Tag Archive for 'konst'

Moraliska i-länder och u-länder

citat

Jag hittade detta citat av Takayoshi Koda, scenarioförfattare och PR-planerare i Tokyo, och jag återger det här nedan översatt till svenska eftersom jag och flera med mig har sagt samma sak i flera år.

“Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Japan är inte ett efterblivet land där pornografin löper amok; Tvärt om är Japan ett föregångsland där damer och herrar kan stilla sin sexuella lust utan att besvära någon, eftersom vi förmår skilja på vad som är tvådimensionellt (teckningar) och vad som är tredimensionellt (verkliga människor). Vi skall inte ta efter resten av världen – världen borde lära av oss. Inte minst brottsstatistiken visar detta.”

Med andra ord: tecknad porr är harmlös och skadar ingen annan och är därför något bra, och det är därför fel att tecknad japansk pornografi på senare tid kommit under attack från moralister (till stor förvåning beslöts i förra månaden att i Tokyo förbjuda material som uppmuntrar till olagliga eller omoraliska sexuella aktiviteter, något som jag varit för nedstämd för att ens orka blogga om). I Japan av alla ställen! Totalt vansinne. Censur. Nymoralistisk sexualskräck. Jag anar diplomatiska påtryckningar av amerikanskt slag…

Konst är inte verklighet. En pornografiskt teckning är inget övergrepp – oavsett ålder på de inblandade – och skall därför inte heller vara olaglig, lika lite som våldsamma serier, filmer och böcker skall ses som våldsbrott. Människor som i sin moralpanik inte förmår skilja mellan fantasi och verklighet tycker jag seriöst borde lugna ner sig och fundera över sin toleransnivå. (Nu fick jag bita mig i tungan för att inte använda betydligt mer svavelosande uttryck ;) ).

För mer om min åsikt om detta, se exempelvis mitt inlägg ”Jag är en brottsling”.

Från fantastiskt till fruktansvärt

Ibland undrar jag faktiskt om jag är konstig. Ovanlig. Kanske till och med onaturlig. Jag delar nämligen inte en viss åsikt som en del andra människor (oklart hur många) tycks ha. Eller, problemet är väl kanske inte att jag inte delar delar deras åsikt; problemet är att jag helt enkelt inte förstår dem. Alls. Jag brukar kunna se saker och ting från olika synvinklar – religion, politik, psykologi – kunna argumentera och resonera, men i det här fallet kan jag över huvud taget inte sätta mig in i deras tankevärld. Jag begriper inte hur i hela friden man kan tycka som de tycks göra.

Om det fruktansvärda med erotisk konst.

Jag skulle nog tro att de flesta kan hålla med om att sex och erotik i verkliga livet, i ett förhållande, kan vara något av det underbaraste och vackraste som finns. Något fantastiskt som man delar med sin älskade. Något som kan ge själen näring, och ge glädje och energi till en relation. För mig gör det erotik också i konstform till någonting vackert. Skönhet, glädje och njutning, avbildat. Alldeles fantastiskt, tycker jag. Den åsikten delas dock inte av alla. För en del människor tycks tvärt om det konstnärliga skapandet förvandla det vackra till något skamfyllt, något fult, något som inte är bra. Det räcker att nämna att man ibland tecknar erotik för att deras blick skall fyllas med något förfärat. Något slags lätt och illa maskerad panik. Att teckna något som borde vara vackert, är visst något mycket suspekt.

Jag förstår det inte.

Är det någon religiositet som spökar hos dem kanhända? Har de alla någon negativ association eller smärtsamt minne som skulle behöva behandlas med terapi? Skulle jag behöva terapi för att förstå vad jag borde tycka är fult?

Jag hoppas jag kan träffa en kvinna som delar min syn på erotisk konst. Som inte tar det så fruktansvärt allvarligt. Jag har varit i ett förhållande där jag varje dag i fem år fick berättat för mig hur dumt och patetiskt det är med manga, anime och erotiska serier och hur alla som gillar det eller tecknar det borde (jag kunde få leva, men skulle åtminstone byta hobby).

