Som antyds på bilden har jag druckit en hel del huvudvärkstabletter de senaste dagarna, till min katts stora skepsis (det bubblar ju och luktar konstigt), och fler lär det bli. ^^’ Detta mestadels beroende på att jag håller på med lite översättningsjobb just nu, men det har också gjort sitt till att katten varit ovillig att ge mig tillräckligt med nattsömn på sistone.

Idag lämnade jag dock av henne hos min mor för några dagars husdjurssemester, för att öka chanserna till att få åtta timmars sömn och bättre kunna koncentrera mig på översättningen. Den ger mig närmast konstant huvudvärk i alla fall, men lite bättre kan det nog bli i alla fall.

Som sidonotis kan nämnas att min mormor inte var så glad när hon såg mig häromsistens; hon tyckte jag var alldeles för smal!

- Äter du ordentligt? Du behöver äta mer gräddsås. Och potatis!

Jag försäkrade henne att jag äter minst tre-fyra mål om dagen i alla fall, och att det ju borde vara tillräckligt när jag inte tränar så hårt. Förvisso äter jag förhållandevis fettsnål kost (bröd, havregrynsgröt, fullkorn, fisk etc.) och såväl promenerar som går på gymmet (ibland), men jag vill ju faktiskt hålla mig i någorlunda form. Och så mycket mörk choklad som jag äter varje dag, dag efter dag, månad efter månad så borde jag ju få i mig en hel del fett den vägen.

Men vad skall jag egentligen skaffa för något?

En liten netbook? Kanske, men de är väl inte heller direkt något man kan skriva på medan man går.

En iPhone? Lockande, men en kontant prislapp på 5500-7500 kronor känns direkt oskäligt – för de pengarna kan man få en hel laptop! Och, nej, att köpa en för “1kr” och sedan betala av på den med ränta i X antal år känner jag mig alldeles för ekonomisk för. I slutändan har man betalat både en och flera tusenlappar extra.

En annan ny mobiltelefon som är billigare än en iPhone? Ja, detta alternativ känns mer lämpligt. iPhonen verkar onödigt kraftfull för mina behov – en kraftfull spelmaskin är ju för all del kul, men snabb 3D-grafik och massor med gigabyte i minne behövs inte för att kunna blogga, surfa och skriva e-post. Det vore ju bra om det gick att posta blogginlägg med bilder i dock. Frågan är om det finns någon trevlig lagom kraftfull bloggmobil i lämplig prisklass…

Detta måste undersökas.

Det är så här billig mörk choklad smakar, om du någonsin undrat. Förhållandevis mild och smakfattig. Den smakar dock på intet sätt dåligt, och ibland är faktiskt en sådan här anspråkslös och lättäten choklad helt i sin ordning.

Inköpt på Willys, så klart.

Damn right.

Första dagen av bokrean. Jag har förberett mig väl, som kan ses i mitt förra blogginlägg, och har i förväg tittat igenom de bokreakataloger som känns aktuella. Åhléns och Akademibokhandelns, samt nätbokhandeln Adlibris som jag ofta beställer ifrån. Markerat de titlar som såg mest intressanta ut, skrivit ner dem i en lista. Att gå igenom en massa sidor med information – boktitlar och beskrivningar – är inte något mitt utbrända huvud orkar med så mycket av, men det är hur som helst mindre påfrestande än att stå i en affär och leta bland böckerna där. Nu ligger listan i min jackficka, utskriven på skrivaren hemma. Det gäller att vara förberedd.

För att inte böckerna skall vara slutsålda, och i en förhoppning att hinna ner innan allt för mycket folk börjat trängas vid bokborden, har jag satt mig på bussen in till stan redan på första readagens morgon. Klappat katten. Gett henne mat. Hon brukar inte vara speciellt förtjust i när jag går hemifrån och lämnar henne kvar där inne, men hon börjar bli van vid att jag ger mig iväg ett tag på förmiddagen vissa dagar för att gå på gymmet, så med nosen i matfatet släppte hon snällt iväg mig.

