Maiburogu

Utbränd japansk översättare och tecknare

Dags att sluta spontan-“Gilla” olika sidor

Ogillar

Mashable rapporterar att Facebook beslutat göra om Gilla-knappen (like) som man kan hitta på alla möjliga sidor på nätet, inklusive på den här bloggen. Man har nämligen beslutat att ge den samma funktion som den “Dela”/”Share”-knapp som också har funnits, och kommer nu alltså att resultera i att det postas ett flera rader långt inlägg i din newsfeed, med överskrift, inledning och en liten bild tillsammans med en länk till den sida du “gillar”. En veritabel annons med andra ord, som kommer att synas tydligt på din profil. “Gillar” du något kommer alla andra att få reda på det med all önskvärd tydlighet.

Det är med andra ord slut på de dagar som man kunde klicka “Gilla” på allt möjligt man hittat och gillat på nätet, som ett enkelt sätt att visa sin uppskattning (istället för att behöva skriva en kort och för andra ointressant kommentar på sidan). Nu blir det ett riktigt statement att klicka “Gilla” – något som man får skylta med och som basuneras ut till gamla klasskamrater, släktingar man inte vill träffa och till slemmige gamle morbror Bob.

Jag vet en sak: backar inte Facebook om detta kommer jag inte att “gilla” speciellt många sidor på nätet längre. Jag vill inte dela med mig av alla artiklar jag läser, webcomics jag skrattar åt eller så, oavsett hur bra jag tycker de är. Man vill inte dela med sig av allt till alla precis hela tiden, oavsett vad Facebook och dess sponsorer och samarbetspartners må tycka om det.

Man kanske borde ha två Facebook-profiler: En tråkigt officiell en för släktingar och framtida arbetsgivare, och en privat en för nätkompisar och allehanda skojigheter. Fan vilket bök. :/

Årets vinterdepression

Flicka och snögubbe

Årets vinterdepression har definitivt anlänt och är lika jobbig som vanligt. Min praktik tog slut den sista förra månaden, och utan den eller något annat att distrahera mig med så har jag stadigt mått allt sämre, och nu har jag väl befunnit mig nere på vad jag antar är depressionens botten i ett par dagar. Jag vill bara sjunka genom jorden, dö, försvinna, slippa plågas mer av den här defekta hjärnan. Prestationsångest är bara förnamnet.

Jag är nedstämd och rädd och ynklig, och inombords vill jag bara hålla mig om huvudet, gråta och sjunka ner i ett hörn (men även om jag försökte skulle förmodligen inte många tårar komma). Och det riktigt irriterande med det hela är ju att det egentligen inte finns någon vettig anledning för mig att må så här uselt. Visst, jag har usel självkänsla och dåligt självförtroende, inget jobb, inget socialt sammanhang, orkar inte arbeta många timmar per dag med något alls och jag lever på existensminimum, men allt detta borde jag ju vara van vid vid det här laget. Att må så här är ju en ren skymf mot människor som går igenom verkligt allvarliga situationer, som krig, misär och umbäranden. Som de familjer som förlorar nära och kära åt den hänsynslöst slaktande Libyska regimen just nu till exempel. Demokratins och mänsklighetens hjältar.

Min enda ursäkt är att jag har taskiga dopaminnivåer i hjärnan eller nåt.

Jag vill skapa konst. Jag vill bygga upp en kommersiell verksamhet. Jag vill lära mig nya saker, träffa människor, engagera mig i politiken och i den samhälleliga debatten. Jag vill utvecklas – uppleva min fulla potential. Jag vill en massa saker. Egentligen. Men istället mår jag som ett skrämt djur inträngt i ett hörn, skakandes under en tjock mental filt, och förmår knappt fatta vettiga och konstruktiva beslut alls.

Det är inte bara plågsamt, det är ett fruktansvärt slöseri med tid också. Och kommer inte min nya praktik igång snart eller något annat oväntat inträffar så lär jag inte vara uppe ur den här gropen än på någon månad. Jag har ju dålig självkänsla även i vanliga fall, men just nu är det ju inte ens komiskt.

Ickestatistiskt jackdiagram

jackdiagram

Jag är glad att vi går mot ljusare tider. Snart är våren här, och då kanske äntligen svenskarna vågar bära lite färg igen.

Trekant

Trekant

Nu har jag no haft den här teckningen liggandes i en hel månad i väntan på färgläggning, men jag tycks aldrig riktigt känna för att göra det, så här är den i svart/vitt så länge i alla fall. Jag har knappt någon erfarenhet av att teckna män, och det syns väl tyvärr.

Inte bara teckningsfrågor

Snyggt klädd man

Jag skriver i och för sig mycket här på bloggen om den korkade barnpornografilagen och om varför jag tycker att påhittade kontroversiella teckningar bör skyddas av yttrandefrihetslagen samt inbegripas i den konstnärliga friheten, men jag ser mig i ärlighetens namn inte som vare sig creepy peddogubbe (jag har inget sådant intresse av barn) eller sluskig serienörd (jag är varken sluskig eller läser serier längre). Jag vill inte att mina läsare skall få en allt för skev bild av mig. Bloggen må handla mycket om det, men jag har faktiskt fler strängar på min lyra än mitt tecknings- och japanskaintresse. Jag fullkomligt älskar nämligen kläder och inredning också.