Det är inget jag vill utsätta mig för igen. Smärtan är för stark.

1241246195987

Tankepolis

Nej, jag ser inte ut så

Nedan följer grunddragen i en konversation jag hade på nätet häromdagen, på temat lagstiftning, konst och partival:

dekoration

Jag är tecknare och vill kunna teckna (och visa upp på nätet) vad jag vill utan att få något slags pedofilstämpel på mig. Streck är streck. Konst är konst. Påhitt är inte verklighet. Tyvärr är PP de enda som står upp för det, och motsätter sig den nuvarande rent moraliska lagstiftningen.

Finner du nöje i att teckna nakna barn är du en sjuk individ och ditt beteende måste kriminaliseras för samhällets bättre väl.

Vad har tecknarens “nöje” med saken att göra? Får man bara teckna sådant man finner äckligt och frånstötande? Jag ser ingen lagmässig skillnad i att teckna våld och våldsbrott (som i valfri actionserie, som exempelvis Fantomen) eller i att teckna motiv av sexuell natur (som exempelvis en serieversion av Lolita). I ett rättssamhälle är lagstiftningen är till för att förbjuda riktiga brott med riktiga offer, inte för att pådyvla folk ens personliga åsikter.

Det är fullt upp till lagstiftaren (riksdagen) att använda lagar för att påverka människor ett visst beteende och det är en av rättsordningens fundamentala grunder.

[…] Ett idealiskt samhälle skulle givetvis förbjuda all uppmuntran av våld, brukande av narkotika och sexualisering av kvinnokroppen.

Nå, till skillnad från dig [personen jag talade med] och andra vänstermänniskor så tycker i alla fall jag att lagstiftning skall användas för att straffa riktiga brott med riktiga offer. När staten försöker bestämma över fiktiv sexualitet och annan slags offerlös konst så leker man tanke- och åsiktspolis. Det är inte värdigt. Folk måste kunna argumentera för sina personliga moraliska ställningstaganden genom debatt, barnuppfostran etc., utan att försöka ta till förbud.

Därför röstar jag pirat. Inte för deras åsikter i fildelningsfrågan (som jag ställer mig försiktigt avvaktande till) utan för att de står upp för den konstnärliga friheten, även där vissa individer finner den utmanande eller rent av stötande.

Vad serier och filmer består av

Det är lite lustigt egentligen; Trots att jag virtuellt står på barrikaderna i kampen mot mangaförbudslagen så läser jag själv inte just några manga längre, och tittar inte heller på några anime. Ja, undantaget några Slayers-manga då som jag ibland läser i som ett kul sätt att hålla japanskan igång.

Jag vet inte om det beror på att berättelserna ofta är riktade till barn och ungdomar och därmed kan vara tämligen ointressanta för mig som 32-åring och att jag helt enkelt vuxit ifrån dem, eller om det beror på att jag tröttnat på att se samma karaktärer och klichéer – om än med mindre ommöbleringar – återkomma igen och igen i mer än tio års tid, producerade av en trött anime- och mangaindustri som producerar för producerandets skull. Förmodligen både och.

Min kärlek till den rent visuella aspekten av teckningar (och animationer) består dock. Till enskilda bilder. Till det visuella. För mig är teckningar, målningar och många andra slags konstverk något nästan magiskt, och det gäller i allra högsta grad erotiska bilder. Att man som konstnär utifrån sin fantasi, kreativitet och skapande förmåga (samt penna, papper, eventuellt kamera och modell etc.) kan skapa någonting rent fantastiskt. Skönhet. Känslosamhet. Sensualitet. Sexighet. Och mycket mycket mer. Bara fantasin sätter gränserna.

För mig är det nästan otänkbart att man skulle kunna förbjuda något slags rent visuell konst – alltså konst i form av bilder, foton och skulpturer – som skapats utan att någon kommit till skada. Konstverken i sig skadar ingen. De bara finns där. Vill man inte titta på dem är det bara att låta bli. Ingen skall tvingas att se dem – men ingen skall heller hindras från att se dem, genom förbud, skam eller medeltida moral.

