommit fram till någon slutsats.

Å ena sidan har den här inlärda uppmärksamheten varit i högsta grad nödvändig för mig under de senaste åren, då även den minsta överansträngning eller det minsta irritationsmoment kunnat leda till timtals (ibland hela dygn) med huvudvärk, illamående, yrsel etc., och nyckeln till att undvika eller minimera risken för detta legat helt i att i god tid känna när det är fara å färde och att det är dags att avbryta det jag höll på med och ta en paus. Å andra sidan, som sagt, kan det passiva och aktiva “scannandet” efter varningssignaler från huvudet i sig vara en orsak till stress, och att jag jagar upp mig i onödan.

Många gånger per dag blir jag uppmärksam på hur huvudet kan kännas lite ömt, durrande och ur balans – en väldigt svag huvudvärk med andra ord, som med lite överansträngning kan utvecklas till fullfjädrad huvudvärk och kanske till och med till migrän. Och som “överansträngning” kan kanske själva uppmärksamheten och oron därom ibland vara nog…

Nu när min hälsa återhämtat sig så pass mycket att både symptomen, dess längd och frekvens blivit betydligt skonsammare än förut (intensiva aktiviteter som lördagens krokisession resulterade exempelvis inte i huvudvärk hela söndagen, jag kan oftast besöka flera affärer på en dag utan att få värk, och jag kan till och med läsa några sidor på en buss i trafik), har tillfället kanske kommit att försöka slappna av med “självscanningen” lite grand. Även en god sak kan överdoseras.

Nu känner jag dock att huvudet börjar få nog av skrivande, så jag sätter punkt här. ;)

Inte helt återställd ännu

Published on september 30, 2009 in Hälsa. 0 Comments Tags: , .

höstlöv

Jag kan förresten notera att jag trots att jag lider av huvudvärk allt mer sällan, och att värken sällan är riktigt handikappande eller sitter i fullt så länge som tidigare när den väl slår till, inte på långa vägar är helt återställd ännu. Jag kan läsa åtskilliga sidor enklare litteratur (faktaböcker av olika slag) om dagen, besöka någon affär och även socialisera i viss utsträckning, men jag får alltid vara försiktig, känna efter och ta små steg i taget.

Idag försökte jag mig på att öppna en gammal lärobok i affärsredovisning jag använde på ekonomihögskolan i Lund för några år sedan, för att repetera lite av bokföringens grunder, men fick ge upp efter att bara ha lätt ögnat igenom ett par sidor. Det gjorde för ont och jag kunde inte alls koncentrera mig…

Dryga tre år har nu förflutit sedan jag diagnostiserades som utbränd (eller “utmattningsdepression” som läkarna föredrar att beteckna det) och jag har fått lära mig att försöka prestera mindre än någonsin tidigare, för att inte trigga den stress, informationsöverbelastning och overload av syn-, hörsel- och tankeintryck som bevisligen blir för mycket för mig. Hur mycket bättre har min hälsa egentligen blivit, och hur mycket av hälsoförbättringen beror enbart på att jag sänkt prestationsnivån? Jag vet inte.

Men jag håller modet uppe. Mitt huvud värker lite, men min hälsa har bevisligen blivit märkbart bättre. Jag har skrivit två bloggtexter idag. Solen skiner på den vackra höstdagen ute, och löven skiftar i gult. Jag tar en promenad, läser någon sida i den populärvetenskapliga bok jag håller på med, och njuter av solskenet. Jag lever så gott jag kan.

En ny sorts smärta

Published on augusti 11, 2009 in Hälsa. 0 Comments Tags: , , .

Det är förbluffande hur hälsan kan ha sina toppar och dalar. Jag hade glatts åt att jag mått förvånansvärt bra de senaste dagarna trots (eller kanske snarare tack vare) att jag tillbringat både många och långa timmar i goda vänners lag flera dagar i rad, och följaktligen borde ha känt mig redigt sliten. En natt satt vi till och med och pratade och spelade spel ända tills det blev ljust igen, och jag kom inte i säng förrän klockan åtta på morgonen. Och igår träffade jag åter en av sagda vänner på stan och vi hade riktigt trevligt. Och jag mådde förhållandevis bra.

Men så igår eftermiddag/kväll var jag tvungen att ge mig på att fylla i en ansökan och leta fram papper av olika slag. Ingenting avancerat allt egentligen, men ända sedan jag blev utbränd för ca tre år sedan något som vållat mig obehag, och som igår kändes oväntat starkt. Panik, rädsla, ångest, värk, illamående… Mycket märkligt. Och så när jag vaknade i morse kände jag en (tror jag) alldeles ny sorts obehag/smärta, koncentrerad till ett litet område av hjärnan jag aldrig känt av tidigare; baktill i huvudet, något till höger, ungefär halvvägs in till mitten av huvudet.

Jag hoppas det gått över tills imorgon. Det är uppenbart att huvudet behöver vila efter den där persen, och en natts vila brukar kunna göra underverk.

