Jag gissar att det beror på den allmänt förbättrade livskvalitén. Utan huvudvärken och med en snabbare tillgång till mina känslor känns huvudet klarare och mer “normalt”. Ingen grumlande värk och ingen våt filt över tankar och känslor. Så här är det många år sedan jag mådde sist. Flera personer har påpekat att jag verkar mycket gladare. Och nu när jag sitter här på biblioteket i solskenet och skriver kan jag faktiskt förnimma… glädje. Livslust. Det är som ett mirakel.

Visst kan vissa dagar kännas trevligare än andra, men så skall det ju vara.

Det mesta av den tid som gått har gått åt till att utforska mina nya, framflyttade gränser. Det är nog en kontinuerlig process. Att försiktigt testa vad jag numera orkar med utan att kroppen och huvudet börjar säga ifrån. Jag behöver inte längre spendera dagarna mer eller mindre i passiv vila för att återhämta mig från värk efter någon liten sak jag gjort, utan jag kan mer fritt disponera mina dagar. Med viss vila, ett lugnare tempo och med lägre ställda prestationskrav på mig själv än förut (jag har trots allt lärt mig något av mina år av smärta), och med en hel del stretching av nacken lite då och då, känner jag att jag är på väg tillbaks till ett mer levande liv. Ett liv där en timme med en bok eller något slags arbete inte längre nödvändigtvis betyder timtal av obehag och vila. Det känns inte längre orealistiskt att jag skall kunna klara av att ha ett deltidsarbete.

De senaste dagarna har jag arbetat på några olika japanska affischer på en webbshop jag öppnat på Zazzle.com. Ingenting särskilt avancerat egentligen utan för huvudets skull har jag börjat försiktigt, men det är något som jag hoppas kunna utveckla med tiden, med mer design i fokus än ren typografi. Jag sitter och pillar på små idéer då och då, så klicka gärna in där ibland och ta en titt.

Relaterade inlägg

1. Hjälp! Jag är med i en (fejkad) japansk tv-show
2. Bara lite jämmer…
3. Att aktivera sig igen…

1. Huvudvärksbot
På mer än en vecka nu har jag inte haft någon huvudvärk. Det är första gången på åratal. Jag har nämligen upptäckt ett sätt att besegra den: stretching av nackmusklerna upprepade gånger om dagen. Problemområdet tycks ligga förhållandevis högt upp, där nacken möter bakhuvudet.

Kanhända rår det här inte på de besvär av yrsel, illamående, tunnelseende och starka känslighet för intryck av olika slag som jag kan drabbas av ibland när jag drabbats av stark stress, men de problemen har jag som tur är inte så ofta längre. Stretching hade troligen inte heller hjälpt mot de besvär jag hade de 1-2 åren närmast när jag gick in i väggen (när huvudet kändes isolerat och jag knappt kunde vare sig tänka, läsa eller räkna), men så var det länge sedan jag kände nu.

Så nu kan jag för första gången på många år bete mig rätt så “normalt”; läsa, spela spel, gå på stan etc. Det enda som krävs är att jag då och då – vare sig jag känner att det behövs eller ej – stretchar nacken, med andra ord böja huvudet så långt jag kan i alla möjliga riktningar och tänja. Det känns både smärtsamt och förvånansvärt skönt. Det är ovant och omtumlande att kunna göra saker igen, och det har som sagt bara gått en dryg vecka sedan jag upptäckte det.

Hur kom jag då på detta? Läkare och samtalskontakter har flera gånger frågat mig om jag haft problem med nackont, men nej svarade jag alltid, för det hade jag faktiskt aldrig lagt märke till; jag kunde vrida på huvudet utan att känna vare sig smärta eller stelhet. Men efter att nu i sommar ha läst en bok om olika slags huvudvärk och där läst att spänningshuvudvärk inte bara beror på att man blir allmänt spänd och stressad, utan att huvudvärken specifikt kommer sig av att spänningar byggts upp i nack- och käkmuskulaturen, och sedan noterat att jag hade avsevärt mindre huvudvärk när jag var ute på landet och arbetade fysiskt på min mormors gård, så la jag ihop ett och ett. Jag har aldrig lidit av spänningar i nacken, men uppenbarligen fanns de i alla fall där trots att jag inte alls kände dem. Så jag började stretcha och tänja, så till den grad att det gjorde lite ont, och poff! – sedan den dagen har jag inte längre någon huvudvärk! Spänningarna fanns där, helt i det fördolda!

