En blogg tillhörande en utbränd japanolog och tecknare.
Nu har jag no haft den här teckningen liggandes i en hel månad i väntan på färgläggning, men jag tycks aldrig riktigt känna för att göra det, så här är den i svart/vitt så länge i alla fall. Jag har knappt någon erfarenhet av att teckna män, och det syns väl tyvärr.
Ibland undrar jag faktiskt om jag är konstig. Ovanlig. Kanske till och med onaturlig. Jag delar nämligen inte en viss åsikt som en del andra människor (oklart hur många) tycks ha. Eller, problemet är väl kanske inte att jag inte delar delar deras åsikt; problemet är att jag helt enkelt inte förstår dem. Alls. Jag brukar kunna se saker och ting från olika synvinklar – religion, politik, psykologi – kunna argumentera och resonera, men i det här fallet kan jag över huvud taget inte sätta mig in i deras tankevärld. Jag begriper inte hur i hela friden man kan tycka som de tycks göra.
Om det fruktansvärda med erotisk konst.
Jag skulle nog tro att de flesta kan hålla med om att sex och erotik i verkliga livet, i ett förhållande, kan vara något av det underbaraste och vackraste som finns. Något fantastiskt som man delar med sin älskade. Något som kan ge själen näring, och ge glädje och energi till en relation. För mig gör det erotik också i konstform till någonting vackert. Skönhet, glädje och njutning, avbildat. Alldeles fantastiskt, tycker jag. Den åsikten delas dock inte av alla. För en del människor tycks tvärt om det konstnärliga skapandet förvandla det vackra till något skamfyllt, något fult, något som inte är bra. Det räcker att nämna att man ibland tecknar erotik för att deras blick skall fyllas med något förfärat. Något slags lätt och illa maskerad panik. Att teckna något som borde vara vackert, är visst något mycket suspekt.
Jag förstår det inte.
Är det någon religiositet som spökar hos dem kanhända? Har de alla någon negativ association eller smärtsamt minne som skulle behöva behandlas med terapi? Skulle jag behöva terapi för att förstå vad jag borde tycka är fult?
Jag hoppas jag kan träffa en kvinna som delar min syn på erotisk konst. Som inte tar det så fruktansvärt allvarligt. Jag har varit i ett förhållande där jag varje dag i fem år fick berättat för mig hur dumt och patetiskt det är med manga, anime och erotiska serier och hur alla som gillar det eller tecknar det borde dö (jag kunde få leva, men skulle åtminstone byta hobby).
Det är inget jag vill utsätta mig för igen. Smärtan är för stark.
Nedan följer grunddragen i en konversation jag hade på nätet häromdagen, på temat lagstiftning, konst och partival:
Jag är tecknare och vill kunna teckna (och visa upp på nätet) vad jag vill utan att få något slags pedofilstämpel på mig. Streck är streck. Konst är konst. Påhitt är inte verklighet. Tyvärr är PP de enda som står upp för det, och motsätter sig den nuvarande rent moraliska lagstiftningen.
Finner du nöje i att teckna nakna barn är du en sjuk individ och ditt beteende måste kriminaliseras för samhällets bättre väl.
Vad har tecknarens “nöje” med saken att göra? Får man bara teckna sådant man finner äckligt och frånstötande? Jag ser ingen lagmässig skillnad i att teckna våld och våldsbrott (som i valfri actionserie, som exempelvis Fantomen) eller i att teckna motiv av sexuell natur (som exempelvis en serieversion av Lolita). I ett rättssamhälle är lagstiftningen är till för att förbjuda riktiga brott med riktiga offer, inte för att pådyvla folk ens personliga åsikter.
Det är fullt upp till lagstiftaren (riksdagen) att använda lagar för att påverka människor ett visst beteende och det är en av rättsordningens fundamentala grunder.
[…] Ett idealiskt samhälle skulle givetvis förbjuda all uppmuntran av våld, brukande av narkotika och sexualisering av kvinnokroppen.
Nå, till skillnad från dig [personen jag talade med] och andra vänstermänniskor så tycker i alla fall jag att lagstiftning skall användas för att straffa riktiga brott med riktiga offer. När staten försöker bestämma över fiktiv sexualitet och annan slags offerlös konst så leker man tanke- och åsiktspolis. Det är inte värdigt. Folk måste kunna argumentera för sina personliga moraliska ställningstaganden genom debatt, barnuppfostran etc., utan att försöka ta till förbud.
Därför röstar jag pirat. Inte för deras åsikter i fildelningsfrågan (som jag ställer mig försiktigt avvaktande till) utan för att de står upp för den konstnärliga friheten, även där vissa individer finner den utmanande eller rent av stötande.
Jajamen, naket postar jag också ibland här på bloggen. Mina teckningar, min blogg, mina regler. >:D
Jag kan inte komma över känslan att hennes vänsterarm och ben ser konstiga ut på något sätt, men efter att ha hållit på med en teckning ett tag förlorar jag tyvärr förmågan att se på den med klara ögon… Men det får duga för nu.
Det är lite lustigt egentligen; Trots att jag virtuellt står på barrikaderna i kampen mot mangaförbudslagen så läser jag själv inte just några manga längre, och tittar inte heller på några anime. Ja, undantaget några Slayers-manga då som jag ibland läser i som ett kul sätt att hålla japanskan igång.
Jag vet inte om det beror på att berättelserna ofta är riktade till barn och ungdomar och därmed kan vara tämligen ointressanta för mig som 32-åring och att jag helt enkelt vuxit ifrån dem, eller om det beror på att jag tröttnat på att se samma karaktärer och klichéer – om än med mindre ommöbleringar – återkomma igen och igen i mer än tio års tid, producerade av en trött anime- och mangaindustri som producerar för producerandets skull. Förmodligen både och.
Min kärlek till den rent visuella aspekten av teckningar (och animationer) består dock. Till enskilda bilder. Till det visuella. För mig är teckningar, målningar och många andra slags konstverk något nästan magiskt, och det gäller i allra högsta grad erotiska bilder. Att man som konstnär utifrån sin fantasi, kreativitet och skapande förmåga (samt penna, papper, eventuellt kamera och modell etc.) kan skapa någonting rent fantastiskt. Skönhet. Känslosamhet. Sensualitet. Sexighet. Och mycket mycket mer. Bara fantasin sätter gränserna.
För mig är det nästan otänkbart att man skulle kunna förbjuda något slags rent visuell konst – alltså konst i form av bilder, foton och skulpturer – som skapats utan att någon kommit till skada. Konstverken i sig skadar ingen. De bara finns där. Vill man inte titta på dem är det bara att låta bli. Ingen skall tvingas att se dem – men ingen skall heller hindras från att se dem, genom förbud, skam eller medeltida moral.
Lyckas jag någon gång hitta kärleken igen lär jag väl inte kunna posta sådana här bilder emellanåt längre, men tills dess så… 
Om/när kärleken hittar mig igen lär jag väl inte kunna fortsätta med att ibland posta bilder på vackra kvinnor här, men tills dess så… 
Loading ...
