Tag Archive for 'konst'

Page 2 of 2

Lägg ner Konstfack

Published on februari 15, 2009 in Politik & samhälle. 11 Comments Tags: , .

konstfack

Lägg ner konstfack! Eller rensa åtminstone ut i dess ledning. Inte nog med skandalen där en konstfackstudent som en del i sitt examensarbete spelade självmordsbenägen, togs till psykakuten av polis, sparkade, skrek, tvångsmedicinerades och skrämde både personal och andra patienter häromsistens – nu är man i blåsväder igen: nu uppdagas det nämligen att en annan konstfackstudent i sitt examensarbete vandaliserat en tunnelbanevagn och chockat sina medresenärer.

Svartklädd och maskerad klottrade studenten ner vagnen på både in- och utsidan och krossade dessutom en av fönsterrutorna – allt inför folks chockade ögon. Hela spektaklet videofilmades, och bilderna visades sedan på en konstutställning. SL kräver nu 100 000 kronor för saneringskostnaderna, och en kraftfull ursäkt. “En nedsprejad tunnelbanevagn är skadegörelse, inte konst” hävdar kulturministern, vilket är en helt förståelig ståndpunkt. Konstfacks ledning stödde studenten i den förra skandalen, men den här gången är man uppenbarligen mer självkritisk.

Jag tycker dock inte att lite självkritik räcker för att släta över den här skandalen. Den uppenbara omdömeslöshet man visat tyder på att något gått fundamentalt över styr i Konstfacks ledning. Man tycks tro att man står helt över samhällets lagar. Jag är själv hobbytecknare och anser att konst skall få provocera och bryta mot såväl normer som lagar, men bara till en viss gräns. Själv anser jag att den gränsen går vid när man:

  • vandaliserar och förstör, och
  • utsätter förbipasserande och oinsatta människor för obehag.

Att vandalisera tunnelbanevagnar och/eller utsätta oskyldiga medmänniskor för chockerande beteenden är inte konst, det är lagvidrigt. Lägg ner Konstfack eller ersätt dess ansvariga.

Slutligen: Dra ner konstanslagen när ni ändå är igång. Det kan inte vara rimligt att de konstnärliga utbildningarna tillhör de dyraste inom högskolan. Lär för all del studenterna att måla, teckna, skulptera och skapa riktig konst, men där tycker jag gränsen går för vad samhället skall bekosta – resten tycker jag de kan bekosta ur egen ficka. Viktigare än så tycker jag faktiskt inte att konstnärerna är för samhället i stort, inte jämfört med läkare, ingengörer etc.

En konstnärssjäl i vacuum

Published on september 24, 2008 in Hälsa. 0 Comments Tags: , , , .

Kroppsligt
Det kroppsliga tillfrisknande från utbrändheten fortgår, och så länge jag inte anstränger mig allt för mycket så är lite övergående huvudvärk och kanske någon enstaka yrselattack allt som påminner om att mitt huvud ännu inte fungerar helt som det brukade göra. Först när jag anstränger mig för mycket och/eller allt för länge (exempelvis med att läsa, skriva eller vara social) blir besvären med huvudvärk, yrsel, illamående och svårigheter att tänka riktigt besvärliga och påminner mig om varför jag faktiskt är sjukskriven. Men alla dessa besvär har blivit märkbart bättre, speciellt på sista tiden.

Själsligt
Själsligt och konstnärligt tumlar jag dock alltjämt runt i blindo. Jag är en mer eller mindre ängslig själ, med en kreativitet driven av kärlek, lust och glädje.

Det är dessa känslor jag försökt uttrycka i de teckningar som finns bland annat i mitt teckningsgalleri, och det är dessa känslor (någon eller flera av dem) som jag hoppats mina besökare ska känna inombords när de betraktar dem. Då jag inte hade någon flickvän när jag tecknade det stora flertalet teckningar var just teckningarna mitt enda utlopp för de känslorna. Man kan säga att tecknandet till viss del var ett substitut för den partner jag inte hade – ett utlopp för min kärlek.

Efter ett fruktansvärt förhållande som sårade min själ och troligtvis snabbade på fallet mot utbrändheten har jag nu sedan snart fem år en flickvän som jag älskar och som älskar mig. Som ett uttryck för livets ironi har vi dock tämligen diametralt olika intressen och personligheter, inte minst vad gäller vår inställning till konst och populärkultur. Det finns därför sedan några år tillbaka två hinder för min kreativitet: Dels är min flickvän det huvudsakliga målet för min kärlek och jag känner därför helt enkelt inte lika stort behov av att uttrycka den i konstnärlig form som tidigare, dels får jag dåligt samvete när jag tecknar eftersom jag vet att det är något som hon inte uppskattar.

På jakt efter en mening
Sådant är läget för närvarande. Jag vill verkligen skapa konst igen – skönhet och söthet är alltjämt något som jag vill uttrycka. Jag måste dock finna ett sätt att överkomma både min inre och min yttre kritiker.

Motivmässigt skulle jag också rent teoretiskt kunna utveckla mig: Då jag sedan länge tyckt om att teckna söta och sexiga unga kvinnor kan skalan sägas sträcka sig från det riktigt unga och söta i anime-/manga-stil (lolicon), till mer vuxna kvinnor i realistisk stil (fotografisk realism). På ena sidan väntar dock då säkerligen pedofilanklagelser, vilket skulle kännas både sorgligt och onödigt, och på den andra det tragiska faktumet att jag faktiskt inte kan teckna realistiska porträtt…

Jag har försökt använda modellfoton för att på så sätt förenkla den konstnärliga processen lite grand vad gäller poser och proportioner, men ännu så länge har resultaten inte varit odelat positiva. Det känns lite som fusk. Jag har också anmält mig till en tecknings- och målningskurs på Folkuniversitetet, få se om den upplevelsen kan ge mig en konstnärlig skjuts framåt. Kanhända behöver jag också söka ett nytt och utökat socialt sammanhang.