2. Minskad medicinering
För tre dagar sedan fick jag träffa en riktig doktor för att kunna diskutera min medicinering (för första gången på tre år), och när hon fick höra hur hög dos jag legat på under flera års tid och hur medicinen dämpat mina känslor så till den grad att jag knappt kan känna vare sig förhoppningar, glädje, sorg, upprymdhet eller något annat, rekommenderade hon mig att minska dosen, för att på sikt kanske sluta helt. Jag har nu halverad dos på min huvudmedicin, och går allt väl kommer vi försöka minska den ytterligare de kommande månaderna, och helt sluta med komplementmedicinen.

Jag känner redan att jag är mer i kontakt med mina känslor. Det positiva med detta är att jag kommer att kunna känna mer glädje och livslust. När jag såg på Simpsons och Family Guy i förrgår skrattade jag flera gånger. Det kändes härligt. Nackdelen är förstås att jag också får lättare att känna negativa känslor. Jag märker redan att min alltid närvarande depression fått lättare att slå klorna i mig. Jag har alltid varit en rätt så ynklig figur med usel självkänsla och självförtroende (depression ligger i släkten, så jag har den i generna). Jag kommer alltså både att må bättre i bland, och må riktigt dåligt väldigt ofta. Jag vet vad som väntar mig, speciellt regniga dagar och när årstiderna blir mörkare. Är det värt det? Jag hoppas det. Jag chansar på det.

Summa summarum
Med kraftigt minskad värk och med mer kontakt med mina känslor kommer det kommande halvåret/året troligen bli av stor vikt i mitt liv. Med tur, styrka och stöd kan mitt liv åter igen bli mer aktivt, mer levande. Körkort, kanske nytt jobb på deltid, mer glädje och upplevelser. Med otur och svaghet kan det bli ett helvete av prestationsångest, minskande självförtroende och självkänsla, rejäl depression, tårar, smärta, självisolering och självmordslängtan. Bladet är oskrivet.

Relaterade inlägg

1. Ett nytt år är här; med mer närproducerat?
2. 1888 choklad med limesmak, eller: LIIIIIIIIIME!!!
3. Japansk typografi och en höst i antågande

Årets vinterdepression har definitivt anlänt och är lika jobbig som vanligt. Min praktik tog slut den sista förra månaden, och utan den eller något annat att distrahera mig med så har jag stadigt mått allt sämre, och nu har jag väl befunnit mig nere på vad jag antar är depressionens botten i ett par dagar. Jag vill bara sjunka genom jorden, dö, försvinna, slippa plågas mer av den här defekta hjärnan. Prestationsångest är bara förnamnet.

Jag är nedstämd och rädd och ynklig, och inombords vill jag bara hålla mig om huvudet, gråta och sjunka ner i ett hörn (men även om jag försökte skulle förmodligen inte många tårar komma). Och det riktigt irriterande med det hela är ju att det egentligen inte finns någon vettig anledning för mig att må så här uselt. Visst, jag har usel självkänsla och dåligt självförtroende, inget jobb, inget socialt sammanhang, orkar inte arbeta många timmar per dag med något alls och jag lever på existensminimum, men allt detta borde jag ju vara van vid vid det här laget. Att må så här är ju en ren skymf mot människor som går igenom verkligt allvarliga situationer, som krig, misär och umbäranden. Som de familjer som förlorar nära och kära åt den hänsynslöst slaktande Libyska regimen just nu till exempel. Demokratins och mänsklighetens hjältar.