Dagens första anhalt får bli Åhléns. Det går rätt så bra; Visst står det folk runt bokborden men inte fler än att jag på några minuter och ett par-tre rundor hittat de titlar jag haft siktet inställt på. Snabbt konstaterar jag att fyra av sex markerade titlar ej är så intressanta. Två böcker får det bli. En kort stunds köande så är de betalda. En dryg hundralapp – en acceptabel utgift, och till min stora glädje ännu ingen huvudvärk. Nu väntar vad jag redan i förväg vet kan bli den största utmaningen: besöket på den lokala (Akademi-)bokhandeln.

Med böcker tätt tätt överallt är bokaffärer även i vanliga fall en rejäl utmaning för mig, där tusentals bokryggar och –omslag pockar på min uppmärksamhet och drar blicken till sig, och medvetet eller omedvetet får mig att vilja blicka över dem och vaska fram guldkornen bland dem (åh de där historieböckerna ser intressanta ut, jag skulle vilja lära mig mer om det; åh konstböckerna, samhälls- och psykologiböckerna ser intressanta ut, har det kommit ut några nya månne, kanske i pocket…?). Med fler besökare än under de flesta andra tillfällen på året, och dessutom med ont om utrymme mellan de dignande reaborden, är en bokhandel under bokrean den kanske mest påfrestande miljö jag kan tänka mig.

Jag har bara siktet inställt på tre titlar inom konstområdet och lyckas relativt snabbt hitta fram till den aktuella hyllan. Folk trängs omkring, och ansträngningen i att titta runt på hyllan och bläddra i böckerna ökas på av besväret i att bli tvungen att gå slalom runt både folk och hela hyllan för att till slut kunna utvärdera alla böckerna. Jag känner hur ansträngningen får trycket, värken och tunnelseendet att börjar tränga fram i huvudet och jag inser snabbt att det här får bli ett väldigt kort besök, annars kommer jag garanterat att ha riktigt ont resten av dagen. Ingen av titlarna känns spontant riktigt  lockande, så jag lämnar bokaffären med en mental anteckning om att, kanske, ta en ny titt på de där böckerna en annan dag, om de fortfarande finns kvar.

Jag bestämmer mig för att snabbt försöka få stressen att sjunka och huvudet att lugna ner sig något. Ute är det för kallt och snöigt för att inbjuda till vila på någon bänk eller så, så jag går långsamt till en mataffär på vägen till busshållplatserna. Handlar lite mat i lugn och ro. Går långsamt. Försöker rensa tankarna och undviker att titta på de övriga handlande, för att i möjligaste mån begränsa mängden intryck till min redan överansträngda hjärna. Det går rätt så bra. När jag kommer till kassaköerna tilltar besvären igen, men går tillbaks igen när jag betalt och packat varorna. Snart sitter jag på bussen hem igen, och värken och obehagen har börjat mojna. Resten av dagen får jag ta det lugnt med huvudet (bortsett från skrivandet av det här blogginlägget).

Bokreans första dag är avklarad, allt som allt tog det ca en timme. Eventuella ytterligare bokinköp får nog ske på nätet.

Men så damp Åhléns och Akademibokhandelns ner med posten och en liten liten glimma av hopp tändes på nytt. Förvisso brukar de inte kunna klå Adlibris i pris och utbud i vanliga fall, men man skall inte ge upp hoppet. Och positivt överraskad blev jag faktiskt! Hela sex böcker i Åhléns bokreautbud fångade mitt öga, och tre böcker i Akademibokhandelns dito. Elva böcker totalt alltså – det är inte illa! Och jag har inte ens orkat titta igenom Bokus eget reautbud ännu.

