Jag begriper verkligen inte vad den rödgröna oppositionen m.fl. klagar över gällande regeringens godkännande av konsortiet Nord Streams gasledningsbygge genom Östersjön.
Man klagar på miljörisker och – framförallt – på att regeringen nu bidrar till att de europeiska länderna kommer att bli än mer beroende av rysk gas och att det stora hemska odemokratiska Ryssland därmed stärker sin makt och sitt inflytande över Europa.
Men snälla nån, sluta förvänta er att Sverige skall leka något slags riddare på vit häst, som ensamt skall läxa upp övriga europeiska länder som om de vore olydiga och mindre begåvade barn! Nej jag tycker inte heller att beroende av resurser från en stor makthungrig diktatur med kasst track record är en vidare bra idé, men det är faktiskt upp till länderna i fråga att själva besluta om. De har ställt sig i en oroande beroendeställning till Ryssland och dess bolag Gazprom, som bevisligen inte tvekar att vrida åt kranarna, och jag hoppas nötterna är beredda att ta konsekvenserna därav. Vad gäller miljöriskerna så intygar miljöministern att miljökraven nu har blivit tillgodosedda, och jag ser ingen anledning att misstro detta.
Oppositionen må klaga högljutt nu, men jag tror nog att de hade gjort samma sak om de hade varit i makten.
Jag såg av en händelse dokumentären Blood and Oil (“Blodig jakt på olja”), av Michael T. Klare, på Kunskapskanalen idag. Jag rekommenderar alla som vill och kan att titta på programmets repris, nu på måndag den 9:e klockan 23. Programmet handlar om den militära kampen om världens olja.
Klare redogör övertygande för hur USA:s utrikespolitik och militära strategi i decennier dikterats av landets oljeberoende; hur inte bara Bush-regimen utan också regeringarna dessförinnan fokuserat på och koncentrerat sina militära resurser för att säkra tillgången till Mellanösterns stora oljekällor. Hur man valt att inte satsa på att minska sitt oljeberoende, utan istället valt att säkra tillgången till den olja man tyckt sig behöva. Hur detta provocerade al-Qaida, och hur detta ledde till attackerna på World trade Center och “kriget mot terrorismen”.
Det kanske viktigaste med hela dokumentären är dock hur den avslutningsvis blickar mot de konflikter som vi ser ut att behöva vakna för inom den snara framtiden: hur inte bara USA utan också två andra stora makter nu flyttar fram sina finansiella och militära positioner för att säkra tillgången till framtidens råvarucentra. Både USA och Kina har nu vänt sina blickar mot den olja som väntar under Afrikas relativt oexploaterade jord, och kapplöpningen är redan igång: Kinas investeringar i området är enorma, och de bygger snabbt upp sin militära styrka, medan USA flyttar fram sina militära positioner i området med sitt nya afrikanska kommandocenter AFRICOM. Allt medan Ryssland, i sin nya roll som stor olje- och gasproducent, åter bygger upp sin militär och hävdar sin rätt i världen, med siktet inställt på att åter igen bli en supermakt.
Allt detta är oroande. Precis som tidigare i historien – i kolonialism så väl som i världskrig – har kampen om naturtillgångar varit en drivande kraft. Jag hoppas innerligt att den potentiella faran i denna kamp mellan tre jättar kommer att kunna desarmeras, och att man genom handel och samtal kommer att kunna trygga en fredlig, stabil och välmående värld. Det är aldrig för sent att lära av historiens misstag.
Senaste kommentarerna