Maiburogu

Det är ett infekterat ämne det där med utförsäkringen av sjukförsäkrade av den nuvarande alliansregeringen. Nästan alla känner nog någon som gått sjukskriven en längre tid och som redan har eller nu riskerar att bli av med sin ersättning, och vänsteroppositionen har ju inte varit sena att peka på det inhumana i att människor som lider av stark och långvarig smärta, värk och andra besvär ändå blir hänvisade till arbetsmarknaden. ”De är faktiskt sjuka! På riktigt!” skanderar man. Och det stämmer nog. Men inget är helt svart eller vitt.

Jag har, som ni nog vet, själv gått på sjukersättning i flera år nu, i sviterna efter en utbränning. Jag klarar inte längre av att göra mycket jag tidigare ansåg vara ”normalt” utan att drabbas av huvudvärk i upp till ett dygn. Några minuters stress eller överbelastning kan vara nog för att resultera i smärta resten av dagen. Men lite klarar jag faktiskt av att jobba, och jag har därför tryckt på för att få komma ut på praktik, vilket jag nu också lyckats med efter nära ett års tjat på Försäkringskassan. Jag jobbar inte mycket, men i alla fall 10 timmar i veckan nu. Och jag tror faktiskt att de flesta långtidssjukskrivna och förtidspensionerade faktiskt kan jobba lite grand med någonting. Kanske inte vad de är kvalificerade för, men ändå något enkelt jobb som ändå fyller en funktion i samhället. Det tycker jag är rättvist, att man drar sitt strå till stacken för de skattepengar man faktiskt lever på. Och så stärker det ju ens självförtroende också!

De som ändå inte kan jobba alls, de som faktiskt har en alldeles för svår situation, kommer så vitt jag förstår få återgå till sin sjukskrivning. Ingen förväntar sig väl att man skall svälta ihjäl i rännstenen? Man vill väl bara att deras fall skall testas? Och det tycker jag är bra. Kan man utföra något utan att ens hälsa försämras är väl det bra både för individen och för samhället i stort?

Jag känner själv till många människor (mestadels bekanta till min förtidspensionerade mor) som bara går hemma år efter år och väntar på pensioneringen, klipper gräset och kanske leker med barnbarnen, trots att de faktiskt också skulle kunna utföra något slags nytta för landets ekonomi. Och många tycks göra det för att det är bekvämast så. År efter år, på skattebetalarnas bekostnad, för att de tröttnat på jobb och krav. Det tycker faktiskt inte jag är okej. De är inte onda, det är inte det jag säger, men de är människor, och människor kan så lätt bli bekväma och egoistiska av sig. Det kan jag och det kan vi nog alla.

Jag tror inte att jag är en kallhjärtad usling, men att ett av världens (än så länge) rikaste länder också har störst andel frånvarande från arbetsmarknaden, allt medan befolkningspyramiden håller på att kantra och framtidens pensioner ligger i farozonen, manar definitivt både till eftertanke och till handling. Nyheterna rapporterar att många som tidigare varit utanför arbetsmarknaden nu kunnat börja jobba både hel- och deltid igen. Det är otroligt positivt.