Inte för att låta som en tråkmåns och rabiat nykterist, men jag tror det vore bra om alkoholens risker och effekter på människor och samhälle hade en mer fast plats i samhällsdebatten. Alkohol ses – kanhända med rätta – som en rätt så naturlig del av samhället, och den nyttjas till mycken glädje av allt från vuxna till (tyvärr) barn, men dess negativa effekter är också stora.

SR P1:s Kaliber rapporterade i sitt senaste program bland annat om Ulrika Granns – forskare på kriminalvården och rättsmedicinalverket – forskningsresultat från sin doktorsavhandling. Hon fann bland annat att

[det] var en 13-faldig riskökning för att begå en våldshandling inom 24 timmar från det att de druckit alkohol. […]

Dessutom såg hon att alkoholen stack ut jämfört med andra droger som hasch, amfetamin och benzodiazepiner – till exempel rohypnol. Ingen av de drogerna kom i närheten av att framkalla våld i så stor utsträckning som alkohol. Och tvärtemot vad många tror gjorde kombinationen alkohol-rohypnol inte försökspersonerna mer våldsamma än bara alkoholen ensam.

Kaliber noterar också hur lite alkoholen uppmärksammas i nyhetsrapporteringen, trots att det visar sig att den stora majoriteten av våldet i samhället – både vardagsvåld och de allra grövsta våldsbrotten – begåtts under alkoholpåverkan. Alkoholens negativa effekter är alltså ingalunda negligerbara.

DN tar upp programmet här.

SVT, DN och Aftonbladet rapporterar dock samtidigt att alkoholkonsumtionen tycks minska något bland de unga. Även fast denna förändring kan vara både liten och tillfällig är det dock positiva nyheter. Jag hoppas dock att den samhälleliga rapporteringen och fokuseringen på alkoholens och övriga drogers skadeverkningar kommer att skärpas kraftigt.

Lite alkohol kan ibland vara trevligt, men majoriteten av svenskarna, barn som vuxna, tycks på det hela ha en tämligen ogenomtänkt syn på drogen.

Relaterade inlägg

1. Den problematiska alkoholen
2. Avkriminaliseringens långsiktiga effekter

Mycket lägligt, då jag själv länge funderat på att skriva om problematiken. För några år sedan hände det sig nämligen att jag också tecknade en del erotiska bilder föreställande unga figurer, något som jag inte tyckte var något stort problem då jag länge tecknat seriefigurer i manga-stil och inte fann en 18-årsgräns vara så väldigt viktig i de påhittade seriernas värld, men dock något som jag valde att sluta med då vår svenska lagstiftning på området skärptes. Jag lade pennan på hyllan och tog bort de sidor och gallerier jag haft online, utom min mer beskedliga site Cuteart.

Här talar vi alltså om rena seriefigurer. Ickerealistiska teckningar av påhittade karaktärer, skapade medelst papper, penna och en smula fantasi, vare sig vi talar om figurer i exempelvis Simpsons-stil eller i japansk lolicon-stil. Verk som alltså varken kan sägas vara förvillande lika fotografier av verkliga människor och därför rimligen inte bör kunna misstas för verkliga foton, eller vars skapande på något sätt inneburit ett övergrepp av något slag.

Jag förstår dock resonemanget lagstiftarna troligtvis fört: det är inte bilderna i sig som är problemet, då de inte i egentlig mening är ”riktig” barnpornografi (alltså dokumenterandet av faktiska övergrepp på barn), lika lite som en Fantomen-tidning skulle kunna ses som dokumenterandet av faktiska grova våldsdåd av en maskerad kroppsbyggare. Teckningar är bara teckningar. Nej jag är övertygad om att det man ser som ett problem är själva rädslan för att tittandet på tecknad porr involverande unga karaktärer på sikt skulle kunna få en pedofil (eller, får man förmoda, någon annan person i riskzonen) att gå över gränsen och faktiskt själv ge sig på ett barn. Att, i lagens mening, våldta. Jag har sett många diskussioner online mot ett förbud, och där brukar man tyvärr missa detta enkla resonemang.

Stämmer då resonemanget? Skulle exempelvis lolicon utgöra en riskfaktor i samhället? Jag vet så klart inte, men jag tror det i alla fall inte. I varje fall inte att det skulle vara en tillräckligt stor risk för att berättiga ett förbud – en i mitt tycke gigantisk inskränkning i den konstnärliga friheten. Konst är konst, som jag ser det, vare sig det handlar om harmlösa och barnvänliga Musse Pigg, mer realistiska och våldsamma Fantomen och Agent X9, riktigt våldsam konst involverande såväl blodbad som halshuggningar, eller erotisk konst av vuxna eller – i fallet med Bart och Lisa i The Simpsons – minderåriga figurer. Anything goes, tycker jag.

Oavsett motiv handlar det bara om streck på ett papper – gillar man inte en viss sorts teckningar är det bara att låta bli att titta. Våld, sexism, politisk och religiös kritik… Jag tror nog att även de flesta människor med pedofil läggning kan förstå detta, och kan förstå gränsen mellan illusion och verklighet.

Som jag ser det handlar konst bara om att leka med idéer, regler, koncept och fantasier. Speciellt kul tycker jag det är att leka med kontraster! Att teckna sådant som varken kan – eller skall – göras i verkligheten. Könsroller och övriga sexualla teman kan lekas med på många sätt på papperets vita yta. Gör den större, gör den mindre, den åldern här och den där, sätt på den klädseln där och ta den karaktären där, släng in några tentakler och skaka runt… I min konstnärliga egoism motsätter jag mig helt enkelt de förbud som försöker hindra denna möjlighet.

Och förbuden smyger sig på, allt i skademinimeringens och prydhetens namn. Och ingen törs stå upp, av rädsla för att få (i det här fallet) pedofilstämpeln på sig. Det är väldigt beklagligt tycker jag. Och värre än censuren är kanske självcensuren, då den sprider sig i det dolda, som en våt filt, utan att ge upphov till samhällelig debatt. Jag tog bort mina teckningar, av rädsla för eventuella problem med lagen, trots att lagen de facto ännu inte prövats i domstol. Jag önskar inte bli ett pilotfall. Jag hoppas det fått Bodström att sova lite, lite bättre om nätterna.

Relaterade inlägg

1. Välkommen till det nya, pryda Sverige
2. Hur fan kan man förbjuda något som inte finns?!
3. Lagligheter och olagligheter