Min enda ursäkt är att jag har taskiga dopaminnivåer i hjärnan eller nåt.

Jag vill skapa konst. Jag vill bygga upp en kommersiell verksamhet. Jag vill lära mig nya saker, träffa människor, engagera mig i politiken och i den samhälleliga debatten. Jag vill utvecklas – uppleva min fulla potential. Jag vill en massa saker. Egentligen. Men istället mår jag som ett skrämt djur inträngt i ett hörn, skakandes under en tjock mental filt, och förmår knappt fatta vettiga och konstruktiva beslut alls.

Det är inte bara plågsamt, det är ett fruktansvärt slöseri med tid också. Och kommer inte min nya praktik igång snart eller något annat oväntat inträffar så lär jag inte vara uppe ur den här gropen än på någon månad. Jag har ju dålig självkänsla även i vanliga fall, men just nu är det ju inte ens komiskt.

Relaterade inlägg

No related posts.

Närmare 2 100 personer har nu utförsäkrats från Försäkringskassan och ytterligare cirka 3 000 är på väg att utförsäkras, uppger SR:s Ekot.

…rapporterar SVT, och jag är en av dem. Jag blir officiellt utförsäkrad den sista januari, och får inte längre rätt till pengar från Försäkringskassan; Jag är fortfarande för sjuk för att kunna arbeta heltid men har trots det inte rätt till sjukpenning, utan kommer att få söka hjälp från kommunens socialkontor.

Men nåja, jag har ju vetat om detta och väntat på denna dag i flera år nu, och är glad att åtminstone inte blivit bedömd att vara permanent sjuk/skadad ännu (och behöva bli förtidspensionerad). Ca fyra år efter att jag gick in i väggen är jag ännu inte återställd, men chansen finns fortfarande att jag kommer att kunna bli det.

En ansträngande tid med jobbsökande, ökad oro & huvudvärk och eviga ansökningar om ekonomiskt bistånd väntar, men tids nog hoppas jag kunna hitta och klara av ett jobb som ger en tillräcklig inkomst för att jag skall kunna försörja mig själv.

Och vem vet – inom något år kanske jag är återställd.

Relaterade inlägg

1. Ett gnällinlägg
2. Ner i diket, ut på en åker
3. Baksmälla

Varje vinter reagerar min kropp på kylan och bristen på solljus på samma sätt: med trötthet, seghet, nedstämdhet, depressioner och ett aldrig sinande sug efter snask och onyttigheter. Min mage lockar och drar i mig. "Ta det lugnt! Vila, slappa och skäm bort dig lite! Gå inte och träna – gå till ett café istället! Det vore väl jättemysigt? Var inte ute i kylan och rör inte på dig för mycket – sitt inne och snaska istället! Pepparkakor. Glögg. Choklad. Lösgodis. Kryp upp i soffan, svep en pläd om dig och ta datorn i knät. Mmm, myyyysigt.”

Ytterst är det överlevnadsinstinkten som talar förstås, och manar mig att gå i ide tills det blir sommar igen, för att undvika att frysa ihjäl.

Varje år är det samma historia. Varje år tränar och motionerar jag på sommarhalvåret och lovar mig själv att fortsätta med det, och varje vinter ger jag förr eller senare efter för latheten och tar det lugnt och proppar mig full med choklad, bara för att få spendera efterföljande vår och sommar på gymmet med att försöka bli av med fettet och bygga upp musklerna igen. Varje år, samma procedur.

Och så är det den här vintern också. Jag tvingar mig själv ut i kylan och iväg till gymmet (fastän nästan hela jag skriker Nej nej!), fast besluten om att i år, den här vintern, skall jag härda ut!

Relaterade inlägg

No related posts.

Höstmörkret har sänkt sig och som alla år har vinterdepressionen slagit klorna i mig. Vad värre är, dock, är att jag sedan jag började min praktik för ungefär en månad sedan (jag blir snart utförsäkrad) nu åter igen på sätt och vis mår sämre än jag gjort på kanske ett helt år. Krafterna räcker helt enkelt inte till. Jag orkar anstränga mig mindre innan huvudet säger ifrån, och huvudvärken slår till allt oftare. Att fundera ut blogginlägg är svårt. Att läsa mer än någon sida är svårt. Att göra någonting vettigt är svårt.

