Monthly Archive for December, 2009

Jag har blivit med kamera!

Canon IXUS 95 IS Blue

Den är blå! Ja, min nya kamera alltså – en Canon IXUS 95 IS. Jag köpte den idag som ersättning för min förra kamera som ju havererade för någon vecka sedan. Så här långt måste jag säga att jag gillar den stort!

+ Den är blå!
+ Den tar bra bilder.
+ Den har en bra makrofunktion (exempel).
- Baksidan är inte vackert blå och har dessutom billigt plastiga knappar.

Jag köpte den främst för den blå färgen (jag är utled på silverfärgade kameror) och den väl tilltagna makron med enbart 3cm närgräns. Kameran finns även bland annat i en alldeles fantastisk rosa färg! Vore jag kvinna hade jag helt klart skaffat den istället. :D

Hur känner du för kameran Canon IXUS 95 IS?

(14%) (29%) (29%) (29%)
7 votes

Lite skönhet i mellandagarna

Megumi Fukushita

Om/när kärleken hittar mig igen lär jag väl inte kunna fortsätta med att ibland posta bilder på vackra kvinnor här, men tills dess så… :)

Hur känner du för att ligga och mysa i sängen när snön faller utanför?

(33%) (17%) (0%) (50%)
6 votes

Recension: Den politiska adeln

Den politiska adeln

I Den politiska adeln beskriver Anders Isaksson, politisk krönikör i DN med erfarenhet som politisk, facklig och ekonomisk reporter samt som utrikeskorrespondent för radio och tv, framväxten av och relationerna inom den politiska “adeln”, från riksdagen och de politiska partierna ut till dess sammankopplade och relaterade organisationer.

Övergången till storkommuner, ökningen av statens arbetsuppgifter, statens expansion och införandet av partistöd gjorde att den statliga maktapparaten inte bara växte utan också blev en allt mer separat och självständig del från samhället omkring den – en distansering som intensifierades i och med att de förtroendevalda (av praktiska orsaker) i all större utsträckning kom att rekryteras ur den statsnära offentliga sektorn. Staten kom inte längre att styras av förtroendevalda med arbeten ute i landet – i företag och på institutioner – utan av heltidsanställda professionella politiker. Politiker utan nära relationer till sina distrikt och till folk ute i landet, instängda i sina trygga riksdagshus och kommunhus, allt mer betraktandes den vanlige medborgaren genom medias starkt förenklade filter – på samma sätt som den vanlige medborgaren som bekant betraktar sina styrande genom sagda media. En distansering som leder till otakt och ömsesidigt förakt. Något som kanske skett i alla moderna stater när styret av landet blivit en heltidssyssla.

Och som lätt sker i alla mänskliga grupperingar knyts vänskapsband och kärleksförhållanden med de människor man möts och umgås med. Följaktligen tycks det vara mer regel än undantag att familjer bildas där båda makar är politiker eller arbetar i någon till staten och arbetarrörelsen närstående organisation, såsom fackföreningar, myndigheter och lokala partiorganisationer. Det är heller inte särskilt förvånande att många av deras barn också väljer en karriär inom politiken, uppväxta som de är i dess absoluta närhet, vana vid jargongen och med personliga vänskapsband till politiker och byråkrater. Och vips tycks inte liknelsen till en politisk “adel” inte vara så främmande; En adel som umgås med och ger uppdrag åt varandra, och där politiska karriärer tycks gå i arv. En värld där vem du är har blivit viktigare än vad du är…

Om allt detta och mer därtill skriver Isaksson i Den politiska adeln, och det är tydligt att han besitter en enorm kunskap om och erfarenhet av göromålen och relationerna i politikens finrum – han formligen strör relationsuppgifter omkring sig.

Boken är mycket intressant och saklig, dock kan den ibland kännas lite ofokuserad och den hade definitivt mått bra av att delas upp i flera kapitel; i stort sett hela bokens innehåll ryms i endast tre rejäla kapitel. Värt att notera är också att den politiska världen är i ständig rörelse, och att det mesta av boken skrevs medan Göran Persson och Socialdemokraterna fortfarande hade makten.

Pocketupplagan av boken är kraftigt omarbetad och rekommenderas framför den tidigare utgivna inbundna utgåvan.

[3/5]

Betyg: tre av fem.

kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Hur känner du för svenska politiker?

(50%) (0%) (0%) (50%)
2 votes

Recension: Det var inte mitt fel!

Det var inte mitt fel!

I Det var inte mitt fel! – Om konsten att ta ansvar resonerar Ann Heberlein, teologie doktor och forskare i etik, om vikten av att ta ansvar, för sig sig själv och för sitt liv. Vi fattar våra egna beslut och våra beslut påverkar inte bara oss själva utan också människor omkring oss, eftersom vi lever våra liv i en social väv av mänskliga relationer; Med föräldrar, syskon, släktingar, klasskamrater, kollegor, och med människor och samhället i stort. Att fly från sitt ansvar, att som förövare vägra se till andra människors känslor eller att bara se sig själv som ett offer, går inte för sig. Vi lever inte i ett vakuum.

