För första gången på ett helt år har jag faktiskt precis varit på gymmet. Hurra för mig! Det är kusligt hur ur form man kan bli på bara ett år och jag har både tappat styrka och dragit på mig en bilring. Så nej, det är inte jag på bilden. Men nu är det dags att komma i form igen.
Det nya gymmet var verkligen ingenting att hänga i julgranen (det enda gym jag varit på som imponerat mindre på mig var ett av gymmen på det senaste japanska universitetet jag studerade vid – det gymmet var så slitet, äckligt och underutrustat att det inte kan ha blivit vare sig investerat i eller ens städat sedan det byggdes på 1970-talet…), men det får väl duga. Det ligger nära där jag bor och är lätt att ta sig till, och jag vet allt för väl hur lätt det är att hitta på ursäkter för att inte träna. 
Loading ...
Tjoho! Mera träning till folket (säger då jag som har gått på ett spinningpass den här veckan, och dessutom avbröt mitt i för att det kändes fel
)
Känns det fel skall man avbryta, det är något jag lärt mig (genom att jogga sönder några leder och stressa sönder huvudet).
Jo, lite så tänkte jag också, plus att jag vill försöka behålla lusten att träna. I det konceptet ingår väl lite att man inte plågar sig alltför mycket när man väl är där när det inte känns bra.
Bara köra på xD
…men gör det ont eller känns väldigt obehagligt så skall man sluta, det vidhåller jag Fr3ddaK.
Jag joggade som en galning för några år sedan, och ignorerade både smärta och trötthet, med resultatet att jag nu idag fortfarande lider av återkommande smärta i höfter och knän. Man är visst inte odödlig trots allt