Star Trek « Maiburogu

Så var den då äntligen här – den efterlängtade “omstarten” av Star Trek-franchisen. Borta är den enorma och sävliga rollbesättningen från Star Trek: The Next Generation, Star Trek: Deep Space 9 etc. – istället får vi åter bekanta oss med den “ursprungliga,” klassiska besättningen med kapten Jim T. Kirk, Spock, Bones, Uhura, Scott, Sulu och Chekov i spetsen, när de för första gången som färska rymdkadetter bordar rymdskeppet “USS Enterprise.”

Detta applåderar jag, inte minst då den gamla serien/de gamla filmerna hör till mina favoriter. Rent visuellt är det här dessutom den troligtvis snyggaste Star Trek-filmen någonsin. Jag älskar skeppets nya, ljusa design och besättningens snygga retro-influerade uniformer. Speciellt kvinnornas korta klänningar.

Jag kan dock inte stämma in i den övervägande positiva våg av omdömen filmen följts av.

Ja det är snyggt, men det ändrar inte på faktumet att jag tyckte den här filmen var ett j*vla tivoli. Från första stund rullar filmen på i expressfart, utan knappt någon känsla av paus och reflektion. Handlingen berättas i en rasande fart, med dialog, klipp, specialeffekter, komik och hintar till trekkiesarna i publiken om vartannat. Plus en hög med unkna klyschor. Jag visste inte om jag skulle skratta eller helt enkelt bara lämna salongen (vilket jag på allvar övervägde några gånger under filmens första halva). Ingen förståelse för begreppet “less is more” över huvud taget. Det är nästan som om de trodde att ingen skulle märka svagheterna i storyn om man bara drog upp tempot i 120km/h!

Jag hade högre ställda förväntningar på den här filmen än den kunde leva upp till, det är uppenbart.

Förmodligen i ett försök att vinna över en yngre, mer lättimponerad publik, vräker man på med allt man har. Resultatet är ett modernare, snyggare Star Trek, bländat av sin egen budget, som dock inte ger sig själv tid att bygga upp vare sig spänning eller en stark story. Det bländas, det smäller och det skrattas, men jag känner inte att jag verkligen bryr mig. Spock (spelad av Zachary Quinto) känns dessutom under större delen av filmen så kall och otrevlig att jag börjar hata honom(!)…

Tre skådespelare skall dock ha hedersomnämnanden: Leonard Nimoy (i rollen som en åldrad Spock) stortrivs verkligen i sin gamla paradroll och han äger varje scen han är med i; Chris Pine som gör en oförglömlig tolkning av den unge kapten Kirk; och slutligen Zoe Saldana som är sagolikt vacker som den nya Uhura.

Betyg: 1½ av fem.

Jag är ingen fanatiskt inbiten Trekkie som följt alla tv-serierna eller är hemligt förälskad i Seven of Nine, men som ett fan av Star Trek-filmerna (speciellt den första och den tionde) har jag i flera år gått och hoppats och väntat på att en ny film skulle utannonseras. När slutligen den nystartande elfte och senaste filmen – helt enkelt betitlad “Star Trek” – utannonserades och de första trailerna visades var jag både avvaktande skeptisk och försiktigt hoppfull. En nystart av en franchise är ett stort och riskabelt företag.

Efter att igår ha sett den tredje och senaste trailern kan jag dock med glädje säga att det här kan bli nästan hur bra som helst! Jag är riktigt taggad, och har nog inte varit så här förväntansfull inför en film sedan jag var en finnig tonåring.

Jag är realist, och inser att oddsen att den här sci-fi-actionfilmen skall nå rent episka Oscarproportioner är mycket mycket små, men chansen känns nu större än någonsin att den i vart fall skall kunna bli en riktigt sevärd, fartfylld och minnesvärd filmupplevelse, väl värdig namnet Star Trek – och det tycker jag vore bra nog. (Och det skulle ärligt talat krävas mycket för att den skulle kunna bli lika dålig som Star Trek V – Den yttersta gränsen.)

Så, det här kan bli nästan hur bra som helst. Jag längtar redan.