En känsla av otillräcklighet
För drygt två år sedan (sommaren 2006) diagnostiserades jag med utmattningsdepression, eller utbrändhet i dagligt tal. Denna diagnos och detta tillstånd kom inte som en blixt från klar himmel, utan jag hade då redan känt mig stressad och i obalans i flera år. Föga oroväckande i början, men sedan med sakta men säkert tilltagande styrka och obehag.
Jag har alltid varit lite av en perfektionist, neat-freak och ensamvarg, som alltid velat göra mitt bästa och vara en god och ordentlig man. Jag var blyg av mig och hade alltid lättare för att försjunka i studier än att träffa vänner, men på det hela taget klarade jag mig bra. Även fast jag redan hade flera års universitetsstudier under bältet och ofta fick beundrande och uppskattande kommentarer från familj och vänner kände jag mig dock inte till freds med mig själv innombords. Jag kände mig inte nöjd med mig själv, utan hade alltid dåligt samvete för att jag inte var mer framgångsrik och lyckad som människa. Jag kände att jag inte kunde leva upp till mina och ”folks” förväntningar.
Bild av Etwood
Jag har sedemera förstått att denna känsla av otillräcklighet och prestationsångest var ett misstag och ett rent tankespöke från min sida. Jag har också lärt mig att denna ogrundade perfektionism och vilja att vara andra till lags är ett vanligt problem just bland människor som sedemera blir utbrända. Perfektionism ofta grundad i tron att de måste prestera ren perfektion för att få sina medmänniskors respekt och kärlek.
Vanliga symptom
Innan jag fortsätter och beskriver tänkbara orsaker till att man blir utbränd följer här en lista över symptom vid utbrändhet, hämtad från Inger Jalakas utmärkta Från utbränd till nytänd, så att ni kan få en snabb överblick över några av de vanligaste symptomen:
- Extrem trötthet eller utmattning som inte ger med sig trots att man vilar.
- Sömnsvårigheter. Man har svårt att somna och/eller vaknar tidigt och kan inte somna om.
- Ökad infektionskänslighet.
- Ökad smärtkänslighet.
- Problem med muskler.
- Problem med mage och tarm.
- Labilt känsloliv. Känslorna växlar snabbt, är starka och svåra att styra.
- Nedstämdhet, ofta även en regelrätt depression.
- Minnesstörningar. Man har svårt att lägga saker på minnet och svårt att komma åt sina grundkunskaper.
- Koncentrationssvårigheter.
- Sämre inlärningsförmåga.
- Oförmåga att tänka klart.
- Låg stresstolerans.
- Irritabilitet.
- Överkänslighet för ljud och ljus.
- Yrsel.
- Tunnelseende.
Vidare är följande symptom vanliga, baserat på mina egna erfarenheter och på erfarenheter från andra drabbade jag samtalat med:
- Återkommande och ihållande huvudvärk, ofta som en ren respons på stress.
- Ett upplevt tryck inuti huvudet.
- En känsla av att hjärnans signaler har svårt att påverka kroppen, hjärnan känns isolerad, som om den vore ”inlindad i gladpack”. (Det är svårt att förklara, men har du upplevt det så förstår du vad jag menar.)
Bild av Pressthebuttononthetop
Samtliga dessa symptom utom de fem översta stämmer in på mig i mer eller mindre hög grad, även fast samtliga blivit avsevärt bättre under det senaste året. För min del har problemen med stresskänslighet och den resulterande huvudvärken (konstant i ungefär ett års tid) varit de fysiskt jobbigaste. När det var som värst hade jag svårt att både läsa även korta texter och räkna även mycket enkla tal. För två kära bekanta har istället en otrolig trötthet varit det starkaste symptomet. Hur många kan du pricka av? Inte allt för många hoppas jag.
Vilka blir utbrända?
