Något jag funderade på redan under mina universitetsstudier i Lund och som jag kom att tänka på igen när jag nyligen införskaffade en ny bok till firman, är hur otroligt tråkig svensk universitetslitteratur är överlag. Tätt packad text sida upp och sida ner, med bokomslag som i bästa fall ser ut som en på mjukt papper utskriven sida ur en PowerPoint-presentation. Man behöver inte lida av grava koncentrationsstörningar för att gäspa stort vid blotta åsynen av detta.

Detta kan kontrasteras med den amerikanska litteratur som jag till stor del använde under mina ekonomistudier; Böckerna var förvisso kostsamma, men de var också stora, hade hårda pärmar och vackra omslag, och inuti böckerna användes rikligt med stora fotografier och illustrationer. Inte nog med att bilderna lättar upp texten och gör sidorna lättare att orka igenom (något som jag med nuvarande av utbrändhet orsakade huvudvärksproblematik kommit att förstå nog kan hjälpa en massa människor som av en eller annan anledning faktiskt har problem med koncentrationen), de kan också genom att anknyta till och utveckla det som står i texten ge en välbehövlig återkoppling till verkligheten – en länk mellan teori och verklighet. Som till exempel i marknadsföringslitteraturen som innehöll rikligt med bildexempel på företag, logotyper och affärsmodeller ur (den amerikanska) vardagen, och därmed hjälpte till att ge liv och relevans till den torra teorins förenklade matematiska formler och beskrivningar. Texten i sig var också mer utförlig och beskrivande.

Svensk universitetslitteratur, dominerad av Studentlitteratur AB, är i jämförelse med det en ren katastrof av formgivningsmässig misär. Plottrig hoppackad text, sida upp och sida ner. Böcker skrivna så kort och kompakt som möjligt, på billigt papper i billiga pärmar som blir kantstötta och slitna efter bara någon dag. Tror de verkligen att billigt också är bättre, eller är de bara lata och snåla? Jag vet inte. Jag gitter inte fråga. Vad jag vet är att de amerikanska böckerna, även fast du kunde kosta någon hundralapp mer, också var miltals bättre till både innehåll och formgivning, och att de nu står uppställda med stolthet i min bokhylla som minnen från mina studieårs ljusare dagar.

Relaterade inlägg

No related posts.

Första dagen av bokrean. Jag har förberett mig väl, som kan ses i mitt förra blogginlägg, och har i förväg tittat igenom de bokreakataloger som känns aktuella. Åhléns och Akademibokhandelns, samt nätbokhandeln Adlibris som jag ofta beställer ifrån. Markerat de titlar som såg mest intressanta ut, skrivit ner dem i en lista. Att gå igenom en massa sidor med information – boktitlar och beskrivningar – är inte något mitt utbrända huvud orkar med så mycket av, men det är hur som helst mindre påfrestande än att stå i en affär och leta bland böckerna där. Nu ligger listan i min jackficka, utskriven på skrivaren hemma. Det gäller att vara förberedd.

För att inte böckerna skall vara slutsålda, och i en förhoppning att hinna ner innan allt för mycket folk börjat trängas vid bokborden, har jag satt mig på bussen in till stan redan på första readagens morgon. Klappat katten. Gett henne mat. Hon brukar inte vara speciellt förtjust i när jag går hemifrån och lämnar henne kvar där inne, men hon börjar bli van vid att jag ger mig iväg ett tag på förmiddagen vissa dagar för att gå på gymmet, så med nosen i matfatet släppte hon snällt iväg mig.

Dagens första anhalt får bli Åhléns. Det går rätt så bra; Visst står det folk runt bokborden men inte fler än att jag på några minuter och ett par-tre rundor hittat de titlar jag haft siktet inställt på. Snabbt konstaterar jag att fyra av sex markerade titlar ej är så intressanta. Två böcker får det bli. En kort stunds köande så är de betalda. En dryg hundralapp – en acceptabel utgift, och till min stora glädje ännu ingen huvudvärk. Nu väntar vad jag redan i förväg vet kan bli den största utmaningen: besöket på den lokala (Akademi-)bokhandeln.