Att betrakta människor som ansvariga är att ta dem på allvar. […] Att påstå att offer är helt utan ansvar, aningslösa och naiva kan i själva verket vara lika kränkande som att anklaga dem för deras viktimisering.”¹

skriver Heberlein bland annat. Med detta menar hon inte att exempelvis en våldtagen kvinna får skylla sig själv för att hon blivit våldtagen, utan bara att vi alla – män som kvinnor, offer som förövare – skall inse att vi faktiskt i slutändan är ansvariga för våra liv och de val vi gör.

Heberlein betecknar sig själv som feminist och riktar i sina exempel oftast sin udd mot manliga förövare, men även kvinnliga problem tas upp:

Hur kommer det sig att vi så ofta ifrågasätter just kvinnors förmåga att fatta beslut, att göra val? Varför betraktas kvinnor så ofta som omyndiga när det handlar om att bestämma över sitt eget liv – bära slöja, spela in porrfilm eller bli hemmafru? När kvinnors val går stick i stäv med majoritetens uppfattning kommer det som ett brev på posten: ifrågasättandet av hennes intellektuella och moraliska kapacitet, insinuationer om att hon är “hjärntvättad”, “förtryckt” eller bara “oupplyst”.²

Heberlein är uppenbart liberal i sina åsikter och kan ibland kännas tämligen kall i sitt resonemang, men hon är tydlig och saklig och bygger oftast (om än inte alltid) under sina åsikter med tydliga argument. Hennes bok är läsvärd och ett mycket välkommet inlägg i den samhälleliga debatten som allt för ofta domineras av förenklande och kvävande offerrollsperspektiv som omöjliggör all form av nyanserad debatt.

[3/5]

Betyg: tre av fem.

¹) Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, sid. 55, Forma Publishing Group, 2008.
²) Ann Heberlein, Det var inte mitt fel, sid. 63, Forma Publishing Group, 2008.

Boken har nyligen kommit ut i pocket, och kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Hur känner du för boken "Det var inte mitt fel!"?

(0%) (0%) (0%) (0%)
No votes

God jul!

Brita som Iduna, av Carl Larsson.

God jul go vänner! Det har inte blivit så mycket bloggat på sistone mestadels på grund av (för?) mycket Lord of the Rings Online-spelande, men jag har snart nått det spelets maxnivå och känner jag mig själv rätt kan det mycket väl leda till att jag lägger spelet till handlingarna.

Den vackra bilden ovan är “Brita som Iduna” av Carl Larsson. En otroligt söt och stämningsfull bild, som nu dessutom sitter på min sovrumsvägg. ;)

Hur känner du för julen?

(0%) (0%) (0%) (100%)
2 votes

The Lord of the Rings Online: The Mines of Moria

Porten till Moria

Härom veckan nådde jag efter några månaders spelande i The Lord of the Rings Online: Shadows of Angmar spelets maxnivå (50) och införskaffade därför spelets första expansion The Mines of Moria, i vilken maxnivån höjs (till 60) och man kan hjälpa dvärgarna att bege sig in i och återta deras väldiga, förlorade stad Moria, belägen under Dimmiga Bergen, och sedan också börja utforska världen till öster om sagda bergskedja.

Utvecklarna Turbine har verkligen gjort ett fortsatt mycket bra jobb med att visa sin tolkning av Sagan om ringen och Tolkiens värld. Efter att ha sett brödraskapet lämna Rivendell (Vattnadal) på sitt farliga uppdrag i öster följer man här i deras spår, för att hindra fienden i dess sökande efter ringen och för att slåss mot deras ansamlande styrkor.

Turbines version av Moria består till skillnad från Peter Jacksons film mer av pampiga dvärgasalar än kolsvarta vindlande gångar, vilket man nog skall vara glad för då det kanske hade blivit tämligen mörkt och trist annars. Själva känslan när man första gången lämnar den öppna världen och dagsljuset, inträder i Morias dystra välkomstsal där de återvändande dvärgarna börjat fortifiera sina positioner (stora bilden nedan) och hör den pampiga musiken och bergets knarrande ekande är verkligen svårslagen.

Observera dock att jag spelar spelet på absolut lägsta möjliga grafikinställningar, då min laptop grafiskt är klent utrustad, och att spelet garanterat ser betydligt snyggare ut än på bilderna nedan för de allra flesta. Min dator når faktiskt inte riktigt upp till spelets rekommenderade miniminivå. *skäms*

(Här är lite bilder på hur snyggt spelet egentligen är.)

Spelet har flutit på acceptabelt tidigare ute i det fria, men inne i Morias salar, där datorn inte bara måste rendera mark och klippor etc utan också måste visa väggar och tak – tredimensionella objekt runt om alltså – rullar spelet på min dator på plågsamt segt. Jag valde därför att skippa så gott som alla quests och pressa mig igenom Moria på kortast möjliga tid för att istället fortsätta ut i det fria öster om bergen, till alvernas Lothlórien, där allt rullar på mycket bättre igen. Synd, eftersom Moria är både stort och imponerande, men detta är alltså inget som vanliga spelare av spelet behöver känna sig tvingade att göra. ;) Nåväl, jag ränner just nu runt i alvernas skogar, med siktet inställt långt borta i sydost, i Mordor…

Hur känner du för spelet The Lord of the Rings Online?

(0%) (0%) (50%) (50%)
2 votes

Awww…

Mutual attraction

Så kom igen nu då, kan jag höra få ett “awww…”? ;)

Teckning av ~Bob-Rz.

Hur känner du för DeviantArt?

(0%) (0%) (0%) (100%)
1 vote