Bland de drabbade jag talat med närmast finns en chef inom administrationen, en lärare och en tandvårdsspecialist. Samtliga erfarna och högt aktade inom sina respektive områden. Utbrändhet är ingalunda ett litet eller obskyrt problem, och det är ett problem som drabbar allt fler och allt yngre människor. Människors lathet är inte problemet – även fast utbrändhetens symptom ofta kan misstolkas som lathet eller dumhet av en oförstående omgivning. Som Jalakas mycket pricksäkert uttrycker det: ”Bara den som brinner blir utbränd”.
Man blir utbränd för att man lever under press under lång tid (ofta flera år i streck), för att man vill för mycket och för att man känner att man inte kan prestera tillräckligt. Man oroar sig och känner ångest som med tiden blir allt starkare, tills känslan av otillräcklighet till slut tar över hela ens tankevärld. Humöret börjar svaja, man lägger allt mer tid på arbetet i fråga samtidigt som man skär ner på de sociala kontakterna. Man ger sig själv allt mindre tid för rekreation och vila då man helt kan släppa alla krav – istället tänker man på de krav man har framför sig, och känner sig konstant pressad. Detta är inte lathet eller brist på engagemang. Ingen människa som bara är lat orkar pressa sig själv så hårt under så lång tid.
Bild av LotusHead
Enligt min egen erfarenhet, och också enligt Jalakas, tycks risken att bli utbränd vara extra stor för människor med sociala och vårdande jobb, såsom exempelvis vårdpersonal, lärare, socialhandläggare m.fl. Kort sagt: personer som i sitt yrke kommer många människor personligt och känslomässigt nära. Människor som i sitt jobb känner sig sporrade att arbeta lite mer, lite hårdare, för att kunna hjälpa andra människor lite mer. Människor som förlorar fokuset på sig själva, och istället försöker sätta andras känslor och behov främst. Lite för mycket och alldeles på tok för länge.
Även människor med relativt självständiga arbeten kan dock drabbas. Jag var till exempel student när det hände mig. Dock är problemet detsamma: man känner sig stressad, otillräcklig och frustrerad över sin livssituation, men är trots detta oförmögen att ta itu med problemen. Problem som istället fortgår och kanske förvärras, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år, tills kroppen till slut inte längre klarar av att hantera situationen.
Onaturliga krav
Kroppen är sedan urminnes tider anpassad för att i möjligaste mån undvika eller klara av farliga situationer: attackerande vilda djur, tillfälliga perioder av svält, slagsmål, etc. Kroppen hamnar i ett tillstånd av stress och kamp, adrenalinet flödar, musklerna späns, sinnena skärps och smärtkänsligheten minskar tillfälligt. När den farliga situationen är över återgår kroppen till det normala och stresshormonerna avtar.
Bild av Druidicparadise
Problemet är att de krav som ställs på nutidsmänniskan är helt annorlunda än de som våra förfäder grottmäniskorna ställdes inför: farorna är mer abstrakta, problemen mer komplexa och svårare att handgripligen kunna göra något åt. Budgetar skall hållas, bilmodeller konstrueras, kontrakt ros i hamn och ständigt svällande klasser skall få högsta möjliga betyg trots ökande byråkrati och minskande tid för varje student. Från sådana här problem går det inte att vare sig slåss, fly eller gömma sig, inte heller är problemen kortsiktiga utan kan fortgå i både månader och år. Alla människor har en individuell gräns när kroppen inte klarar av den ”onaturliga” situationen längre, och stressfunktionen havererar. Ju längre situationen tillåts fortfå, desto längre tid tar det för hjärnan att återhämta sig och bli ”frisk” igen.
Avslutningsvis
För att avrunda den här texten innan den blir allt för lång kan jag bara säga: begrunda listan här ovanför, och lyssna på din kropp. Unna dig vila och avkoppling av det slag du tycker om (inte nödvändigtvis ren ”vila” som i att ligga och stirra i taket, utan vad som helst som ger dig glädje och framförallt ro inombords – kanske någon hobby?), och gör det ofta och regelbundet. Ge dig själv de pauser du innerst inne känner att du behöver, innan din kropp går under av för lång och ihärdig stress. De minuterna, timmarna, dagarna och veckorna sparar du snabbt in jämfört med de år det kan ta att hjälpligt återhämta sig från en utbrändhet. Och läs gärna Jalakas bok (nej, jag får inte betalt för den här reklamen, men boken har hjälpt både mig, mina bekanta och min familj) – den är kort, lättläst och oerhört lärorik.