Med böcker tätt tätt överallt är bokaffärer även i vanliga fall en rejäl utmaning för mig, där tusentals bokryggar och –omslag pockar på min uppmärksamhet och drar blicken till sig, och medvetet eller omedvetet får mig att vilja blicka över dem och vaska fram guldkornen bland dem (åh de där historieböckerna ser intressanta ut, jag skulle vilja lära mig mer om det; åh konstböckerna, samhälls- och psykologiböckerna ser intressanta ut, har det kommit ut några nya månne, kanske i pocket…?). Med fler besökare än under de flesta andra tillfällen på året, och dessutom med ont om utrymme mellan de dignande reaborden, är en bokhandel under bokrean den kanske mest påfrestande miljö jag kan tänka mig.

Jag har bara siktet inställt på tre titlar inom konstområdet och lyckas relativt snabbt hitta fram till den aktuella hyllan. Folk trängs omkring, och ansträngningen i att titta runt på hyllan och bläddra i böckerna ökas på av besväret i att bli tvungen att gå slalom runt både folk och hela hyllan för att till slut kunna utvärdera alla böckerna. Jag känner hur ansträngningen får trycket, värken och tunnelseendet att börjar tränga fram i huvudet och jag inser snabbt att det här får bli ett väldigt kort besök, annars kommer jag garanterat att ha riktigt ont resten av dagen. Ingen av titlarna känns spontant riktigt  lockande, så jag lämnar bokaffären med en mental anteckning om att, kanske, ta en ny titt på de där böckerna en annan dag, om de fortfarande finns kvar.

Jag bestämmer mig för att snabbt försöka få stressen att sjunka och huvudet att lugna ner sig något. Ute är det för kallt och snöigt för att inbjuda till vila på någon bänk eller så, så jag går långsamt till en mataffär på vägen till busshållplatserna. Handlar lite mat i lugn och ro. Går långsamt. Försöker rensa tankarna och undviker att titta på de övriga handlande, för att i möjligaste mån begränsa mängden intryck till min redan överansträngda hjärna. Det går rätt så bra. När jag kommer till kassaköerna tilltar besvären igen, men går tillbaks igen när jag betalt och packat varorna. Snart sitter jag på bussen hem igen, och värken och obehagen har börjat mojna. Resten av dagen får jag ta det lugnt med huvudet (bortsett från skrivandet av det här blogginlägget).

Bokreans första dag är avklarad, allt som allt tog det ca en timme. Eventuella ytterligare bokinköp får nog ske på nätet.

Relaterade inlägg

No related posts.

Men så damp Åhléns och Akademibokhandelns ner med posten och en liten liten glimma av hopp tändes på nytt. Förvisso brukar de inte kunna klå Adlibris i pris och utbud i vanliga fall, men man skall inte ge upp hoppet. Och positivt överraskad blev jag faktiskt! Hela sex böcker i Åhléns bokreautbud fångade mitt öga, och tre böcker i Akademibokhandelns dito. Elva böcker totalt alltså – det är inte illa! Och jag har inte ens orkat titta igenom Bokus eget reautbud ännu.

Årets bokrea kan nog bli en trevlig upplevelse trots allt. Om det nu inte var för det faktum att jag legat rejält på minus de senaste två månaderna och egentligen inte borde lägga några pengar alls på böcker just nu…

Adlibris
The secret – Hemligheten
Bonniers synonymordbok

Åhléns
Ekonomisk ordbok 11 språk
Teknisk ordbok 11 språk
Varför gör katten så
Simple living : nya vägar till ett meningsfullt liv
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Modekompassen för män

Akademibokhandeln
Teckningskonstens grunder
The Mammoth Book of Illustrated Erotica
Ars Erotica – The Best Modern Erotic Art

Relaterade inlägg

1. Bokrean 2009 – summa summarum
2. Minibokrea på Åhléns
3. 2009 års bokrea ser lovande ut

I Vad optimister vet – och du kan lära dig : hitta vardagsglädjen med positiv psykologi ger Nicolas Jacquemot oss en guidad tur genom området positiv psykologi, eller “det vetenskapliga studiet av optimalt mänskligt fungerande” som det också brukar definieras. På knappa 160 sidor går Jacquemot sakligt och översiktligt igenom allt från vad optimism är och hur tankar och känslor hänger ihop, till betydelsen av flow i vardagen och personlig coachning. Sammantaget ger han en sammanhållen och väl upplagd lektion i hur man kan bete sig för få ett liv där man känner mer optimism och glädje, och helt enkelt mår bättre. Sakligt, lättläst och välskrivet.

