Sveriges Radio P1:s Vetandets värld rapporterade idag om den växande marknaden för kommersiell klimatkompensation:
Den frivilliga utsläppsmarknaden har trefaldigats under ett år. Många företag väljer att klimatkompensera.
Tanken är att man ska minska utsläpp i tredje världen istället för att ändra sin verksamhet här i Sverige.
Programmet höll sig föredömligt neutralt och opartiskt, och avstod till min stora lättnad från att försöka initiera något slags oproportionell häxjakt; man nöjde sig istället med att konstatera att det på lång sikt finns brister i det sätt på vilket svenska (västerländska) företag nu försöker köpa sig fria från sitt ansvar att försöka minska sina egna utsläpp här på hemmaplan.
Kort sagt kan bristerna – bortsett från eventuella moraliska aspekter – sägas ligga i att det ter sig osäkert huruvida man kan garantera att de träd som exempelvis bönder i Afrika får betalt för att plantera, och som är tänkta att absorbera en viss mängd koldioxid, verkligen kommer att få stå kvar länge nog för att hinna göra just det. Att de inte huggs ner i förtid för att exempelvis användas som bränsle. Det är nämligen möjligt (och fullt troligt) att folket som bor i områdena egentligen är i betydligt större behov av kraftverk och liknande utrustning än böljande bildsköna skogar.
Jag tror och hoppas dock att dessa brister kommer att kunna åtgärdas inom en nära framtid, efterhand som marknaden mognar. Speciella certifieringar som garanterar att bönderna får skäligt betalt, och kanske till och med att bönderna garanteras tillgång också till kraft och vatten etc. Och gärna också certifieringar som kräver att företagen också försöker minska sin miljöbelastning ytterligare här hemma. Allt detta tror jag kommer att komma i sinom tid, då det skulle innebära tydliga konkurrensfördelar för företag som vill visa sig klimatansvarsfulla. Om inte så bör det kunna lagstiftas därom.
Eventuella moraliska argument mot att ”köpa sig ett klimatsamvete” ger jag inte mycket för. Jag älskar naturen och anser att den är det viktigaste och mest fantastiska som finns, men vi lever i en global värld och koldioxiden vet inga gränser. Det gäller att se till jordens hälsa som helhet.
Detta var dock sommarens troligtvis sista stugvistelse så nu bär det i alla fall strax av hem till stan igen, och jag tror och hoppas att jag nu kommer att må bättre igen. När jag är med släktingar (särskilt min mor) blir jag av någon anledning alltid passiv, frustrerad och känner mig ofri som ett barn på nytt, men på egen hand känner jag mig alltid vuxen och kapabel igen. XD
Loading ...