Vikten av en positiv självbild

Published on maj 13, 2009 in Hälsa. 6 Comments Tags: , , , .

kronblom

Jag satt igår kväll och funderade på en sak, nämligen sambandet mellan identitet, positiva tankecykler och hälsa. Under de tre senaste åren, från det att jag körde huvudet i botten, har jag gått från att se och identifiera mig som japanolog, ekonom och tecknare, till att i första hand titulera mig “utbränd” japanolog etc. Hur har den förändrade synen på mig själv i sig påverkat min återhämtning och mitt hälsotillstånd?

I början (de första 1½-2 åren) hade jag allvarliga problem att slappna av, varva ner och dämpa min prestationsångest; trots att huvudet värkte och knappt fungerade, trots att jag knappt kunde tänka och blev yr i huvudet av att bara gå på stan eller på annat sätt få för många intryck att hålla reda på, trots allt detta framhärdade jag att jag skulle studera, starta företag och vara “produktiv”. Under den här tiden var jag uppenbarligen i stort behov av att försöka sänka kraven på mig själv, och där kan en förändrad syn på mig själv – en ny identitet – ett nytt svar på frågan “vem är jag egentligen” – ha varit till stor nytta. En ny identitet ger trygghet och skänker lugn. Den säger vem man är i den stora, vida världen. Därav min övergång till att titulera mig själv i första hand “utbränd”. Det har hjälpt mig, och har troligtvis också hjälpt till att sänka andra människors syn och förväntningsnivå på mig, vilket gjort det lättare för mig att vila.

Men kan det också vara så att denna re-branding för med sig icke negligerbara risker? När jag gått från att se mig själv som aktiv presterande – med studier, tecknande, arbete och gymtränande – till passiv utbränd sjukskriven – som inte anstränger sig mer än nödvändigt huvudet tillåter – har mitt tillfrisknande förvisso fortskridit i god fart, men jag har insett att allt inte är frid och fröjd. Den passiva, icke-produktiva identiteten (“utbränd”) har nämligen också ökat min tendens att känna mig nedstämd. Icke-presterande ger lätt upphov till uttråkning och en känsla av meningslöshet, och potentiellt till riktigt djupa depressioner. Jag tror detta är något jag måste uppmärksamma och tänka på mer.

Detta tycks vara ett mycket vanligt problem för många med perfektionistiska tendenser – just den sorts människor som befinner sig i riskzonen för att bli utbrända. Jag har talat med många och känner igen tankevurporna. Man försöker döva en gnagande (och i grund och botten felaktig) oro djupt inombords om att man inte skulle duga om man inte presterar riktigt bra, och man tenderar därför att vilja göra för mycket av vad man än gör. “Skall man göra något skall det göras ordentligt!” Just i detta fall kan det vara så att jag valt att bli för passiv, och att riskerna det för med sig har börjat bli farligt stora. Jag måste kanhända höja min prestationsnivå en aning och nyansera min självbild, inte för att jag inte skulle duga annars utan för att helt enkelt leva mer, minska depressionsrisken och må bättre.

Och jag vet inombords vad det är jag borde göra – samma sak som jag längtat efter ända sedan jag av lathet slutade med det för ett år sedan: att börja gå på gym/motionera igen. Att promenera en timme eller så om dagen har uppenbarligen inte varit tillräckligt.

Ner i diket, ut på en åker

Published on april 1, 2009 in Blandat and Hälsa. 0 Comments Tags: .

vag

Tänk er att ni sitter i en bil – en förvisso lång, men ändå rätt så ordinär bil. Ni kör i maklig takt på en liten väg som ringlar sig fram genom granskogar, fält och små samhällen. Vädret är rätt så mulet, men efter hand börjar det spricka upp.

Tänk er sedan att ni svänger ut på en lite större väg, och ökar farten en aning. Det går utmärkt, du lämnar skogarna bakom dig och du kommer ut bland allt mer vidsträckta fält. Solen börjar värma, molnen blir allt glesare, och den friska vinden rufsar håret. Du kan nästan ana havet skymta till bortom fälten, i den fjärran horisonten. Detta är en strålande dag för en biltur!

Du har nu kommit ut på en av de stora genomfartslederna. Trafiken är tät men flyter på fint. Färden går snabbt nu, och samhällen och städer passerar revy. Tänk, du som alltid trott att den här bilen inte skulle duga något till! Visst, det är ingen formel-1-bil, eller ens en Mercedes, och du får arbeta lite för att hålla den fint på vägen, men det får nog de flesta. Skyltarna vid avfartsvägarna skvallrar om fjärran storstäder du knappt ens drömt om att besöka. Du lägger i högsta växeln, vrider upp radion och svänger ut mot en av de största motorvägarna.