För att nämna kläder så avundades jag som yngre verkligen kvinnor och de vackra kläder de kan bära; Jag kan titta i timtal på bilder på tjejer i klänningar, kjolar och underkläder; söta, sensuella, eleganta, nördiga, sexiga etc. Otroligt vackert. De framhäver linjerna och blir sammantaget mer än summan av delarna. På flickor och kvinnor. Jag är ju dock man (utan drag queen-ambitioner), och har efter hand jag blivit äldre (32 år nu) insett att vuxna och äldre män (pojkar göre sig icke besvär) faktiskt också har en hel del fina kläder att välja på, även fast det kräver både mod och ihärdighet.

Jag snackar kostymer, kavajer, västar, skjortor och slipsar. Det finns mängder av klassiskt eleganta kreationer man kan kombinera ihop! Men det kräver som sagt en del arbete; Man får vada igenom rent hiskeliga mängder alldagligt skräp för att vaska fram guldkornen – det går inte att gå in på valfri Dressmann-butik och ta första bästa gubbtröja. Pengar hjälper så klart också, vilket jag som gått från student till långtidssjukskriven till utförsäkrad definitivt inte har gott om, men man får lägga de hundralappar man kan då och då. Titta på reor och på second hand.

I dag köpte jag till exempel en kavaj på rean, som jag gått och slängt lystna blickar på i flera månader, och som nu äntligen var nedsatt till halva priset. En manchesterkavaj – som jag förmodligen inte vågat ta i ens med tång när jag var yngre – men som jag nu tror kommer att passa mycket bra i den Cambridge-professor-look jag tänkt prova på. Kan gå bra till såväl väst som till skjorta och slips. Ser jag mig själv som en akademiker så kan jag ju lika gärna se ut som en också. 😉

Bara en fin bild igen

Tjej med hästsvans

Välkommen till det nya, pryda Sverige

kors

Välkommen till det nya, pryda Sverige. Trodde ni att vi levde i ett sexuellt frigjort land? Ett sekulärt och modernt tillåtande land? Ett land vida känt över världen för frigjort sexualitet och "den svenska synden"? Jag har tråkiga nyheter till er…

"Den svenska synden" var till största delen en illusion hur som helst, uppfunnen av smarta amerikanska entreprenörer när de skulle marknadsföra de svenska mjukporrfilmerna "Jag är nyfiken gul" m.fl. till den amerikanska biopubliken för flera generationer sedan. Kampanjen tog skruv, och än i dag är den syndiga och lössläppta svenska flickan och den svenska sexualiteten välkända begrepp världen över. Och vi svenskar har tacksamt nickat och tagit emot. Det är ju en positiv illusion. Men på det hela taget är den också just bara en illusion, grånad i kanten och med flagnande färg.

Sanningen är att vårt svenska samhälle stadigt drivs i en allt prydare och konservativare riktning, och det är en utveckling som pågått under flera årtionden.

Med början på 90-talet började pedofilskräcken spridas i media, av feminister och goda idioter, och media hängde naturligtvis på – övergrepp på barn, det käraste vi har, är ju en självklar skräck för vilken förälder som helst. Drevet gick och snart anades fula gubbar i varje buske. Också skräcken för våldtäktsmän eldades på, av ungefär samma orsaker, trots att vi lever i ett av världens säkraste länder. Rädsla säljer.

Detta spillde över till lagstiftningen, där vi nu för varje mandatperiod som gått ser ständigt nya lagar och skärpta straff mot allt som har med sexualitet att göra. Entré: sexköpslagen och barnpornografilagen. Det är nu olagligt för myndiga vuxna människor att i total frihet besluta om att ha/ge sex mot betalning. "För att det skickar signaler." Och så i dag kom då hovrättens beslut att serier kan vara barnpornografi – streck på papper, helt utan att något barn ens haft något med saken att göra. "För att det skickar signaler." För att "barndomen" som rent koncept är heligt och inte får befläckas, ens inom ramarna för ett seriealbum för vuxna.

Så välkommen till det nya, pryda Sverige! Där teckningar av grovt, bestialiskt mördande är okej och våldsprogram visas på dagtid, men där sex bara får förekomma inom bestämda sexualnormativa ramar där båda parter är över 18 år, nyktra och sedliga. (Skriver du poesi om det så är det dock fortfarande okej att tänja på gränserna). Ett land där vi ser allt mindre naket på TV och i tidningar, och där internet sakta men säkert censureras och övervakas, ett lagförslag i taget i de små stegens tyranni. Ett land där yttrandefriheten är under ständigt anfall.

Och allt framdrivet av först Bodström (Socialdemokraterna) och nu Ask (Moderaterna i kristlig allians). Det spelar ingen roll vilket block man röstar på, höger eller vänster, kristlig adel eller kollektivistisk samhällelig ingenjörskonst – trenden fortsätter, och intensifieras. Krafter trycker på för att göra vårt samhälle allt prydare, allt räddare, allt "tryggare", och få törs säga emot och mana till besinning.

Du är antingen med oss eller emot oss. Säger du emot är du på pedofilernas sida. Och terroristernas.