www.maiburogu.se – Sverige! Japan! Choklad!

Som gammal lundastudent, vid bland annat Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, ställde och ställer jag mig ofta frågan: Var är egentligen den politiska debatten kring de ekonomiska studierna? Den ekonomiska politiken är en av politikens hörnstenar – och bör enligt mig ha den kanske viktigaste platsen i varje partis partiprogram, då en väl fungerande ekonomi väl i det närmaste är en förutsättning för ett välmående och välfungerande land, oavsett politisk färg. Trots detta lyste den politiska debatten – eller något slags debatt över huvud taget för den delen – helt med sin frånvaro vid en av landets främsta ekonomiska institutioner, under de år jag studerade där.

De första årens studier i nationalekonomi tas uteslutande upp av grundläggande faktastudier av hur den ekonomiska marknaden fungerar (sambandet mellan pengamängd, inflation, räntor etc) samt memorerandet av klassiska men numera kasserade ekonomiska teorier. Kanhända skulle man kunna argumentera för att universitet och högskolor ska vara en zon fredad från politiska ideologier och att man skall fokusera på kunskap, fria från mer känslomässiga argument. Med risk för att använda mig av ett väl uppenbart retoriskt grepp skulle de argumenten dock inte bita på mig.

Ekonomisk teori är politikens verktyg, och hur och vilka teorier man använder sig av för att beskriva och förutsäga den ekonomiska verkligheten kan sägas spegla vilken politik man vill använda sig av. De båda är väldigt tätt förknippade med varandra.

Lunds universitet

Om något så präglas den nationalekonomiska litteratur studenterna förväntas läsa till nära 100% av nyliberal teori. Obegränsad frihandel och specialisering, på en marknad som karaktäriseras av perfekt information och perfekt konkurrens, förespråkas och sägs leda till effektivare produktion, sänkta priser och ökad ekonomisk rikedom för alla. De som förlorar jobbet när deras industri flyttas till ett annat land sägs kunna kompenseras med en del av den totalt ökade vinst som görs. Alla tjänar alltså på det i slutändan. På lång sikt.

Nå, det må vara det logiska resultatet i teorin, och detta bestrider jag inte, men verkligheten fungerar tyvärr inte lika smärtfritt och perfekt. Om den vore det skulle lika gärna kommunismen fungera, vilket den inte gör, p.g.a. den mänskliga faktorn.

Världen befolkas av människor – människor med familjer, känslor och intressen. Människor med begränsningar. Människor som med ekonomernas ordval skulle kunna betecknas som “inperfekta” – minst lika inperfekta som de marknader vi har. Människor som kanske inte bara kan flytta till en annan stad eller ett annat land och byta jobb lika enkelt som man flyttar en siffra i en kolumn. Människor som svåreligen helt kan kompenseras vid en förlust, ens på lång sikt. Och vad är egentligen “lång sikt”? Fem år? 10 år? 100 år?

Jag bestrider inte att ekonomisk teori kan vara mycket användbar och ofta med åtminstone någorlunda precision kan förutspå konsekvenserna av exempelvis politiska och affärsmässiga beslut. Det som förvånar mig är att den inte ger upphov till mer debatt. Landets ekonomiska institutioner skulle kunna vara en kittel bubblandes med ekonomiskpolitisk debatt. Ett växthus för morgondagens politiska värld – istället för den ekonomfabrik jag lärde känna, spottandes ur sig kull efter kull med kloner (flickor med långt, rakt ofta blonderat hår, pojkar med bakåtslickat hår och skjorta) med siktet inställt på anställning vid något bra företag med bra lön, oavsett om världen runt dem brann eller ej.

Förs det en levande politisk debatt vid någon av landets ekonomiska institutioner så kan jag bara gratulera er. Jag är övertygad om att debatt främjar intresse, och därmed också kvalitén på utbildningen.