Jag kan belåtet konstatera att det nu gått två månader sedan jag slutade spela World of Warcraft, och att jag inte ångrat mig och plockat upp det igen trots att det bevisligen är ruskigt beroendeframkallande. Jag började spela i början av hösten, med målet att nå spelets max-level (80), och blev som besatt. Jag spelade och spelade, trots att jag relativt snart egentligen tröttnat på spelet. Timtals varje dag, dag ut och dag in.
Det är tyvärr en tendens jag har ibland: att börja med något, och sedan fokusera alldeles för mycket på det – och försöka “klara av” eller slutföra det så bra det bara är möjligt. Och när jag sedan väl slutar så slutar jag helt och hållet. Även fast jag aldrig fastnat så för ett spel tidigare.
Och jag var konsekvent: samma dag som jag till slut, i slutet av februari, nådde level 80 så tackade jag för mig, avinstallerade spelet och avslutade mitt abonnemang. Och det kändes underbart att kunna lägga spelet bakom mig. Det äcklade mig. Hade jag kunnat fuska mig till den nödvändiga xp:n för att nå maxnivån snabbare så hade jag gjort det. Maken till irrelevant och rörig storyline, löjligt ful design och repetitiv spelmekanik får man leta efter. Fy farao.
Blizzard kan bevisligen en hel del om spel, men designen i det där spelet är sannerligen under all kritik. Där kunde de sannerligen lära sig en hel del från japanska karaktärsdesigners.
Så här i efterhand önskar jag att jag aldrig hade skaffat spelet, och att jag istället hade gjort något mer vettigt av tiden, som att gå till gymmet mer – men å andra sidan har jag blivit en erfarenhet rikare.
Loading ...