Vilken fart och vilken upplevelse! Solen skiner från en klarblå himmel, fåglar cirklar högt där uppe, och utsikten från motorvägen är fantastisk där du viner fram med de andra bilarna. De flesta bilarna på vägen består nu av sportkärror, lyxbilar och turistbussar. Du känner att du – i din ärligt talat tämligen billiga och slitna gamla kärra – lever livet. Du kör snabbare och längre än någon hade kunnat ana, och det går rätt så bra! Motorn går på högvarv och bilen skakar lite oroväckande, och visst känner du att både du och bilen nog skulle behöva stanna för en rast, en service och lite bränsle, men inte just nu. Rastplats efter rastplats passerar, men du låter dem passera. Trafiken går så snabbt, och det finns ju så mycket mer du vill hinna se innan solen går ner för dagen. Tänk vilka reseberättelser du kommer att kunna berätta för de där hemma! Ett tag till skall nog gå bra. Ingen fara på taket. Du gäspar, trycker gasen i botten och kisar mot solnedgången och horisonten.

vagjapan

Så plötsligt händer det. Du får solen i ögonen, motorn skramlar oroväckande till och vägen och bilarna runt omkring försvinner som i ett dis. Du far av vägen, ner i diket och ut på en åker. Bilen rullar runt, och hela världen snurrar. Så plötsligt är allt stilla.

Du kravlar dig ur resterna av din en gång så stolta bil och tittar dig förvirrat omkring. Du ser motorvägen där borta, i samma riktning som hjulspåren, men inser snart att det här inte är rätt läge att ta sig upp på den igen, om det ens är möjligt. Din bil är bucklig, lerig och på det hela taget illa tilltygad, din kropp värker och ditt huvud bultar och snurrar. Motorn vill inte starta. Du ser dig omkring och får syn på en mindre och lugnare väg på andra sidan fältet. Åkern sluttar mjukt i den riktningen också, som tur är. Den är ditt enda val.

Du knuffar mödosamt bilen mot den lilla vägen. Prio ett är att plåstra om dig själv och få bilen hjälpligt reparerad, så att du över huvud taget kan ta dig någonstans. Motorvägen får vänta där borta i horisonten. Eller, ja…  Du kan inte ens se den längre. Tusan vet om du kommer att hitta upp på den igen. Men det gör kanske inte så mycket när allt kommer omkring…

***

Det är så jag känner mig nu, fortfarande tre år efter att jag blev utbränd. I betydligt bättre skick än när jag sprang in i den där väggen, men tämligen förvirrad och osäker. Osäker på var jag egentligen befinner mig just nu, vilken väg jag skall ta och vart jag vill ta mig.

Att vila sig tillbaka från utbrändhet

Published on februari 3, 2009 in Hälsa. 5 Comments Tags: .

sleep-toes

Att jag är utbränd kan inte ha undgått någon som har läst några rader av den här bloggen. Jag återkommer till – och hintar om det – med en kanske snudd på tröttsam förutsägbarhet. Inte för att jag på något sätt skulle försöka lyfta upp självömkandet till en egen konstform, utan för att utbrändheten spelar en högst reell roll i mitt liv, samt för att jag hoppas att någon läsare kanske skall kunna finna informationen nyttig. Fler än en gång har jag förklarat sjukdomen för ”friska” bekanta, med resultatet att jag fått dem att uppmärksamma och reflektera över stressnivån i deras eget liv, något som jag tror är mycket värdefullt.

Nå, nog om det för stunden. Det jag nu tänkte raljera över är vikten av vila och – om möjligt – sömn, för att ge en slutkörd hjärna tid att ladda om batterierna. Även fast jag varit sjukskriven i två och ett halvt år nu, och har vilat en hel del, är det först nu de senaste dagarna jag själv förstått sömnens betydelse.

Jag har aldrig haft sömnproblem, och har jag känt mig trött har det alltid känts naturligt att försöka varva ner och ta det lugnt ett tag. Gott så. Det är dock som sagt bara först nu på sistone som jag förstått att det inte räcker med att bara sova när man känner sig fysiskt trött.

Jag håller som bäst på och återhämtar mig efter mitt livs kanske första riktiga influensa, och har sedan den slog till för snart två veckor sedan sovit mer och oftare än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Och jisses vad mitt huvud känns bättre nu jämfört med innan! Idag besökte jag två stora affärer (Överskottsbolaget samt en second hand-affär), biblioteket samt en släkting, och läste dessutom en del i en bok under mina bussfärder. Vilken som helst av dessa aktiviteter hade ”normalt” sett med största sannorlikhet gett mig huvudvärk och kanske lite yrsel. Idag orkade jag dock med allt, med endast lite lättare huvudvärk som resultat när jag till sist var på väg hem!

Jag förstår nu att det troligtvis är det myckna sovandet som är nyckeln till denna förbättring. Oavsett om jag känner mig fysiskt trött eller bara lite ”sliten” i huvudet så försöker jag nu lägga mig och sova när jag kan. Jag tror detta är ett bra tips till alla och envar som pressat sig själv för långt: vare sig kroppen är trött eller ej, ta dig en tupplur för huvudets skull.