Maiburogu

[Gnällinlägg!] Jag känner mig fortsatt apatisk, deprimerad och fruktansvärt uttråkad. Ny praktikplats med trevliga människor till trots: vad jag än gör känner jag ingenting – ingen glädje, ingen lust, ingen nyfikenhet, ingen framtidstro, ingenting. Jag finner ingen nämnvärd glädje i vare sig böcker, bilder, tv eller dataspel. Att min farmor gick bort förra helgen lyfte ju inte heller humöret direkt… Jag vet att jag borde ta just det betydligt hårdare, men som sagt, bortsett från tårar just när jag satt där vid hennes dödsbädd – med hennes varma svaga hand i min, och lyssnade till hennes ojämna andning – bortsett från just då så känner jag inte mycket inombords. Bara tomhet, och viss sorg.

Hade jag haft råd hade jag satt mig på ett tåg eller flygplan och rest långt långt bort, få se om det kunde få liv i mig igen.

Jag har naturligtvis följt katastrofen borta i Japan. De första två dagarna (endast med avbrott en kväll för att abrupt åka till min farmor) kände jag faktiskt något: en oerhörd oro för situationen, och jag följde konstant de japanska nyhetssändningarna. Efter jag insåg att situationen stabiliserats slutade jag dock med detta. Det tog alldeles för mycket energi och gav mig alldeles för mycket huvudvärk. Japan kommer att klara sig. De har varit med om värre saker förr – jordbävningen som raserade Tokyo 1923 och Andra Världskrigets amerikanska bombningar. Även fast jordbävningen och tsunamin den här gången är bland historiens absolut värsta katastrofer är det trots allt bara en mindre del av landet som ödelagts. Även fast räddningsinsatserna varit förvånansvärt och närmast oförklarligt långsamma att komma igång (vilket verkligen förvånat mig) så kommer man att fixa det här. Japanerna är ett lugnt, ordentligt och företagsamt folk.

Vad som oroar mig som japanolog och nationalekonom är inte främst de tiotusentals dödade och skadade (naturligtvis absolut fruktansvärt för de inblandade) och någon ynka bequerel strålning i några livsmedel (hur mycket än våra västerländska medier försöker blåsa upp paniken), utan vad detta i det långa loppet kommer ha för effekt på hela den japanska ekonomin och på de 130 miljoner människor som bor där. Jag inser att detta låter känslokallt och oviktigt i jämförelse, men den japanska ekonomin har befunnit sig i kris ända sedan asienkrisen på 90-talet, med kraftigt stigande arbetslöshet och nästan konstant deflation, och de oerhörda kostnader det kommer innebära för den redan djupt skuldsatta japanska staten att bygga upp den del av landet som nu förstörts kan komma att sätta djupa spår. Vad detta i det långa loppet kan komma att innebära i form av ränteskulder, sänkt produktion och ytterligare utbredd ungdomsarbetslöshet är det ännu ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag önskar jag befunnit mig i Japan, så att jag kanske på något sätt hade kunnat hjälpa till. Även fast min japanska är bristfällig så älskar jag det där landet. Jag har ett par armar, och jag hade kanske ändå kunnat hjälpa någon drabbad att röja upp i förödelsen och leta efter saknade. Fått kunna betyda något. Fått kunna bidra.