Jag lyssnade just på SR P1:s program Kaliber, och deras tredje program om Sverigedemokraterna. Där deras tidigare program belyst SD:s rasistiska och främlingsfientliga sidor vände man den här gången strålkastaren mot det våld och de trakasserier SD råkar ut för. Programmet gjorde mig så upprörd – och rent utav förbannad – att jag med nöd och näppe orkade lyssna igenom hela programmet.
Sverigedemokrater som hotas, misshandlas och vars egendom utsätts för skadegörelse; Möten som allvarligt störs och överröstas (trots att “störning av allmän sammankomst” är ett lagbrott); Stenar som kastas. Och ansvariga för allt detta tycks vara AFA (Antifascistisk aktion) m.fl. grupper på den extrema vänsterkanten. Ung vänster vägrar fördöma det hela, och resten av det officiella Sverige, i form av övriga politiska partier och polisen, väljer att förhålla sig passiva.
Denna uppenbara brist på respekt för de demokratiska spelreglerna – att Sverigedemokraterna har samma rätt att verka som övriga politiska partier – får mig nästan att vilja lägga min röst på SD, som stöd och ren protest. Och detta trots att jag inte i övrigt sympatiserar med partiet.
EDIT: SvD har en läsvärd ledare på temat yttrandefrihet.
Läs även andra bloggares åsikter om sverigedemokraterna, demokrati, politik.
Nyss hemkommen från ett släktbesök på landet sitter jag och lyssnar på P1, min vana trogen, och får höra Kalibers tredje program om Sverigedemokraterna. Det stora scoop reportrarna medelst dussintals timmar smygbandat material den här gången lyckats vaska fram rör sig tydligen om att Sverigedemokraterna – inklusive partiledaren Jimmie Åkesson – har tvivelaktig musiksmak. De har nämligen lyssnat på och skrålat till rasistisk så kallad “vit makt”-musik. Med viss illa dold belåtenhet konstateras att Åkesson vare sig vill försvara eller knappt ens kommentera detta faktum.
Jag har inte mycket till övers för Sverigedemokraterna, då deras hela existensberättigande och partiprogram tycks baseras på en enda sak, nämligen den kanske mest grundläggande och primitiva av känslor: rädsla. Och då specifikt rädslan för det annorlunda och det okända. Det tycks vara kärnan och den brinnande drivkraften bakom partiets själva existens. Alla deras politiska frågor tycks koka ner till detta. Det är det intryck jag fick av dem när jag för något år sedan av en händelse fick deras tidning/informationsmateriel i brevlådan, och det är alltjämt det intryck jag har av dem nu.
Men tvivelaktiga och kanhända ogenomtänkta motiv från deras sida till trots hejar jag inte entusiastiskt på Kalibers kritiska Wallraff-programserie om dem. Inte förrän de gör detsamma om övriga politiska partier, i demokratins och jämställdhetens namn. Annars framstår inte medierna som de opartiska granskare de rimligen skall vara.
Jag finner det nämligen tämligen ointressant vad diverse nötter i olika partier gör på sina privata möten, så länge de inte gör något uppenbart olagligt. Det viktiga för mig är vilken politik partierna för; vilka beslut de ställer sig bakom och arbetar för. Det är på grundval av detta Sverigedemokraterna likväl som de andra partierna skall bedömas, i demokratins namn. Sedan får de spela fickpingis på sina möten, vad mig anbelangar.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Sverigedemokraterna, demokrati
Senaste kommentarerna