Maiburogu

SVT:s program Uppdrag gransknings avslöjande igår (081022), att Vägverket i sin utredning om och propagerande för Sveriges dyraste infrastrukturprojekt genom tiderna – Förbifart Stockholm – gjort rena glädjekalkyler och helt bortsett från inte bara miljöfrågan utan också ett flertal andra faktorer, var i sanning en ögonöppnare. Inte nog med att Vägverket bortsett från en massa experters och utredares invändningar om inte bara miljöpåverkan utan också om kostnader och samhällsnytta (på sikt förutspår expertisen att förbifarten tvärt om kommer att öka trafikproblemen – inte minska), man (Vägverket) tycks inte heller dra sig för att ta till direkta olämpligheter för att få igenom projektet.

Såg ni inte programmet så rekommenderar jag verkligen att ni tar en titt – webbsändningen kan nås via programmets hemsida, och varenda minut är mycket sevärd. SvD skriver också om programmet, likaså gör miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand på debattsajten Sourze.

Wetterstrand, som också intervjuas efter själva dokumentären på Uppdrag gransking, ifrågasätter likt dokumentären projektet och Vägverkets metoder, och ifrågasätter också varför Vägverket över huvud taget fick i uppdrag att utreda lämpliga trafiklösningar – inklusive vägar, spår- och båttrafik. Vägverket tycks ha varit minst sagt jäviga, i och med att de förkastat alla andra alternativ än just en motorväg mellan Kungens kurva i söder och Häggvik utanför Sollentuna i norr. Vägverket vill föga förvånande att det skall byggas just vägar.

Wetterstrand förespråkar istället, precis som utredarna, enbart mindre vägarbeten och istället kraftigt utbyggd spårtrafik – en lösning som spås bli betydligt bättre för miljön, och också billigare och bättre ur samhällssynpunkt. För samma kostnad som (Vägverkets glädjekalkyl för) Förbifart Stockholm föreslår hon inte bara att stockholmsproblemet skulle kunna lösas utan att man dessutom skulle kunna lösa trafikproblemen i ytterligare fem städer.

Jag håller helt och hållet med Wetterstrand i detta, och jag får erkänna att Miljöpartiets chans att återigen få min röst i nästa val har stigit.

Hela situationen, där Vägverket förespråkar stora och dyra vägprojekt utan större hänsyn till samhällsnyttan därav, ivrigt påhejade av stora byggbolag och andra kommersiella intressen som ser fram emot nya områden att exploatera och tjäna pengar på (och det är väl knappast ett okänt faktum att den svenska byggranschen är dyr, ineffektiv och korrupt), påminner mig om hur situationen länge varit (är?) i Japan. Också i Japan har nämligen också byggandet av vägar länge förespråkats av berörda regeringsministerier (nuvarande MLIT – Ministry of Land, Infrastructure, Transport and Tourism) – finansierat med skattepengar. Byråkraterna har mycket makt i Japan, och faktum är att bensinskatten länge varit dedikerad till just underhåll och byggande av vägar, oavsett om det finns behov därav eller ej. Såvida ingenting drastiskt hänt under de senaste åren sedan jag var där så är väl situationen där densamma än idag. Vägar har byggts kors och tvärs, över under och igenom berg. Aldrig har jag sett så mycket vägarbeten (en gång råkade jag till och med på en helt övergiven 6-8-filig motorväg mitt ute i landsbygden) som under mina år där borta. Någonting får mig att misstänka att korruptionen och resursslöseriet inte är helt frånvarande här i Sverige heller…