Den lilla bokens breda helhetssyn är både dess styrka och dess största svaghet. Å ena sidan är den en lätthanterlig liten guide över tankar och koncept som behandlas inom ett brett fält av “självhjälpsböcker” och kan därför säkert hjälpa många – å andra sidan går han inte in på djupet på något område, utan hinner bara lätt snudda vid dem innan det där dags för nästa kapitel. Den gör mycket okej, men inget riktigt bra.

Som översikt och introduktion är nog den här boken bra, och förhoppningsvis kan den locka människor till fortsatt läsning och djupare insikter. För egen del bjöd den dock inte på mycket nytt.

Betyg: 3,5 av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Recension: Att välja glädje
2. Recension: De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem
3. Recension: Från utbränd till nytänd

• Börja varje månad med att spara 10 % till dig själv.
• Ha lägre kostnader än intäkter varje månad.
• Köp aktier eller aktiefonder.
• Behåll innehaven.
• Var försiktig när du lyssnar på mäklare och rådgivare.

Det är dessa principer, kombinerat med tålamod, som Per H Börjesson rekommenderar alla som vill få en bättre ekonomi och med tiden förhoppningsvis också en miljon på kontot, i sin bok Så här kan alla svenskar bli miljonärer. Dessa råd är så viktiga att de återfinns både på bokens baksida och i hans förord, och de genomsyrar hela boken från första sida.

Börjesson påstår inte att det skulle vara lätt att börja varje månad med att lägga undan 10 procent av ens inkomst, men påpekar – troligen mycket riktigt – att så gott som alla har tomt på kontot vid månadens slut alldeles oavsett om man tjänar 10 000 eller 100 000 i månaden, och att det till stor del faktiskt handlar om prioriteringar. Med ränta-på-räntaeffekten och mycket tålamod växer sedan dessa pengar till en ansenlig summa.

En stor del av den lilla boken tas sedan upp av beskrivningar av och Börjessons omdömen om olika sparformer – en nyttig referens att återkomma till vid behov (även fast jag tror att den kan vara lite för kortfattad på sina ställen, speciellt för icke-ekonomer). På det stora hela känns dock boken mycket användbar och begriplig. Kort, koncis och hoppfull.

Mitt huvudsakliga problem med boken berör dock Börjessons femte och sista princip på listan. Jag betvivlar inte att mäklare och “rådgivare” i verkligheten är säljare som främst ser till sitt eget företags vinster och därför rekommenderar de sparlösningar som genererar störst vinster till dem själva – det är logiskt – dock befinner sig ju också Börjesson i denna partiska sits; Han avråder från sparande i de stora bankernas högavgiftslösningar och tipsar istället återkommande om sitt eget finansbolags produkter bland de sparlösningar han rekommenderar. Förståeligt – då det vore lite märkligt om han som företagare inte var verksam inom de områden som han också tycker är de bästa – men hans opartiskhet i frågan lämnar ändå en något fadd eftersmak. Jag kommer att försöka följa hans råd, även fast jag inte kommer att välja just hans fonder för mitt sparande.

Betyg: en svag fyra av fem.

kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Så här kan alla svenskar bli miljonärer av Per H Börjesson

Relaterade inlägg

1. Recension: Buddha
2. Recension: I trygghetsnarkomanernas land
3. Recension: The Long Tail – Why the Future of Business Is Selling Less of More

Jag tänkte passa på och tipsa om en bok jag precis läst ut: boken Choklad – en sann historia av Sophie & Michael D Coe. Anledningen till att jag kallar det här ett “boktips” istället för en “recension” ligger bara i det faktum att jag inte kommer att ge den ett sifferbetyg, då jag tycker det känns svårt att ge en ren historiebok sifferbetyg.

