Nej, jag tänker inte skriva om en viss död tysk och inte heller om den där norska författaren som släppt en mastodontsjälvbiografi, som av någon för mig oförståelig anledning väckt enorm uppmärksamhet, nej här handlar det om min – eller snarare mina inre organs – kamp. Min hjärna mot min mage. Knappast en giganternas kamp i någon av ordets betydelser, men en hård och smärtsam kamp hur som helst – inte utan vissa skamgrepp.
Varje vinter reagerar min kropp på kylan och bristen på solljus på samma sätt: med trötthet, seghet, nedstämdhet, depressioner och ett aldrig sinande sug efter snask och onyttigheter. Min mage lockar och drar i mig. "Ta det lugnt! Vila, slappa och skäm bort dig lite! Gå inte och träna – gå till ett café istället! Det vore väl jättemysigt? Var inte ute i kylan och rör inte på dig för mycket – sitt inne och snaska istället! Pepparkakor. Glögg. Choklad. Lösgodis. Kryp upp i soffan, svep en pläd om dig och ta datorn i knät. Mmm, myyyysigt.”
Ytterst är det överlevnadsinstinkten som talar förstås, och manar mig att gå i ide tills det blir sommar igen, för att undvika att frysa ihjäl.
Varje år är det samma historia. Varje år tränar och motionerar jag på sommarhalvåret och lovar mig själv att fortsätta med det, och varje vinter ger jag förr eller senare efter för latheten och tar det lugnt och proppar mig full med choklad, bara för att få spendera efterföljande vår och sommar på gymmet med att försöka bli av med fettet och bygga upp musklerna igen. Varje år, samma procedur.
Och så är det den här vintern också. Jag tvingar mig själv ut i kylan och iväg till gymmet (fastän nästan hela jag skriker Nej nej!), fast besluten om att i år, den här vintern, skall jag härda ut!
Loading ...