Årets bokrea kan nog bli en trevlig upplevelse trots allt. Om det nu inte var för det faktum att jag legat rejält på minus de senaste två månaderna och egentligen inte borde lägga några pengar alls på böcker just nu…

Adlibris
The secret – Hemligheten
Bonniers synonymordbok

Åhléns
Ekonomisk ordbok 11 språk
Teknisk ordbok 11 språk
Varför gör katten så
Simple living : nya vägar till ett meningsfullt liv
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Modekompassen för män

Akademibokhandeln
Teckningskonstens grunder
The Mammoth Book of Illustrated Erotica
Ars Erotica – The Best Modern Erotic Art

I Vad optimister vet – och du kan lära dig : hitta vardagsglädjen med positiv psykologi ger Nicolas Jacquemot oss en guidad tur genom området positiv psykologi, eller “det vetenskapliga studiet av optimalt mänskligt fungerande” som det också brukar definieras. På knappa 160 sidor går Jacquemot sakligt och översiktligt igenom allt från vad optimism är och hur tankar och känslor hänger ihop, till betydelsen av flow i vardagen och personlig coachning. Sammantaget ger han en sammanhållen och väl upplagd lektion i hur man kan bete sig för få ett liv där man känner mer optimism och glädje, och helt enkelt mår bättre. Sakligt, lättläst och välskrivet.

Den lilla bokens breda helhetssyn är både dess styrka och dess största svaghet. Å ena sidan är den en lätthanterlig liten guide över tankar och koncept som behandlas inom ett brett fält av “självhjälpsböcker” och kan därför säkert hjälpa många – å andra sidan går han inte in på djupet på något område, utan hinner bara lätt snudda vid dem innan det där dags för nästa kapitel. Den gör mycket okej, men inget riktigt bra.

Som översikt och introduktion är nog den här boken bra, och förhoppningsvis kan den locka människor till fortsatt läsning och djupare insikter. För egen del bjöd den dock inte på mycket nytt.

Betyg: 3,5 av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

1. Mitt ex… önskar jag all lycka och välgång i livet. Det förtjänar hon. Synd bara att vi var som dag och natt, som plus och minus, som vacker flammande eld och en stilla skål svartkrut.
2. Kanske borde jag… försöka träffa mer människor och revitalisera mitt sociala nätverk. Men det är ju lättare sagt än gjort. XD
3. Jag älskar… öppensinnade och konstnärliga människor. Människor man kan diskutera allt med, lugnt och sansat, och som kan se och uppskatta skönheten i det mesta (som exempelvis PinkyPhluff). Och så älskar jag naturen.
4. Folk skulle nog säga att jag är… lugn och betänksam. De som känner mig väl skulle nog säga att jag är en väldigt känslig och ofta självuppoffrande själ. Många skulle nog överskatta min intelligens.
5. Jag förstår inte… varför vi inte kan få bättre politiker än vad vi förtjänar. Snälla?
6. När jag vaknar på morgonen… är jag oftast väldigt trött och småirriterad, eftersom det var katten som väckte mig (alldeles för tidigt). Jag behöver åtta timmar.
7. Jag förlorade… teckningsinspirationen för några år sedan, men den är på väg tillbaka! ^^
8. Mitt liv är fullt av… försök att bli en bättre människa. Försök som förvisso ofta går mindre bra, men det hindrar mig inte från att försöka.
9. Mitt förflutna är… en del av vem jag är. Bra och dåliga beslut. Jag ångrar ingenting men det händer att jag undrar hur livet hade blivit om jag hade valt annorlunda.
10. Jag blir irriterad när… jag tänker på hur kristet moralkonservativt det här landet är, och vad värre är: att folk inte själva tycks inse det.
11. Partyn är… något som jag inte varit på på länge. Rent generellt kan de vara trevliga om folk är hyggliga och icke-hormonstinna och allt inte handlar om raggande på ett dansgolv. XD
12. Hundar… trevliga om de är vänliga och inte skäller. Speciellt cockerspaniel-hundar finner jag bedårande charmiga. Ouppfostrade hundar som skäller bara man promenerar förbi ute på gatan hatar jag – ert revir sträcker sig inte så långt ni kan se/höra!
13. Katter… älskar jag. Jag har nog aldrig mött en katt jag inte gillat (bortsett från tidigt på morgonen), och de brukar tycka om mig också. <3
14. I morgon… skall jag teckna kroki igen. I övrigt hoppas jag det blir en lugn och trevlig lördag.
15. Jag har svårt att tolerera… klotter, nedskräpning och miljöförstöring. Egoism och dumhet är en sak, men att låta det gå ut över naturen och vår gemensamma miljö är bara rent ut sagt onödigt.
16. Om jag hade 10 miljoner kronor… skulle jag fortfarande vilja arbeta en del, men den ekonomiska tryggheten i sig skulle säkerligen få mig att kunna slappna av mer och oroa mig mindre över framtiden. Jag har alldeles för lätt att passivt oroa mig över saker. <_<
17. Jag blir vettskrämd av… stora spindlar. Seriöst, jag är glad att jag inte bor i ett land med tropiskt klimat! Den stora trädspindel som bodde i taket utanför mitt sista studentrum i Japan kunde jag dock stå ut med, då den och dess ungar faktiskt höll sig där uppe. ^o^

