Den här 60-procentiga chokladen från The Grenada Chocolate Company är en mörk choklad innehållande enbart ekologiskt odlade ingredienser. Till smaken är den något bitter, men framförallt har den en klar syrlighet. Som mellanmörk choklad räknat är den helt okej, men det jag kommer att minnas den mest för är nog ändå dess ekologiska profil och den trevliga förpackningen.

Inköpt på KakaOh! i Falun.

Nej men alltså, det här var ju inte så kul…? Ubuntu Cola smakar i stort sett ingenting. Sött vatten. De första klunkarna jag tog kände jag över huvud taget ingen smak. Först därefter kunde jag känna att, jo, det finns faktiskt en väldigt svag smak av cola, men den är så svag och varar så kort tid att den är lätt att missa. Trist, då colan är Fairtrade-märkt, och sånt vill man ju egentligen gärna stödja.

Ubuntu Cola går att hitta i små flaskor/burkar på de flesta affärer. Colan finns tyvärr inte i light-variant.

En trevlig om än något tråkig budgetchoklad, med distinkt smak av kakaopulver. Lättglömd – men den är åtminstone något mer smakrik än Willy:s mörka choklad som jag recenserade senast. Så mycket mer kan jag inte komma på att skriva om den här chokladen. Inköpt på Hemköp.

Nej alltså… Jag inser att Lindor mörk 60% från mästerliga företaget Lindt ju borde vara en alldeles fantastisk choklad (det avslöjar lite googlande), men jag fann den närmast oätlig. Chokladkulornas hölje består av högst ordinär 60-procentig choklad, vilket är i sin ordning, men fyllningen smakar bara smör! Tycker jag. Redan efter första tuggan var jag beredd att förpassa förpackningen till sopkorgen. Fyllningen är inte ens vidare krämig, utan dess konsistens känns på det hela bara som just… smör. En besvikelse utan dess like. Enbart med (usel) viljestyrka förmådde jag äta några fler. Inte ens omslagspapperet känns exklusivt utan består bara av trist designad prasslig plast. Rekommenderas inte.

Det är så här billig mörk choklad smakar, om du någonsin undrat. Förhållandevis mild och smakfattig. Den smakar dock på intet sätt dåligt, och ibland är faktiskt en sådan här anspråkslös och lättäten choklad helt i sin ordning.

Inköpt på Willys, så klart.

Venezuelan 72 Rio Caribe Superior från brittiska Willie’s Cacao är en formidabel kaskad av smak, och med risk att låta som en viss alkoholiserad vinprovare tycker jag mig kunna känna såväl tydliga frukt- som nöttoner. Chokladen smälter också mycket friskt och fräscht i munnen, på något svårbeskrivligt sätt, kanhända på grund av dess innehåll av kubanskt rörsocker. Rekommenderas!

Inhandlades till mig i England av en vän, men går troligtvis att få tag på i välsorterade butiker också i Sverige.

Jag minns för några år sedan när Coca-Cola Vanilla (eller Vanilla Coke som jag tror den kallades här) introducerades på den svenska marknaden; Ahh, jag älskade den läsken! Till min stora glädje hittade jag den härom veckan på en av stadens Ica Supermarket-affärer där man tagit hem några pallar av den på burk, importerad från utlandet någonstans.

Jag vet att den inte nådde några framgångar bland folk i stort (och ingen av mina kompisar tyckte om den) men jag älskade den, och hoppas alltjämt att man skall börja sälja den här igen i stor skala – allra helst i light-variant, då jag skyr sockerläsk som pesten (i det här fallet gör jag dock ett undantag). Jag gillar cola och jag gillar vanilj, och kombinationen är… sexigt god!

Jag hoppas innerligt att fler börjar efterfråga den hos sina lokala handlare.

Mer info om Vanilla Coke kan hittas på den eminenta sajten Fulcola.

J.D. Gross Ecuador Blueberry är precis som hallon- och kolavarianterna i samma serie en mycket god mörk choklad med attraktiv smaksättning. Den här sortens smaksatt choklad kan lätt bli på tok för söt, men så icke i det här fallet; den känns precis lagom mörk.

Med 0,1% blåbärspuré är det lätt att förstå att det mesta av blåbärssmaken är av den artificiella varianten, men det förtar inte att det är en mycket god blåbärschoklad, enligt förpackningen dessutom vegetarianvänlig vilket väl också är positivt.

J.D. Gross choklad kan hittas på Lidl.

För den som inte testat det kan det säkert låta förvånande, men mörk choklad och lakrits kan faktiskt vara en underbar kombination, vilket exempelvis Chokladfabriken bevisat. Anthon Berg Salmiak Dark Chocolate är dock föga mer än en besvikelse. En lättglömd och meningslös historia. Vad man här bjuds på är en helt ordinär sötsliskig Anthon Berg-choklad med så lite salmiak-/lakritssmak att den dränks i ett hav av socker.

Den här chokladen hade kunnat bli så mycket bättre, mer smakrik och med mer “bett”, men man vågade inte gå hela vägen. Nu erbjuder den knappt ens en skugga av mening, en uddlöst halvhjärtad intention, en förlorad potential.

Ahh, en sak är säker: hade jag inte varit förkyld för närvarande, och hade jag fortfarande bott i Stockholmsområdet, så hade inte vilda hästar kunnat hålla mig från att besöka den årliga Chokladfestivalen som under veckoslutet som vanligt ägde rum på Nordiska museet.

Saltkaramellchoklad, japanskt te-choklad, citruslakritschoklad, svartvinbärschoklad, lakritschoklad, och så självklart riktigt högkvalitativ ren mörk choklad… Det riktigt vattnas i munnen när jag betänker utbudet.

Svenska Dagbladet rapporterar att intresset för kvalitativ choklad kraftigt ökat i Sverige, och jag tror och hoppas att de har rätt. Några av mina godaste minnen från åren i huvudstaden är relaterade till kvalitetschoklad. Marabou och liknande svenska mjölkchokladproducenter producerar nog fortfarande den stora merparten av den (mjölk- och sockerstinna budget-) choklad som konsumeras ute i stugorna, men personligen hoppas jag innerligt att deras starka ställning skall försvagas framöver. Fler människor förtjänar att få göra sig bekantskap med riktig högkvalitativ choklad, och allt fler upptäcker den också. Om jag får uttrycka mig så elitistiskt. Och det får jag ju.