Och sedan jag gick upp från två till tre timmar praktik om dagen för ungefär en vecka sedan har besvären mångfaldigats. Av bara en enda ynka timmes extra arbete. Och det är ju inte precis något komplicerat arbete heller, att bära fram varor från ett lager – inte någonting kvalificerat jag spenderat åratal på att utbilda mig till precis.

Och åter igen känner jag bitterheten hota att tränga fram. Sorgen över att ha gått från att vara (om än självhatande och socialt begränsad med rejäla personliga problem) en av Sveriges främsta japanskastudenter på kandidatnivån, studerandes vid några av Japans främsta universitet, med enorma möjligheter om jag bara kunde fixa till självkänslan på något sätt – till att vara (om än till viss del fortfarande självhatande och socialt begränsad med rejäla personliga problem) bitter, desillusionerad och knappt kapabel att ens klara av några få timmar av ett enkelt okvalificerat jobb, boendes i en liten stad på den svenska landsbygden ensam med en katt. Från att vara en student som i brist på nämnvärd intelligens ändå kunde skryta med att åtminstone ha en förmåga att kunna lära sig vad som helst, till, umm, ja…

Från:

Till:

(ja, utan fru och barn då.)

Som när jag blivit utförsäkrad dessutom troligen kommer tvingas lägga ner min lilla firma, som gett mig viss stolthet de senaste åren, eftersom det är så reglerna ser ut… Men nåja, nu är det i alla fall läggdags igen. Sov gott bloggen. Få se hur jag mår imorgon.

Relaterade inlägg

1. 5000 drabbas av utförsäkring, och jag är en av dem
2. Japansk typografi och en höst i antågande
3. Baksmälla

Jag har, som ni nog vet, själv gått på sjukersättning i flera år nu, i sviterna efter en utbränning. Jag klarar inte längre av att göra mycket jag tidigare ansåg vara ”normalt” utan att drabbas av huvudvärk i upp till ett dygn. Några minuters stress eller överbelastning kan vara nog för att resultera i smärta resten av dagen. Men lite klarar jag faktiskt av att jobba, och jag har därför tryckt på för att få komma ut på praktik, vilket jag nu också lyckats med efter nära ett års tjat på Försäkringskassan. Jag jobbar inte mycket, men i alla fall 10 timmar i veckan nu. Och jag tror faktiskt att de flesta långtidssjukskrivna och förtidspensionerade faktiskt kan jobba lite grand med någonting. Kanske inte vad de är kvalificerade för, men ändå något enkelt jobb som ändå fyller en funktion i samhället. Det tycker jag är rättvist, att man drar sitt strå till stacken för de skattepengar man faktiskt lever på. Och så stärker det ju ens självförtroende också!

De som ändå inte kan jobba alls, de som faktiskt har en alldeles för svår situation, kommer så vitt jag förstår få återgå till sin sjukskrivning. Ingen förväntar sig väl att man skall svälta ihjäl i rännstenen? Man vill väl bara att deras fall skall testas? Och det tycker jag är bra. Kan man utföra något utan att ens hälsa försämras är väl det bra både för individen och för samhället i stort?

Jag känner själv till många människor (mestadels bekanta till min förtidspensionerade mor) som bara går hemma år efter år och väntar på pensioneringen, klipper gräset och kanske leker med barnbarnen, trots att de faktiskt också skulle kunna utföra något slags nytta för landets ekonomi. Och många tycks göra det för att det är bekvämast så. År efter år, på skattebetalarnas bekostnad, för att de tröttnat på jobb och krav. Det tycker faktiskt inte jag är okej. De är inte onda, det är inte det jag säger, men de är människor, och människor kan så lätt bli bekväma och egoistiska av sig. Det kan jag och det kan vi nog alla.