Venezuelan 72 Rio Caribe Superior från brittiska Willie’s Cacao är en formidabel kaskad av smak, och med risk att låta som en viss alkoholiserad vinprovare tycker jag mig kunna känna såväl tydliga frukt- som nöttoner. Chokladen smälter också mycket friskt och fräscht i munnen, på något svårbeskrivligt sätt, kanhända på grund av dess innehåll av kubanskt rörsocker. Rekommenderas!

Inhandlades till mig i England av en vän, men går troligtvis att få tag på i välsorterade butiker också i Sverige.

Trots att jag startade egen firma inom japanskaöversättningar i somras har jag inte bearbetat mina kunskaper (pluggat och repeterat språket) just någonting alls det senaste året. Jag är väldigt mycket en “allt eller inget”-person, och i brist på energi och mod, nedslagen över att ha återvänt till den stilla lunken i min lilla uppväxtstad Falun, långt från såväl Stockholm som Lund som Tokyo, lät jag andra saker komma emellan. Ett främmande språk som man spenderat nära tio år för att lära sig är en oerhörd mängd kunskap som kontinuerligt måste användas, repeteras och helst också byggas på för att inte sakta men säkert falla i glömska. (Sådan är kunskap: används den inte rationaliserar hjärnan sakta men säkert bort den.) Detta är något som kräver såväl tid som engagemang, energi och koncentration, och som jag inte kände att jag riktigt orkade med.

Så här ett år efter att ett till vissa delar ansträngande förhållande (där jag tyvärr ett efter ett slutade med alla mina intressen, för att undvika konflikter) tagit slut känner jag nu hur mina energidepåer så smått håller på att byggas upp igen. Efter flera år känner jag också hur spärrarna börjar släppa och kärleken till det japanska språket och den japanska kulturen sakta börjar väckas till liv.

Jag har trevande börjat försöka repetera japanskan igen. I flera år kunde jag knappt studera eller lära mig japanska tecken och ord – varje försök resulterade i kraftig migrän: huvudvärk, illamående, yrsel. Samma resultat som när jag försökte teckna för övrigt. Det som varit mina käraste intressen och som gett mig mening gav mig enbart smärta, obehag, sorg och skam… Det är fortfarande förknippat med visst obehag för mig att repetera och lära mig. Det går både långsamt och trögt att få kunskaperna att fastna, och jag kan bara ta lite lite åt gången, men det går.

Jag har en praktikplats på gång på japanska sektionen på den lokala högskolan. De är positiva, så jag väntar nu bara på ett definitivt godkännande från Arbetsförmedlingen. Om jag alls kommer att kunna göra någon nytta där och om mitt huvud alls kommer att orka med ansträngningen vet jag ju inte ännu, men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag vill försöka. Jag vill bli mig själv igen.

Så jag tar ett tecken, ett ord, ett teckningsstreck, ett blogginlägg i taget. Nu dock: dags för vila.