I Choklad – en sann historia får vi följa chokladens väg från dess oklara ursprung i mayaindianernas och aztekernas mellanamerikanska skogar, via de spanska erövrarna över till Spanien, hur den sedan spreds över Europa och utvecklades i olika länder, för att i och med den industriella revolutionen gå från att vara en kungligheternas och adelns älsklingsdryck till att bli den billiga och lättåtkomliga (mjölkchoklad-)godsak för massorna som den är idag. Man noterar också den motrörelse, mot dyrare och mer högkvalitativ choklad, som tagit fart nu de senaste decennierna. Man får lära sig oerhört mycket, såsom att chokladen, enligt arkeologiska fynd och efterlämnade europeiska skrifter och målningar, under tusentals år främst konsumerades som skummande dryck – inte som de chokladkakor vi tar för givet idag.

Bokens sista kapitel, som berättar om chokladen från 1800-talet och fram till idag, hade gärna fått vara betydligt mer omfattande, med mer bilder och fakta (kanhända finns det någon annan bok om chokladens moderna historia någonstans?), men detta förtar inte bokens värde i övrigt. Som en chokladens historiebok är den troligtvis oöverträffad, och rekommenderas till alla som liksom mig håller chokladen mycket kär.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Equale extra mörk choklad 70%
2. ICA Selection mörk choklad Peru 70%
3. Plamil Organics ekologisk choklad 60%

I Den politiska adeln beskriver Anders Isaksson, politisk krönikör i DN med erfarenhet som politisk, facklig och ekonomisk reporter samt som utrikeskorrespondent för radio och tv, framväxten av och relationerna inom den politiska “adeln”, från riksdagen och de politiska partierna ut till dess sammankopplade och relaterade organisationer.

Övergången till storkommuner, ökningen av statens arbetsuppgifter, statens expansion och införandet av partistöd gjorde att den statliga maktapparaten inte bara växte utan också blev en allt mer separat och självständig del från samhället omkring den – en distansering som intensifierades i och med att de förtroendevalda (av praktiska orsaker) i all större utsträckning kom att rekryteras ur den statsnära offentliga sektorn. Staten kom inte längre att styras av förtroendevalda med arbeten ute i landet – i företag och på institutioner – utan av heltidsanställda professionella politiker. Politiker utan nära relationer till sina distrikt och till folk ute i landet, instängda i sina trygga riksdagshus och kommunhus, allt mer betraktandes den vanlige medborgaren genom medias starkt förenklade filter – på samma sätt som den vanlige medborgaren som bekant betraktar sina styrande genom sagda media. En distansering som leder till otakt och ömsesidigt förakt. Något som kanske skett i alla moderna stater när styret av landet blivit en heltidssyssla.

Och som lätt sker i alla mänskliga grupperingar knyts vänskapsband och kärleksförhållanden med de människor man möts och umgås med. Följaktligen tycks det vara mer regel än undantag att familjer bildas där båda makar är politiker eller arbetar i någon till staten och arbetarrörelsen närstående organisation, såsom fackföreningar, myndigheter och lokala partiorganisationer. Det är heller inte särskilt förvånande att många av deras barn också väljer en karriär inom politiken, uppväxta som de är i dess absoluta närhet, vana vid jargongen och med personliga vänskapsband till politiker och byråkrater. Och vips tycks inte liknelsen till en politisk “adel” inte vara så främmande; En adel som umgås med och ger uppdrag åt varandra, och där politiska karriärer tycks gå i arv. En värld där vem du är har blivit viktigare än vad du är…

Om allt detta och mer därtill skriver Isaksson i Den politiska adeln, och det är tydligt att han besitter en enorm kunskap om och erfarenhet av göromålen och relationerna i politikens finrum – han formligen strör relationsuppgifter omkring sig.

Boken är mycket intressant och saklig, dock kan den ibland kännas lite ofokuserad och den hade definitivt mått bra av att delas upp i flera kapitel; i stort sett hela bokens innehåll ryms i endast tre rejäla kapitel. Värt att notera är också att den politiska världen är i ständig rörelse, och att det mesta av boken skrevs medan Göran Persson och Socialdemokraterna fortfarande hade makten.

Pocketupplagan av boken är kraftigt omarbetad och rekommenderas framför den tidigare utgivna inbundna utgåvan.