Jag tror inte att jag är en kallhjärtad usling, men att ett av världens (än så länge) rikaste länder också har störst andel frånvarande från arbetsmarknaden, allt medan befolkningspyramiden håller på att kantra och framtidens pensioner ligger i farozonen, manar definitivt både till eftertanke och till handling. Nyheterna rapporterar att många som tidigare varit utanför arbetsmarknaden nu kunnat börja jobba både hel- och deltid igen. Det är otroligt positivt.

Relaterade inlägg

No related posts.

Utan att avslöja var jag praktiserar kan jag i alla fall avslöja att nu i till en början två timmar om dagen pysslar med lagerhantering och framplockning av varor på ett stort företag. Jag får ta så många pauser mitt huvud behöver (och det har också varit nödvändigt så gott som dagligen hittills) och jag har arbetskamrater, ett syfte, en uppgift, en roll. Som jag har längtat efter det här! Det är definitivt inte min drömarbetsplats, men temporärt tror jag i alla fall det här är precis vad jag behöver. Dessutom ger det mig den motivation som krävs för att jag skall förmå släpa mig till gymmet 4-5 dagar i veckan.

Det finns saker jag skulle vilja ägna mig mer åt, såsom politik och motståndet mot seriecensuren (och bloggande därom) – båda områden där det händer intressanta saker just nu – och förhoppningsvis kommer jag också ha mer energi till det snart, när huvudet vant sig vid sin nya belastning.

Hej hopp!

Relaterade inlägg

1. Inte bara teckningsfrågor
2. En boktok är inte mycket utan en bok
3. Inte helt återställd ännu

Om det fruktansvärda med erotisk konst.

Jag skulle nog tro att de flesta kan hålla med om att sex och erotik i verkliga livet, i ett förhållande, kan vara något av det underbaraste och vackraste som finns. Något fantastiskt som man delar med sin älskade. Något som kan ge själen näring, och ge glädje och energi till en relation. För mig gör det erotik också i konstform till någonting vackert. Skönhet, glädje och njutning, avbildat. Alldeles fantastiskt, tycker jag. Den åsikten delas dock inte av alla. För en del människor tycks tvärt om det konstnärliga skapandet förvandla det vackra till något skamfyllt, något fult, något som inte är bra. Det räcker att nämna att man ibland tecknar erotik för att deras blick skall fyllas med något förfärat. Något slags lätt och illa maskerad panik. Att teckna något som borde vara vackert, är visst något mycket suspekt.

Jag förstår det inte.

Är det någon religiositet som spökar hos dem kanhända? Har de alla någon negativ association eller smärtsamt minne som skulle behöva behandlas med terapi? Skulle jag behöva terapi för att förstå vad jag borde tycka är fult?

Jag hoppas jag kan träffa en kvinna som delar min syn på erotisk konst. Som inte tar det så fruktansvärt allvarligt. Jag har varit i ett förhållande där jag varje dag i fem år fick berättat för mig hur dumt och patetiskt det är med manga, anime och erotiska serier och hur alla som gillar det eller tecknar det borde dö (jag kunde få leva, men skulle åtminstone byta hobby).

Det är inget jag vill utsätta mig för igen. Smärtan är för stark.

Relaterade inlägg

1. En streckfigursmanual till våldtäkt?
2. En teckning blir till
3. Tankepolis

Den här veckan har varit en av de mer krävande på åratal. Jag har haft mycket fundera över, en lektion, flera möten, gått i en massa butiker, skrivit ett par långa inlägg här på bloggen, översatt åtskilliga sidor japanska samt besökt grannstaden, och ändå har jag inte haft någon huvudvärk som varit för stark för mig att hantera. Jag har faktiskt inte tagit en enda huvudvärkstablett på hela veckan!

Jag blir verkligen bättre.

Relaterade inlägg

1. Vi måste sluta träffas så här…
2. Om utförsäkringarna
3. En självuppfyllande huvudvärksprofetia?