Bild av Mailsparky
* Bild av Rivertay.
Relaterade inlägg
No related posts.
Loading ...
Jag tackar för texten, så här ett par månader i efterhand. Jag misstänker att jag är på väg ner i skiten, eller rättare sagt, redan är rätt långt nere. Du listar tjugo olika tecken, jag uppfyller åtta av dessa. Jag är 22 år, har jobbat med livsmedel i snart två år. Enormt högt tempo alla dagar i veckan, höga krav uppifrån. Jag är, precis som du, perfektionist. Jag nöjer mig inte med att göra ett ”okej” eller ”bra” jobb, utan pressar mig ständigt till det yttersta. Att vara ”bland de bästa” på jobbet, eller inom företaget, är inte tillräckligt för mig. Jag vill vara överlägsen, på allt. Det är väldigt sällan jag går hem från jobbet och tycker att jag gjort en bra insats. Jag är kroniskt utmattad, har varit det över ett år nu. Spelar ingen roll hur länge jag försöker återhämta mig, jag är fortfarande lika förintad fysiskt. Mentalt hänger jag med än så länge, men jag har börjat glömma av vissa enkla uppgifter jag får tilldelade. Min chef kan be mig göra en grej, och jag säger naturligtvis att jag ska göra detta. Innan jag påbörjar den uppgiften ska jag slutföra något annat, och helt plötsligt har den nya uppgiften försvunnit helt för mig. Men, jag kommer alltid på vad det är jag skulle gjort flera timmar senare, kanske en dag senare, när jag är hemma eller på väg hem.
Utbrändhet har för mig varit något som jag aldrig trott på. Jag har hela tiden sett det som något psykiskt, något man intalar sig själv då man har låg självkänsla. Men, nu har jag börjat tro att detta verkligen är en riktig grej. Det oroar mig. Jag har nu under en tid funderat på att uppsöka en läkare för att göra en hälsokontroll. Men jag vågar inte. Tänk om han/hon ställer frågor kring mitt jobb och hur jag mår. Vad jag känner idag är att jag inte har råd att bli sjukskriven, även fast det är för mitt eget bästa. Och jag kommer nog undvika att uppsöka läkare tills den dagen jag fullständigt kollapsar.
Jag ber så mycket om ursäkt att jag inte svarat på din kommentar snabbare, Samson. Jag brukar alltid få ett mail när någon lämnat en kommentar, men så tycks inte ha skett den här gången … Mycket märkligt. Men ändock: ansvaret är mitt.
Jag hoppas verkligen att dina utmattningssymptom inte blivit värre. Det är tydligt att du pressar dig själv hårt, utan att ge din kropp den tid till återhämtning som den faktiskt behöver. Och jag känner faktiskt igen mig i den halvt omedvetna tanken – eller faktiskt snarare förhoppningen – att situationen till slut skall bli så ohållbar att man tvingas ge upp. Kollapsa, om man så vill.
Men tro mig: även fast kollapsen kan ses som en okej ”slutlig lösning” vid första anblicken, så rekommenderar jag inte att du låter det gå så långt. Att ge upp är en dålig lösning, och en väldigt feg sådan.
Fråga dig istället VAD det är du är så rädd för. Och VARFÖR. Och ge dig inte förrän du verkligen känner att du kommit till botten med de frågorna, för däri ligger troligen svaret på dina problem och på den situation du försatt dig i. Därefter kan du på allvar ta tag i att göra livet bättre igen. Och du kommer att kunna bespara dig själv åtskilliga timmar i terapi och kanske livslånga men down the road.
