Aww, titta så glad hon är. Hon har fått choklad och en dildo – vad mer kan en liten flicka önska sig? (Det ovan är en teckning jag gjorde idag på lunchen – En bättre scannad version av teckningen kommer om några dagar när jag är hemma hos min scanner igen.)

Ja, så enkelt är det numera att (förmodligen) begå ett lagbrott. En penna och ett papper är allt som behövs. Inga barn, inga övergrepp, inget våld, inga droger, inget maktutövande, ingen uppmaning till brott, ingenting. Bara lite snuskig kreativitet.

Att det i detta fall inte är fråga om några dokumenterade sexuella övergrepp mot verkliga barn innebär inte att bilderna i sig inte är barnpornografiska. […] Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet.

Så där vansinnigt sjukt skriver tingsrätten i sin dom mot den dömde översättaren. Teckningar av våld, lemlästning och tortyr av barn är okej, men nåde dig om du tecknar något som ”vädja[r] åt sexualdriften”! Då kränker du barnen! I allmänhet!

Förbannade dumheter. Inte bara är lagen ett moralistiskt missfoster som hör hemma på medeltiden och som är ämnad att förtrycka, tvinga till självcensur och skambelägga människors fria tankeförmåga och rätt att skapa vad sjutton de än vill (så länge de inte skadar/förgriper sig på en annan människa i verkligheten) – den riskerar dessutom att ta polisresurser från utredandet av verkliga övergrepp mot verkliga barn.

Inget offer = inget brott. Ingen lag skall stoppa mig från att teckna porr, lolicon, furry, S&M, bögsex, djursex eller vad sjutton som helst. Det skadar faktiskt ingen, och det betyder inte att jag vill förgripa mig på vare sig barn, djur eller storkukade män i verkligheten. Fantasi är inte verklighet.

Jag är inte ensam om min ilska mot den här lagen; inte sedan FRA-bloggbävningen har jag sett så mycket aktivitet i den svenska bloggvärlden. Se exempelvis:

• Aftonbladet Kultur: Gräv ner era serietidningar!
• Alexander Bard: Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Carl Johan Rehbinder: Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin
• Christian Engström: Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur
• Per Hagwall på Newsmill: Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel
• Deepedition: Bildförbudet i ny tappning
• Göran Widham: Seriekonstnär eller pedofil?
• Niklas Dougherty: Tankens frihet, En puckad barnporrlag
• Och den dömdes egna ord: Den dömde uttalar sig
• m.fl.

Se också Facebook-grupperna:

• Jag vill inte bo i ett land som bestämmer vilka serier jag får rita
• Stop comics censorship in Sweden!

Den här veckan har varit en av de mer krävande på åratal. Jag har haft mycket fundera över, en lektion, flera möten, gått i en massa butiker, skrivit ett par långa inlägg här på bloggen, översatt åtskilliga sidor japanska samt besökt grannstaden, och ändå har jag inte haft någon huvudvärk som varit för stark för mig att hantera. Jag har faktiskt inte tagit en enda huvudvärkstablett på hela veckan!

Jag blir verkligen bättre.

För första gången på, tror jag, åratal satte jag mig idag ner och tecknade min figur Mei. Hon är en figur jag hittade på och tecknade för första gången för kanske tio år sedan, och massor av teckningar på henne går att hitta i mitt gamla teckningsgalleri (som inte uppdaterats på sex år nu). Jag tycker verkligen om att teckna henne och hon har blivit lite av mitt signum.

Håller jag äntligen på att få kontakt med min teckningsglädje igen..?

I dessa sommartider så välsignade med sol och värme tänkte jag bara passa på att informera om att jag tycker shorts ser rent förj*vliga ut. Oavsett hurdan ens fysik ser ut, vilken ålder man har och vilket kön man råkar tillhöra så sänker ett par shorts i mina ögon den olycklige bärarens sex appeal till någonstans mellan clown och tegelvägg. Avdankad alkis eller fotomodell spelar ingen roll. Det har jag tyckt länge och det tycker jag alltjämt.

Män: bär byxor! Måste ni absolut ha shorts på er så låt dem då för allt i världen vara så långa som möjligt! Kvinnor: bär klänning eller kjol! Kan ni inte stå ut med det så, um, tja, gör det ändå! Är ni rädda för att något skall synas så ha för all del trosor på er under. Eller byxor eller vad som helst.

Jag har varit ute på landet i några dagar, och när jag så satt där i min mormors trädgård och för mitt liv inte kunde komma på vad jag skulle kladda ner på ett papper SLOG DET MIG PLÖTSLIGT! En kopp. Och ett fat. Och varför inte en sked på toppen. Svävandes!

Mitt projekt att snabbt och okomplicerat kladda ner blandade saker på papper utan att ta det så förbaskat allvarligt fortsätter med andra ord.

Tvåårsjubileum! Det är idag två år sedan jag startade den här bloggen, då under namnet Tankar och mer borta på wordpress.com. Bloggens fokus låg då som nu på bokrecensioner och blandade tankar om hälsa m.m., och sedan dess har dessutom recensioner av choklad blivit en viktig del av bloggens repertoar. Då, när jag startade den, hade jag inga större tankar på att jag skulle orka hålla på så här länge, men rullar på det gör det.

Några större regelbundna läsarskaror har jag väl inte, men jag är mycket glad för de av er som hälsar på emellanåt för att se vad jag skrivit! En stor del av de som tittar förbi här från olika sökmotorer (*host*google*host*) letar efter information om tecken på utbrändhet, och jag hoppas innerligt att min bloggpost om ämnet kunnat vara till någon hjälp. Har jag bara förmått få en enda besökare att tänka efter och kanske dra ner på sitt tempo lite, för hälsans skull, så har den här bloggen levt upp till sitt syfte. Det är otroligt obehagligt att springa in i väggen och det tar osannolikt lång tid att återhämta sig någorlunda efteråt, och det är verkligen inte en livskris jag önskar någon.

Så, två år – längre än väntat och med fler inlägg än jag vågade hoppas på. Och än finns det saker att skriva om!

“Försök slappna av,” sa min coach på kursen i självkännedom/karriärvägledning på mitt individuella möte idag, allt för medveten om hur stresskänslig och prestationsångest-plågad jag kan vara där jag satt framför henne full med grubblingar inför framtiden och med ögonen kisandes av huvudvärk. “Släpp kraven och försök bara vara. Tro på dig själv och lyssna till ditt hjärta!”

Så nu ikväll beslutade jag mig för att bara försöka leka lite opretentiöst. Gick och satte mig i en park med mitt ritblock och kladdade ner något av det mest opretentiösa jag kunde tänka mig: en raket, några glada moln och en stjärna. Som värsta 10-åringen! Inte alls vad jag brukar teckna. Inga högt ställda karriärmässiga och konstnärliga krav på mig där inte!

Och det kändes faktiskt… riktigt skoj.