Betyg: tre av fem.

kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Låt de politiska besluten tala
2. Recension: Free – The future of a radical price
3. Recension: I trygghetsnarkomanernas land

I Det var inte mitt fel! – Om konsten att ta ansvar resonerar Ann Heberlein, teologie doktor och forskare i etik, om vikten av att ta ansvar, för sig sig själv och för sitt liv. Vi fattar våra egna beslut och våra beslut påverkar inte bara oss själva utan också människor omkring oss, eftersom vi lever våra liv i en social väv av mänskliga relationer; Med föräldrar, syskon, släktingar, klasskamrater, kollegor, och med människor och samhället i stort. Att fly från sitt ansvar, att som förövare vägra se till andra människors känslor eller att bara se sig själv som ett offer, går inte för sig. Vi lever inte i ett vakuum.

Att betrakta människor som ansvariga är att ta dem på allvar. […] Att påstå att offer är helt utan ansvar, aningslösa och naiva kan i själva verket vara lika kränkande som att anklaga dem för deras viktimisering.”¹

skriver Heberlein bland annat. Med detta menar hon inte att exempelvis en våldtagen kvinna får skylla sig själv för att hon blivit våldtagen, utan bara att vi alla – män som kvinnor, offer som förövare – skall inse att vi faktiskt i slutändan är ansvariga för våra liv och de val vi gör.

Heberlein betecknar sig själv som feminist och riktar i sina exempel oftast sin udd mot manliga förövare, men även kvinnliga problem tas upp:

Hur kommer det sig att vi så ofta ifrågasätter just kvinnors förmåga att fatta beslut, att göra val? Varför betraktas kvinnor så ofta som omyndiga när det handlar om att bestämma över sitt eget liv – bära slöja, spela in porrfilm eller bli hemmafru? När kvinnors val går stick i stäv med majoritetens uppfattning kommer det som ett brev på posten: ifrågasättandet av hennes intellektuella och moraliska kapacitet, insinuationer om att hon är “hjärntvättad”, “förtryckt” eller bara “oupplyst”.²

Heberlein är uppenbart liberal i sina åsikter och kan ibland kännas tämligen kall i sitt resonemang, men hon är tydlig och saklig och bygger oftast (om än inte alltid) under sina åsikter med tydliga argument. Hennes bok är läsvärd och ett mycket välkommet inlägg i den samhälleliga debatten som allt för ofta domineras av förenklande och kvävande offerrollsperspektiv som omöjliggör all form av nyanserad debatt.

Betyg: tre av fem.

¹) Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, sid. 55, Forma Publishing Group, 2008.
²) Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, sid. 63, Forma Publishing Group, 2008.

Boken har nyligen kommit ut i pocket, och kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Relaterade inlägg

1. Recension: Att välja glädje
2. Recension: Så här kan alla svenskar bli miljonärer
3. Recension: Munken som sålde sin Ferrari

I Free: The future of a radical price ger sig Chris Anderson, chefredaktör för teknologitidskriften Wired, på att undersöka hur det kommer sig att allt fler tjänster och produkter på internet till synes tillhandahålls gratis. Alla tycks erbjuda mer eller mindre allt gratis – sociala nätverk som Facebook, webbläsare som Firefox, meddelandeklienter som MSN Live Messenger, världens mest använda sökmotor Google och mer därtill. En vanlig användare av dessa program och tjänster betalar aldrig ett öre för dem, men ändå tycks både produkter och företag ekonomiskt sett gå alldeles utmärkt, trots de investeringar som krävs för att underhålla kraftfulla serverhallar och bandbredd till 100 000-tals – för att inte säga miljontals – användare. Hur fungerar det? Hur överlever företagen? Och vad händer när allt fler förväntar sig att allt mer på internet faktiskt skall vara gratis? Som en bakgrund och kontrast till detta går Anderson också igenom hur “gratis” fungerar och har fungerat genom historien också i den vanliga, fysiska världen.

Efter Andersons fantastiska och lärorika bok The Long Tail låg mina förväntningar på topp, det kan jag inte sticka under stol med, och det är med viss besvikelse jag måste konstatera att han med Free tyvärr inte nått samma svindlande höjder. Jag kände inte samma berusande känsla av nyfunnen förståelse för hur nätet fungerar när jag läste den här boken.