Stort tack Andreas!
Hoppas du är på din väg ut ur utbrändheten.
Jag halkade in på din sida då jag googlade en bok (om de tio misstagen, som du recenserat) och kunde inte låta bli att läsa vidare. Det du skrivit i inlägget från februari i år under ”Årets vinterdepression” sammanfattar i princip hur jag känner just nu, och uppvisar därtill stora likheter med vad jag själv nyligen skrivit- i ett alldeles för långt privatmeddelande på facebook till alldeles fel man.
Jag tror det var det faktum att den omnämnde mannen tangerade alla mina perfektionistfasoner och fick mig att känna mig utvärderad som var upphov till att jag hamnade här- i vinterdepressionen- den här gången. Till saken hör att vi dejtade för ett par år sen, men drog sig ur efter att ha träffats tre gånger, av oklara skäl. Eller så var det jag som drog mig ur för att han tog ett steg tillbaks så fort jag tog ett steg framåt, och tog ett steg framåt när jag bestämde mig för att backa. Jobbigt läge, och det drog ut över flera månader i lång facebook-korrespondens innan, jag minns inte vem, som släppte det hela.
Jag tror han är rädd för att komma någon för nära, fast han drömmer om tvåsamhet, och visar på så vis intresse samtidigt som han anstränger sig för att hålla distansen. På så vis tycks han tro att han blir immun mot att jag (och andra tjejer?) inte bygger upp några förhoppningar om honom. Mycket krångligt. Så jag skrev ner precis det jag kände och klickade på send-knappen. Dumt? Antagligen. Men å andra sidan så känns det som take it or leave it, det här är jag. (Dock inte som i my way or the highway.)
Dåliga relationer tar fram min perfektionism och kan försätta mig i de allra djupaste av depressioner. Jag utvärderar mig själv med alltför kritisk blick, överanalyserar vad som sägs och görs och blir näst intill besatt av tankar kring vad min respektive tänker och tycker om mig. Och jag kan inte för mitt liv förstå varför. Jag vet att jag förtjänar bättre, jag vet att jag inte ska ens tänka tanken att ge mig in i nån slags relation som redan från början är dömd att misslyckas- men ändå gör jag det, gång på gång. Träffar fel killar, såna som när min brist på självkänsla och spelar fula (om än omedvetna) spel. Världens längsta halvmeter, den mellan hjärta och hjärna.
Nåväl, det var inte främst därför jag skrev, tror jag.
Du skriver att du inte förstår varför du mår som du gör. Det gör inte jag heller. Allt går så bra för mig… jag har så många vänner som tycker om mig, är så smart och börjar få fart på karriären. Ändå ramlade jag ihop som en litet korthus förra helgen- på grund av att jag kände att jag inte var så perfekt som jag hade önskat, gentemot en man som redan gjort klart för mig att han är krånglig att leva med och sannolikt inte kommer att vilja ha mig. Jag måste tro att jag är patetisk. Ryck upp mig för fan! vill jag säga till mitt starkare jag.
Ikväll satte jag mig och läste om ensamhet. Jag känner mig ensam. Det jag önskar mest av allt är att ha en fungerande relation till en man, en familj vill säga. Ett barn har jag redan. Men det verkar inte ljust på den fronten. En önskan som på något sätt ställer till allt annat, och fråntar mig glädjen av att allt annat i mitt liv är precis som jag vill, eller åtminstone är tillfreds med.
Vad starkt av dig att våga vara så utlämnande och ärlig om ditt illamående. Jag har grämt mig länge för att jag var öppen om det med ens en enda person på facebook… På sätt och vis hjälper det mig att läsa vad du skrivit. Det är det där fina med igenkännande:)
Tusen tack för din blogg!
Allt gott.
Liv
Hej Andreas.
boken verkar vara helt slut överallt, du råkar inte ha en pdf version du kan maila mig?
tack på förhand
Thomas
Hej Thomas!
Det var mycket tråkigt att höra att boken tagit slut i butikerna, för tyvärr har jag den inte i pdf. Hoppet är dock inte ute! Sök på Bokbörsen – det tycks fortfarande finnas begagnade exemplar att få tag i.
Hej!
Jag känner mig lite löjlig…. Googlar om utbrändhet och landar på din sida. Läser och överensstämmer med 6-7 punkter i listan. Jag vet inte om jag är utbränd, det är ju inte så att man kan mäta febern och konstatera att det är så. Men jag har fått så störande symptom, främst med minnet, focus, oklara tanka och nu senare också ljud känslighet (noterade det då jag kollade listan) och vaknar tidigt och kan inte somna om. Orsaken till varför jag känner mig löjlig är den att jag är ensam vårdnadshavare sedan 10 år till två, numera tonåringar. (Jobbar endast deltid, sköter hemmet och barnen). Fick nyligen reda på att pappan är narcissist, och det är orsaken till varför han fortfarande trakasserar och nedvärderar mig. Jag kanske är född till ”perfektionist”, eller så blev jag det när jag levde med en narcissist som klagade på allt. Men nu vill jag ha hemmet städat och vara alla till lags. Den äldre av mina barn har dyslexi och har där med ingen som helst skolmotivation = jag hjälper honom med skolan helt enormt mycket. Jag hoppas innerligt att jag inte är utbränd utan att det jag känner har med åldern att göra och jämnar ut sig så småningom. Har man ett stressigt jobb så kan man ju sjukskriva sig och vila. Men jag kan inte gärna lämna barnen i sticket. Jag vet inte vad jag borde göra eller vart jag borde gå för att kolla upp mina problem.
Hej Clarice. Du skall absolut inte känna dig löjlig – från din beskrivning låter det tydligt att du lever under ohälsosamt mycket stress. Du har märkt av symptomen, och du har insett att du på lång sikt kan komma att må ännu sämre om inget görs. Du anar också vad som kan ligga bakom.
Allt detta är positivt, eftersom du nu kan försöka göra något åt din situation. Det finns människor som blir ruskigt utbrända utan att ens ha vågat se varningstecknen innan. Det är otroligt nyttigt att våga känna efter och att lära känna sig själv.
Du kan må bättre. Jag vet att det här kan ta emot, och kanske till och med kännas skamfyllt – så är det för alla – men vägen framåt är för mig klar: Ring till din lokala vårdcentral och be helt enkelt om att få träffa någon att tala med. Troligen kommer du att få träffa en läkare eller sköterska så att du kan förklara din situation och hur du mår, och sedan få hjälp med fortsatta samtal. De är proffs, och kommer kunna ge dig goda råd och vara någon du kan vända dig till för att bolla funderingar med och så. Det hjälper faktiskt otroligt mycket. Inget hokuspokus, inget suspekt. På samma sätt som vi söker hjälp av vården när vi brutit ett ben eller slagit oss är det bra att söka hjälp när vi skadat oss i själen.
Ring så snart du kan och boka in en tid. Du har lagt en stor tyngd på dina axlar, och du förtjänar att få lite hjälp och stöd med att hantera den.
Hej!
Tog mig äntligen till läkare och är nu sjukskriven efter flera års överarbete, oftast 100-120 tim/vecka.
I listan ovan kan jag bocka av 19 symptom som stämmer med mina och jag har förstått att vägen tillbaka kan bli lång.
Just nu är vila det enda jag orkar ta mig för, men hoppas så klart att snart kunna börja leva igen.
Hej!
Jättebra skrivet. Jag har 8 symptom av din lista. Dock så har jag även orkeslösa ben och ibland i armarna t.ex när jag borstar tänderna. Jag vill träna o hålla på som jag gjort förut men har ingen direkt ork faktiskt. Har sökt för detta en gång och fick då svaret av läkaren att jag hade dålig blodcirkulation. Alla blodprover var bra så jag fick gå hem med rådet att spola varmt & kallt vatten på benen och armarna. Har inte fungerat kan jag säga. Har nu bytt vårdcentral och tänker göra ett nytt försök.
Mvh Henrik
Tack.
Du är utomordentligt duktig på att uttrycka dig. Du formulerar dig på ett fängslande vis. Fortsätt!
Hej,
Jag har vetat om länge att jag har gått och balanserat på att trilla ner i den djupa dalen men i februari vaknade och var halvsidesförlamad i vänstra ansiktshalvan och vänstra armen kunde jag röra men inte styra svettig till max sluddrade och direkt jag försökte titta så kändes det som jag skulle svimma. Till sist fick jag fram att jag trodde jag hade fått en stroke. När ambulansen kom så var förlamningen borta och altt var okej utom att jag var helt matt. Till saken hör att vi har haft ett helvete på jobbet med en helt galen avd.chef som har gjort livet till ett helvete för oss.
Han försökte i sin tur säga till sina chefer att det var vi som inte ville ha förändringar men det var inte sant.
Nu har äntligen chefen fått sparken och nu håller de på att städa upp för nu har man äntligen förstått högre upp vad han har ställt till med.
Jag har varit sjukskriven sedan i februari jag försöker att åka till jobbet en gång i veckan.
Jag gjorde testet och såg att jag hade 18 punkter som stämde in på mig. Sorgligt tycker jag, jag ville inte hamna här i den djupaste dalen. Jag har haft på tok för mycket på jobbet att göra men jag har bara fått höra av min närmaste chef att jag klarar av mängden av arbete och är duktig men till sist orkade inte min kropp längre med allt.
I veckan hade jobbet en grillkväll jag åkte dit och var med en stund fick huvudvärk för några hade med sig sina småbarn som levde rövare, jag var tvungen att åka hem.
På morgonen dagen efter kände jag orkeslös brukar gå ut med hunden men okade inte utan var tvungen att vila sedan kom stickningarna i vänstra kroppshalvan och jag mådde illa och det kändes som att jag skulle svimma. Min dotter fick ringa efter ambulans och det blev strokelarm och blåljus.
Alla röntgenundersökningar som jag har gjort sedan i febr. syns det ingenting och det är ju bra.
Jag som har klarat så mkt tidigare klarar inte mycket längre förrän jag blir som nervvrak och det känns löjligt jag som har varit så stark.
Jag får akupunkter och massage en gång per vecka och går i en avslappningsgrupp en gång i veckan. Rider och gympar och äter blodförtunnande.
Jag vill tillbaka till jobbet för jag nu känns det bra på jobbet ska få mindre arbetsuppgifter dom som jag vill jobba med, men det är förtidigt antagligen jag vet hur länge jag måste vila för att huvudet ska ha vilat klart. Det märks direkt jag lämnar mitt hus att jag blir helt slut och måste hem och vila igen.
Tack för texten! Bra skrivet.
Gick in i väggen för sex år sedan. Nu är jag 32. Jag är tillbaka på full arbetstid – det gick att komma tillbaka fastän det kändes helt omöjligt. Men jag sover fortfarande minst nio timmar varje natt annars är jag helt matt dagen därpå. Jag tror/hoppas att hjärnan fortfarande håller på att läka sig. Det är nog det all sömnen handlar om, att den bygger upp sig igen. Blir fortfarande rätt störd av ljud, men får sakta, sakta bättre tolerans med allt.
När det var som värst kunde jag inte ens läsa en A4-sida med information. Jag kunde inte se på tv. Fick skyhög ångest, kunde sitta på tunnelbanan och bara skaka av ingen orsak alls. Det var verkligen svårt att interagera med människor när man är så rädd att man skakar och man vet inte varför. Ens beteende blir väldigt märkligt.
Men det jag vill säga är att det där har blivit så mycket bättre. Jag känner NÄSTAN att mitt liv är tillbaka som förut. Med vissa mindre funktionshinder, men de går att hantera.
Så håll uppe hoppet.