Raket m.m.

Kladd

“Försök slappna av,” sa min coach på kursen i självkännedom/karriärvägledning på mitt individuella möte idag, allt för medveten om hur stresskänslig och prestationsångest-plågad jag kan vara där jag satt framför henne full med grubblingar inför framtiden och med ögonen kisandes av huvudvärk. “Släpp kraven och försök bara vara. Tro på dig själv och lyssna till ditt hjärta!”

Så nu ikväll beslutade jag mig för att bara försöka leka lite opretentiöst. Gick och satte mig i en park med mitt ritblock och kladdade ner något av det mest opretentiösa jag kunde tänka mig: en raket, några glada moln och en stjärna. Som värsta 10-åringen! Inte alls vad jag brukar teckna. Inga högt ställda karriärmässiga och konstnärliga krav på mig där inte!

Och det kändes faktiskt… riktigt skoj.

Fantastiska världar: Daniel Dociu

Daniel Dociu är en konstnär jag fått upp ögonen för genom hans arbete som art director hos ArenaNet, där han varit den huvudsakliga grafiska formgivaren av deras spel Guild Wars, som jag just spelat en hel del av. Han tycks förvisso vara en mycket kapabel skapare av allehanda motiv och formgivning, men det är i hans mer episka bilder som jag verkligen tycker han briljerar; hans känsla för episka proportioner fängslar mig och skvallrar om hans bakgrund som industridesigner, och hans förmåga att ta befintliga kulturella och arkitektoniska referenser och utveckla dem och vrida dem några varv extra sporrar min fantasi.

Det skall bli mycket spännande att se hur hans fantastiska värld utvecklas och får liv i det kommande Guild Wars 2. Det vore också otroligt kul om han någon gång får en möjlighet att arbeta med Star Wars – hans stil skulle kunna göra underverk med rymdskepp, rymdstationer etc… *drömmer* Hur som helst finns en intervju med honom att läsa här.

greatwall_fullrooftops_fullfarmland_fullcrabfort_fulldestroyerdragon_fullcrescentisland-lrgfloatingmosque_full

När Hägglund snubblade över sig själv

goran_hagglund2

Jag vet att det här inte direkt är någon nyhet, men jag måste bara kommentera det lustiga med Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglunds utspel först i Dagens Nyheter, där han kritiserade det elitistiska kulturetablissemanget och dess förakt för “vanligt folks” syn på konst, och sedan på Newsmill där han kritiserade Malmö stadsbiblioteks beslut att premiera populära böcker (dussindeckare m.m.) och slänga en massa mer sällan lästa “klassiker”. Visst är det lätt att kasta sten i glashus och snubbla över sina egna fötter, så säg?

Hans första utspel, med visst belägg beskyllt för att vara ett populistiskt rop på hjälp från ett borttynande parti, applåderade jag faktiskt. Jag är en veritabel obildad barbar när det gäller konst, och föredrar tavlor, bilder och statyer som man kan se vad de föreställer, och har föga till övers för så kallad “modern konst” och vissa konstnärers svamlande om att konsten skulle vara något så otroligt fint att den skulle stå över samhällets lagar. Så simpel är jag, och trots att jag är humanist och ateist stärktes mina tankar om Hägglund och hans parti.

Så komiskt då hur han bara dagar senare med sin artikel på Newsmill så totalt lyckades krossa den illusion och fasad han försökt bygga upp av att han skulle stå på “vanligt folks” sida mot kultureliten. Helt plötsligt vad det Hägglund avslöjade sig som kulturelit och som ondgjorde sig över “vanligt folk” och deras förkärlek för något så simpelt som populärlitteratur. Som om det skulle vara något fel i att folk lätt kan låna böcker de vill ha (medan mer opopulära böcker istället får beställas från något magasin eller fjärrlånas från annat bibliotek)?

Snälla Hägglund, tänk lite längre tack. Ack ja…

Läs även andra bloggares åsikter om