Där The Long Tail riktade strålkastaren på vad det allt billigare lagringsutrymmet betytt för internet och för handeln i stort, fokuserar Anderson i Free på de affärsmöjligheter som möjliggjorts i (och framtvingats av) växelverkan mellan allt billigare lagringsutrymme, processorkraft och bandbredd.

Vad man bjuds på i Free är en mycket kompetent och, om än inte revolutionerande så ändå lättläst, genomgång av de olika affärsmodeller som finns som involverar “gratis” produkter och tjänster, med fokus på nätet. Allt från de typiska “köp 2 betala för 1”-erbjudanden man kan se i dagligvaruhandeln, till Googles affärsidé där samtliga användare får använda deras tjänster gratis mot att företag kan betala för små riktade textannonser i anslutning till sökresultaten. Också mode-, musik- och filmbranschens problem med piratkopiering hinns med. En stor del av boken ägnas åt en historisk genomgång av “gratis”.

En kompetent och lärorik bok. Dagens Nyheter har en recension här.

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Läs även andra bloggares åsikter om chris anderson, free

Relaterade inlägg

1. Recension: The Long Tail – Why the Future of Business Is Selling Less of More
2. Recension: Den rastlösa välfärdsmänniskan
3. Recension: Den politiska adeln

Forskning tyder på att vår hjärna fick sin nuvarande form för ca 40 000 år sedan, i en långt mindre stressig och komplex värld där stenåldersmänniskorna levde i små grupper och där en ordinär människa kanske mötte lika många människor under ett helt liv som vi idag kan möta under en enda dag. Man levde utan ständiga distraktioner från internet, mobiltelefoner, tv, radio och reklam. Det var den världen vår hjärna utvecklades för att hantera. Kanhända är det inte så märkligt att man ibland inte känner att man räcker till.

I Den översvämmade hjärnan: En bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden tar sig Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, an den komplexa och synnerligen aktuella frågan om och hur väl vår hjärna klarar av den informationsflod den dagligen utsätts för i vårt moderna samhälle. Har vi nått gränsen för hur mycket information vår hjärna klarar av att bearbeta på ett bra sätt? Vilka delar av hjärnan kan det vara som sätter gränsen? Faktum är att människors resultat på standardiserade IQ-tester sedan början av 1900-talet kontinuerligt tycks förbättras för var decennium som går. Kan det vara så att vår hjärna faktiskt håller på att bli allt smartare? Kan vi träna vår hjärna för att kunna prestera ännu bättre?

Klingbergs bok är intressant och saklig, och det är tydligt att vi här bjuds på en inblick i forskningens framkant. Informationen är högeligen intressant, och vi får en unik inblick i vartåt forskarnas rön pekar.

Beklagligt nog är boken till en början väldigt torr, och Klingberg staplar forskningsresultat på forskningsresultat i en sådan utsträckning att en bråkdel hade varit nog. För en lekman som mig hade han lika gärna kunnat korta ner hela kapitel till enstaka rader… När han väl betat av den tyngsta delen av informationen lättar dock boken upp rejält och blir allt mer intressant och trevlig, och Klingberg kan ägna sig mer åt att spekulera och tala fritt. Mot slutet får man till exempel stifta bekantskap med den synnerligen intressanta frågan om om användandet av stimulantia för att temporärt öka sin koncentrationsförmåga – så kallad “mental doping”: allt från det socialt accepterade bruket av koffein till det nu bland amerikanska studenter allt bredare användandet av särskilda koncentrationsfrämjande ADHD-läkemedel för att lyckas bättre med sina studier. Kommer bruket av läkemedel med tiden att bli lika accepterat (och ibland kanske nödvändigt) som kaffe i framtidens kontor och konferensrum?

Boken börjar stelt och svagt men avslutar fenomenalt. Sammantaget är det en läsvärd bok.

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden av Torkel Klingberg

Relaterade inlägg

1. Recension: Komma rätt, komma fel och komma till punkt
2. Recension: I trygghetsnarkomanernas land
3. Recension: De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem