Aww, titta så glad hon är. Hon har fått choklad och en dildo – vad mer kan en liten flicka önska sig? (Det ovan är en teckning jag gjorde idag på lunchen – En bättre scannad version av teckningen kommer om några dagar när jag är hemma hos min scanner igen.)

Ja, så enkelt är det numera att (förmodligen) begå ett lagbrott. En penna och ett papper är allt som behövs. Inga barn, inga övergrepp, inget våld, inga droger, inget maktutövande, ingen uppmaning till brott, ingenting. Bara lite snuskig kreativitet.

Att det i detta fall inte är fråga om några dokumenterade sexuella övergrepp mot verkliga barn innebär inte att bilderna i sig inte är barnpornografiska. […] Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet.

Så där vansinnigt sjukt skriver tingsrätten i sin dom mot den dömde översättaren. Teckningar av våld, lemlästning och tortyr av barn är okej, men nåde dig om du tecknar något som ”vädja[r] åt sexualdriften”! Då kränker du barnen! I allmänhet!

Förbannade dumheter. Inte bara är lagen ett moralistiskt missfoster som hör hemma på medeltiden och som är ämnad att förtrycka, tvinga till självcensur och skambelägga människors fria tankeförmåga och rätt att skapa vad sjutton de än vill (så länge de inte skadar/förgriper sig på en annan människa i verkligheten) – den riskerar dessutom att ta polisresurser från utredandet av verkliga övergrepp mot verkliga barn.

Inget offer = inget brott. Ingen lag skall stoppa mig från att teckna porr, lolicon, furry, S&M, bögsex, djursex eller vad sjutton som helst. Det skadar faktiskt ingen, och det betyder inte att jag vill förgripa mig på vare sig barn, djur eller storkukade män i verkligheten. Fantasi är inte verklighet.

Jag är inte ensam om min ilska mot den här lagen; inte sedan FRA-bloggbävningen har jag sett så mycket aktivitet i den svenska bloggvärlden. Se exempelvis:

• Aftonbladet Kultur: Gräv ner era serietidningar!
• Alexander Bard: Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Carl Johan Rehbinder: Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin
• Christian Engström: Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur
• Per Hagwall på Newsmill: Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel
• Deepedition: Bildförbudet i ny tappning
• Göran Widham: Seriekonstnär eller pedofil?
• Niklas Dougherty: Tankens frihet, En puckad barnporrlag
• Och den dömdes egna ord: Den dömde uttalar sig
• m.fl.

Se också Facebook-grupperna:

• Jag vill inte bo i ett land som bestämmer vilka serier jag får rita
• Stop comics censorship in Sweden!

En av de mest rutinerade och kända översättarna av japanska serier som jag känner till, och dessutom en gammal bekant till mig, dömdes härom dagen för “barnpornografibrott” av Uppsala Tingsrätt. Hans brott: han hade några japanska teckningar i sin dator – teckningar som enligt svensk lagstiftning är att betrakta som barnpornografi.

Det är totalt vansinne, och ett brott mot allt jag håller kärt – teckning, konst, yttrandefrihet samt principen inget offer = inget brott. Det är helt enkelt ett offerslöst brott! Ett moralbrott. Det rör sig om streck på papper (eller dataskärm) – om ren och skär fantasi.

Jag blir så arg och irriterad att jag inte orkar skriva något vettigt inlägg – irritationshuvudvärken blir för stark. Jag hoppas jag orkar skriva ett längre inlägg om detta senare, för den här frågan brinner jag väldigt starkt för, tecknare, japanskaöversättare och fan av allehanda japanska (och andra) teckningar som jag är.

Sådana här prydmoraliska idiotier får mig seriöst att vilja flytta till ett annat land.

EDIT: Bra inlägg på Newsmill.

Och mer eller mindre som belöning för detta har utredaren Anna Skarhed fått bli justitiekansler. Bra betalning. Öststatsnivå.

Som jag tidigare skrivit är jag av åsikten att handel med sexuella tjänster (prostitution) mellan samtyckande vuxna bör avkriminaliseras.

Jag kan ärligt säja att jag inte personligen är intresserad av att vare sig köpa eller sälja sexuella tjänster. Jag har aldrig haft sex med någon utanför ett förhållande, och detta är något jag känner stolthet för. Jag vill ju så gärna vara en god man. Faktum är att själva tanken på att ha sex med någon utan kärlek (One Night Stands, prostitution etc.) skrämmer mig. Tänk om det blir en dålig erfarenhet? Tänk om jag får någon sjukdom? Tänk om jag verkligen, verkligen gillar det – skulle det då inte kunna urgröpa min bild av sex som något emotionellt, värdefullt och vackert? Det, om något, skrämmer mig…

Jag anser dock att vem som helst skall få ha sex med vem som helst om de så vill det. Även för pengar. Allt annat vore skenhelig förtryckande moralism. Slaveri, människohandel och andra former av sexuellt (och annat) tvång är redan olagligt! Som Hanna skriver:

Varje gång du läser om sexköpslagen, minns att den reglerar frivilliga utbyten av sex för pengar. Det är det enda den reglerar. Finns det tvång i någon form så faller det under annan lagstiftning. Allt prat om trafficking är därför inget annat än dimridåer.

Lägg därför energin på att bekämpa brott och missförhållanden och på att hjälpa människor med psykiska och/eller drogrelaterade problem, och låt återstoden av mänskligheten fatta sina egna beslut. Och ja, jag menar naturligtvis mellan samtyckande vuxna.

Vidare läsning: Nicklas Dougherty, Liberati och hundratals andra.

Jag begriper verkligen inte vad den rödgröna oppositionen m.fl. klagar över gällande regeringens godkännande av konsortiet Nord Streams gasledningsbygge genom Östersjön.

Man klagar på miljörisker och – framförallt – på att regeringen nu bidrar till att de europeiska länderna kommer att bli än mer beroende av rysk gas och att det stora hemska odemokratiska Ryssland därmed stärker sin makt och sitt inflytande över Europa.

Men snälla nån, sluta förvänta er att Sverige skall leka något slags riddare på vit häst, som ensamt skall läxa upp övriga europeiska länder som om de vore olydiga och mindre begåvade barn! Nej jag tycker inte heller att beroende av resurser från en stor makthungrig diktatur med kasst track record är en vidare bra idé, men det är faktiskt upp till länderna i fråga att själva besluta om. De har ställt sig i en oroande beroendeställning till Ryssland och dess bolag Gazprom, som bevisligen inte tvekar att vrida åt kranarna, och jag hoppas nötterna är beredda att ta konsekvenserna därav. Vad gäller miljöriskerna så intygar miljöministern att miljökraven nu har blivit tillgodosedda, och jag ser ingen anledning att misstro detta.

Oppositionen må klaga högljutt nu, men jag tror nog att de hade gjort samma sak om de hade varit i makten.

I kvällens Agenda på SVT2 diskuterades hur bemötandet av Sverigedemokraterna fungerat på sistone, med bland andra Maud Olofsson och Mona Sahlin i studion. Kort sagt tycker jag debatten kan summeras enligt följande:

1. Inga nya partier duger, Sverigedemokraterna definitivt inkluderade; De är populistiska enfrågepartier och är inte trovärdiga. (Inga av de etablerade partierna startade uppenbarligen som “enfrågepartier”.)
2. Väljarna är korkade oinformerade stackare som förr eller senare bör ta sitt förnuft till fånga. De har inte förstått vad Sd vill, och vad väljarna ger uttryck för i exempelvis opinionsundersökningar behöver inte tas på allvar. Tids nog kommer de att förstå hur de skall tycka, tänka, känna och – framförallt – rösta.

För min del lutar det alltjämt mot ett fortsatt förtroende för den borgerliga alliansen, men alldeles oavsett vad man tycker om högern, vänstern och de av muslimer oroade sverigedemokraterna så tycker jag att debatten mer än något annat visade hur innerligt de etablerade partierna uppenbarligen fortfarande behöver lära sig ödmjukhet. Väljarnas åsikter tycktes för dem betyda föga.

Så här efter att FRA-lagen röstats igenom i riksdagen vet jag inte riktigt hur jag skall reagera. Det var förvisso den borgerliga regeringen som nu fick igenom lagen, vissa högljudda protester från vänsterblocket till trots, men eftersom Socialdemokraterna var de som ursprungligen var ansvariga för att få lagen till stånd betyder det att ingenting signifikant kommer att hända även om de skulle komma till makten efter nästa val. Båda blocken vill signalspana – allt annat är politisk retorik.

Så hur skall man då känna?

1. Gilla läget och låta logiken tala? Alla länder har en underrättelsetjänst som spanar såväl internationellt som nationellt, så det är inget konstigt med det. Att köpa och sälja säkerhetsinformation är stor internationell business. Man får helt enkelt hoppas och lita på att man inriktar sig på att leta efter verkliga hot mot rikets säkerhet och inte på annat. Några små snedsteg är bara att vänta sig, men förhoppningsvis inget allvarligt.
2. Låta känslorna tala och idealistiskt säga att “Nej, någon signalspaning skall vi banne mig inte ha! Alls! Vi blir förvisso tvungna att för dyra pengar köpa in informationen från andra länders signalspaningsenheter istället, men vårt eget samvete kommer i alla fall att vara rent.”

Vilket alternativ skall man välja – logik eller känsla? Sunt förnuft eller magkänsla? Just nu vet jag faktiskt inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Läs även andra bloggares åsikter om FRA-lagen, signalspaning och massavlyssning.

Jag vet att det här inte direkt är någon nyhet, men jag måste bara kommentera det lustiga med Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglunds utspel först i Dagens Nyheter, där han kritiserade det elitistiska kulturetablissemanget och dess förakt för “vanligt folks” syn på konst, och sedan på Newsmill där han kritiserade Malmö stadsbiblioteks beslut att premiera populära böcker (dussindeckare m.m.) och slänga en massa mer sällan lästa “klassiker”. Visst är det lätt att kasta sten i glashus och snubbla över sina egna fötter, så säg?

Hans första utspel, med visst belägg beskyllt för att vara ett populistiskt rop på hjälp från ett borttynande parti, applåderade jag faktiskt. Jag är en veritabel obildad barbar när det gäller konst, och föredrar tavlor, bilder och statyer som man kan se vad de föreställer, och har föga till övers för så kallad “modern konst” och vissa konstnärers svamlande om att konsten skulle vara något så otroligt fint att den skulle stå över samhällets lagar. Så simpel är jag, och trots att jag är humanist och ateist stärktes mina tankar om Hägglund och hans parti.

Så komiskt då hur han bara dagar senare med sin artikel på Newsmill så totalt lyckades krossa den illusion och fasad han försökt bygga upp av att han skulle stå på “vanligt folks” sida mot kultureliten. Helt plötsligt vad det Hägglund avslöjade sig som kulturelit och som ondgjorde sig över “vanligt folk” och deras förkärlek för något så simpelt som populärlitteratur. Som om det skulle vara något fel i att folk lätt kan låna böcker de vill ha (medan mer opopulära böcker istället får beställas från något magasin eller fjärrlånas från annat bibliotek)?

Snälla Hägglund, tänk lite längre tack. Ack ja…

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund

I morgonens upplaga av Sveriges Radios Godmorgon, Världen! rapporterades bland annat om något som högeligen förvånade mig. Och som bekymrar mig. Nämligen att flera Latinamerikanska länder tydligen är i färd att avkriminalisera innehav av knark såsom marijuana, kokain och heroin, för eget bruk.

Min far var alkoholist och jag har mycket därför en mycket kritisk hållning gentemot alla slags droger, och är stark motståndare till knark.

Enligt reportaget föreföll det huvudsakliga argumentet för avkriminaliseringen vara att “kriget mot narkotikan,” med sin nolltolerans, helt enkelt kostat för mycket; att kostnaden för polisen, rättsväsendet och samhällsbudgeten inte står i proportion till den eventuella skada det innebär om exempelvis en ungdom tar en injektion för personligt bruk. Att var människa skall få fatta sina egna beslut och bestämma över sin egen kropp så länge det inte går ut över någon annan – en attraktiv och sunt liberal inställning jag själv vanligtvis delar exempelvis gällande prostitution.

När det gäller knark tror jag dock att det vore att anlägga ett allt för kort perspektiv. Några få knarkare må kanske inte kosta samhället särskilt mycket, men droger är till sin natur bedrägligt attraktiva, och jag är övertygad om att en avkriminalisering skulle leda till ökad samhällelig acceptans och ökat användande… Och i reportagets slutskede meddelas också att just ett ökat användande redan tycks börja synas i statistiken. Och då, go vänner, har snöbollen satts i rörelse, med ökat användande, ökade kostnader (om man skall se krasst ekonomiskt på det hela) och ökat missbruk och mänskligt lidande som följd.

Vad som låter liberalt och rimligt på kort sikt kan visa sig oerhört kostsamt på lång sikt.

Ingen tar skit i de lättkränktas land, av David Eberhard.

OBS: Den här recensionen baseras inte på en hel genomläsning av boken.

Jag gillar verkligen David Eberhard. Mentalskötare i sin ungdom, senare läkare med inriktning på psykiatri, sedan överläkare på den psykiatriska akutmottagningen vid Sankt Görans sjukhus och slutligen överläkare vid Stockholms läns landstings Psykiatri Nordost vid Danderyds sjukhus – Eberhard är uppenbarligen kompetent och besitter mycket kunskap och erfarenhet om människors psykiska hälsa och besvär, och jag respekterar honom högeligen. Hans förra – och första – bok, I trygghetsnarkomanernas land – om Sverige och det nationella paniksyndromet, där han diagnostiserar svenska folket i stort som lidandes av nationellt paniksyndrom, är en av de bästa böcker jag läst.

Med Ingen tar skit i de lättkränktas land framför Eberhard teorin att vi svenskar tycks gå mot att bli överdrivet lättkränkta, och att inte bara våra medier (främst kvällspressen) utan även staten och samhället i stort premierar detta beteende. Dragen känns igen från hans tidigare bok, men den här gången har något gått fruktansvärt fel. Istället för en väl uppbyggd bok med tydlig struktur och med ett engagerande språk, har vi här en tröttsam soppa bestående av idel klagomål…

Eberhard har säkerligen haft en mycket intressant bit samhällskritik i sin hand här, men av någon anledning filades inte den här boken på tills den var helt klar. Boken blir trots – eller kanske precis tack vare – sina många och korta kapitel oerhört ofokuserad, förvirrande och mycket tröttsam med sitt evinnerliga klagande. Den hade behövts skrivas om, fokuserats och finputsas många gånger till. Jag orkade inte ens läsa hälften.

Betyg: ett komma fem av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Det här blir en relativt kort recension, då jag redan skrivit en del om bokens innehåll och resonemang här. Hur som helst, Burenstam Linder  – professor i nationalekonomi och f.d. handelsminister – söker i den här boken svaret på frågan hur det kommer sig att nutidsmänniskan och det samhälle vi lever i bara tycks bli mer och mer stressade trots att vi är mer produktiva och rika än någonsin tidigare. Hur kommer det sig att det, parallellt med avskaffandet av den materiella fattigdomens diktatur, utvecklats en tidsbristens tyranni? Borde vi inte, med vår rikedom och välfärd, ha råd att koppla av mer – vila och konsumera kultur? En fråga som väl sammanfattas av Walter Kerr:

Isn’t it odd, that a century which should, by all rights, be the most leisurely in all history is also known to be, and condemned for being, the fastest?

Burenstam Linder ser på problemet både från en nationalekonoms och en (hobby-)filosofs horisont. Boken innehåller en del uttryck och resonemang från ekonomins värld, men är skriven med en lättläst och vardaglig ton och bör inte vålla en lekman några problem.

Boken publicerades första gången redan 1969 men trots bokens ålder, som avspeglas i många exempel och referenser som görs, håller resonemanget förbluffande väl. Förvånande ofta tar han upp problem, floskler och frågeställningar som lika gärna hade kunnat förekomma i dagens debatt. Allt från problemet med den ökande stressen till det vedertagna påståendet att vår tid skulle vara “översexualiserad”. Fascinerande.

Bokens huvudtes är att vi blir allt mer stressade eftersom vi (undermedvetet) försöker använda all vår tid lika effektivt, och eftersom vi tack vare den tekniska/ekonomiska utvecklingen blir allt mer produktiva på jobbet försöker vi därför också bli det på fritiden. För att lyckas med detta skaffar vi allt mer prylar och försöker göra allt mer – gärna framtidigt. Vi tar inte en stilla promenad innan middagen – vi joggar för att klämma in lite motion, har på oss nya dyra joggingskor och joggingkläder från Nike, har stegräknare i bältet och en pulsmätare på armen, och lyssnar samtidigt på hundra låtar på vår nya Ipod. Inte får det oss att känna oss mer avkopplade, och inte heller är dessa prylar gratis utan kostar oss många timmars lönearbete för att tjäna in. Allt detta faktorer som bidrar till vår stress.

Resonemanget var i mångt och mycket banbrytande, och är minst lika tankeväckande och fascinerande nu som för 40 år sedan. Burenstam Linder var dock främst ekonom och inte filosof, och han varken ger  – eller utger sig för att kunna ge – några lösningar på problemen.

Jag önskar verkligen att någon eller några debattörer, psykologer, filosofer eller på annat sätt kompetenta individer kunde plocka upp den här boken och dess resonemang och spinna vidare på den; Utveckla den och anpassa den till vårt samhälle år 2009. Det förtjänar den.

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.