Tag Archive for 'utbrändhet'

Bara lite jämmer…

japansk text

Är det inte märkligt så säg. Jag sitter här och arbetar med att översätta en japansk text till svenska: tittar igenom texten, slår upp de ord jag är fundersam på och antecknar deras betydelse. Först därefter väntar den mer tidskrävande omskrivningen och ommöbleringen av meningarna till korrekt svenska. Ingenting allt för avancerat egentligen alltså, grammatiken har jag bra koll på så det är mest bara lite uppslagning av ord, något som jag under mina studieår fann både roligt och intressant. Jag älskar det japanska språket. Översättning är oerhört intressant. Ett äventyr och en upptäcktsfärd. Och visst är det fortfarande roligt och intressant, men obehaget, smärtan… Värken och trycket – just för närvarande koncentrerat runt tinningarna – gör det sannerligen inte enkelt. Jag kisar med ögonen, grimaserar av obehag.

Tänk att man kunde våldta hjärnan så. Skada den. Utan fysiskt synliga skador. Det hade jag aldrig kunnat tro. Och att läkningen skulle gå så väldigt väldigt långsamt…

Nåja, det är bara att gilla läget. Det är självpåtaget. Med lite tur är det här uppdraget avklarat inom en månad eller två.

Dataspel som utlopp och flykt

Det har inte blivit så mycket skrivet här på bloggen på sistone, då jag ägnat mycket tid åt att spela två dataspel – Guild Wars Prophecies och dess uppföljare Guild Wars Factions – och som vanligt när det gäller mig och dataspel så har jag spelat för mycket. Nästan som en besatt har jag försökt klara av dem så snabbt som möjligt, timme efter timme dag efter dag. Att klara av dem, att få se handlingen utvecklas, få se hur spelen slutar – ungefär som när man vill se en film eller läsa en skönlitterär bok. Och detta nästan helt utan spelglädje, då den istället konkurreras ut av irritation över att allt tar så lång tid, att jag inte klarar av spelet (spelen) snabbare. Irritation, frustration och allmän missnöjdhet. Och en viss skam över det fåniga i situationen.

Det är min prestationsångest som manifesterar sig naturligtvis, och som i min långvariga sjukskrivning i brist på mer nyttiga utlopp (såsom arbete, studier, aktivt liv), istället helt fokuserats på spelen jag har framför mig. Jag känner igen förloppet, för det har hänt flera gånger sedan jag gick in i väggen och blev sjukskriven, och det kommer säkert att hända igen. Det är ett bedrägligt enkelt och bekvämt utlopp för den prestationsångest jag känner över att inte kunna prestera som jag gjorde innan när jag var en högst kapabel student…

Ack ja, jag måste… vill göra något åt den här bitterheten och tillbakablickandet. Framtiden ligger framför mig – inte bakom. Alla kan göra misstag – det viktiga är att man lär sig något av dem. Det vet jag.

Nu är i alla fall spelen avklarade och raderade från datorn. Nu skall jag försöka ta itu med annat istället – som den här bloggen. Tills jag faller för frestelsen igen. ;)

Reaboksshopping

böcker

Första dagen av bokrean. Jag har förberett mig väl, som kan ses i mitt förra blogginlägg, och har i förväg tittat igenom de bokreakataloger som känns aktuella. Åhléns och Akademibokhandelns, samt nätbokhandeln Adlibris som jag ofta beställer ifrån. Markerat de titlar som såg mest intressanta ut, skrivit ner dem i en lista. Att gå igenom en massa sidor med information – boktitlar och beskrivningar – är inte något mitt utbrända huvud orkar med så mycket av, men det är hur som helst mindre påfrestande än att stå i en affär och leta bland böckerna där. Nu ligger listan i min jackficka, utskriven på skrivaren hemma. Det gäller att vara förberedd.

För att inte böckerna skall vara slutsålda, och i en förhoppning att hinna ner innan allt för mycket folk börjat trängas vid bokborden, har jag satt mig på bussen in till stan redan på första readagens morgon. Klappat katten. Gett henne mat. Hon brukar inte vara speciellt förtjust i när jag går hemifrån och lämnar henne kvar där inne, men hon börjar bli van vid att jag ger mig iväg ett tag på förmiddagen vissa dagar för att gå på gymmet, så med nosen i matfatet släppte hon snällt iväg mig.

Dagens första anhalt får bli Åhléns. Det går rätt så bra; Visst står det folk runt bokborden men inte fler än att jag på några minuter och ett par-tre rundor hittat de titlar jag haft siktet inställt på. Snabbt konstaterar jag att fyra av sex markerade titlar ej är så intressanta. Två böcker får det bli. En kort stunds köande så är de betalda. En dryg hundralapp – en acceptabel utgift, och till min stora glädje ännu ingen huvudvärk. Nu väntar vad jag redan i förväg vet kan bli den största utmaningen: besöket på den lokala (Akademi-)bokhandeln.

Med böcker tätt tätt överallt är bokaffärer även i vanliga fall en rejäl utmaning för mig, där tusentals bokryggar och –omslag pockar på min uppmärksamhet och drar blicken till sig, och medvetet eller omedvetet får mig att vilja blicka över dem och vaska fram guldkornen bland dem (åh de där historieböckerna ser intressanta ut, jag skulle vilja lära mig mer om det; åh konstböckerna, samhälls- och psykologiböckerna ser intressanta ut, har det kommit ut några nya månne, kanske i pocket…?). Med fler besökare än under de flesta andra tillfällen på året, och dessutom med ont om utrymme mellan de dignande reaborden, är en bokhandel under bokrean den kanske mest påfrestande miljö jag kan tänka mig.

Jag har bara siktet inställt på tre titlar inom konstområdet och lyckas relativt snabbt hitta fram till den aktuella hyllan. Folk trängs omkring, och ansträngningen i att titta runt på hyllan och bläddra i böckerna ökas på av besväret i att bli tvungen att gå slalom runt både folk och hela hyllan för att till slut kunna utvärdera alla böckerna. Jag känner hur ansträngningen får trycket, värken och tunnelseendet att börjar tränga fram i huvudet och jag inser snabbt att det här får bli ett väldigt kort besök, annars kommer jag garanterat att ha riktigt ont resten av dagen. Ingen av titlarna känns spontant riktigt  lockande, så jag lämnar bokaffären med en mental anteckning om att, kanske, ta en ny titt på de där böckerna en annan dag, om de fortfarande finns kvar.

Jag bestämmer mig för att snabbt försöka få stressen att sjunka och huvudet att lugna ner sig något. Ute är det för kallt och snöigt för att inbjuda till vila på någon bänk eller så, så jag går långsamt till en mataffär på vägen till busshållplatserna. Handlar lite mat i lugn och ro. Går långsamt. Försöker rensa tankarna och undviker att titta på de övriga handlande, för att i möjligaste mån begränsa mängden intryck till min redan överansträngda hjärna. Det går rätt så bra. När jag kommer till kassaköerna tilltar besvären igen, men går tillbaks igen när jag betalt och packat varorna. Snart sitter jag på bussen hem igen, och värken och obehagen har börjat mojna. Resten av dagen får jag ta det lugnt med huvudet (bortsett från skrivandet av det här blogginlägget).

Bokreans första dag är avklarad, allt som allt tog det ca en timme. Eventuella ytterligare bokinköp får nog ske på nätet.

Att aktivera sig igen…

bild

Trots att jag startade egen firma inom japanskaöversättningar i somras har jag inte bearbetat mina kunskaper (pluggat och repeterat språket) just någonting alls det senaste året. Jag är väldigt mycket en “allt eller inget”-person, och i brist på energi och mod, nedslagen över att ha återvänt till den stilla lunken i min lilla uppväxtstad Falun, långt från såväl Stockholm som Lund som Tokyo, lät jag andra saker komma emellan. Ett främmande språk som man spenderat nära tio år för att lära sig är en oerhörd mängd kunskap som kontinuerligt måste användas, repeteras och helst också byggas på för att inte sakta men säkert falla i glömska. (Sådan är kunskap: används den inte rationaliserar hjärnan sakta men säkert bort den.) Detta är något som kräver såväl tid som engagemang, energi och koncentration, och som jag inte kände att jag riktigt orkade med.

Så här ett år efter att ett till vissa delar ansträngande förhållande (där jag tyvärr ett efter ett slutade med alla mina intressen, för att undvika konflikter) tagit slut känner jag nu hur mina energidepåer så smått håller på att byggas upp igen. Efter flera år känner jag också hur spärrarna börjar släppa och kärleken till det japanska språket och den japanska kulturen sakta börjar väckas till liv.

Jag har trevande börjat försöka repetera japanskan igen. I flera år kunde jag knappt studera eller lära mig japanska tecken och ord – varje försök resulterade i kraftig migrän: huvudvärk, illamående, yrsel. Samma resultat som när jag försökte teckna för övrigt. Det som varit mina käraste intressen och som gett mig mening gav mig enbart smärta, obehag, sorg och skam… Det är fortfarande förknippat med visst obehag för mig att repetera och lära mig. Det går både långsamt och trögt att få kunskaperna att fastna, och jag kan bara ta lite lite åt gången, men det går.

Jag har en praktikplats på gång på japanska sektionen på den lokala högskolan. De är positiva, så jag väntar nu bara på ett definitivt godkännande från Arbetsförmedlingen. Om jag alls kommer att kunna göra någon nytta där och om mitt huvud alls kommer att orka med ansträngningen vet jag ju inte ännu, men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag vill försöka. Jag vill bli mig själv igen.

Så jag tar ett tecken, ett ord, ett teckningsstreck, ett blogginlägg i taget. Nu dock: dags för vila.

En självuppfyllande huvudvärksprofetia?

Signaturen “AA” ställde här om dagen en mycket bra fråga, nämligen om jag konstant “scannar” min kropp efter symptom på utbrändhet, och om inte detta i sig kan “generera, förstärka dessa symptom samt ge en hel del ångest”? Med andra ord, om inte min vilja att undvika att gå över gränsen för vad mitt huvud orkar med (och därmed drabbas av olika grader av huvudvärk och obehag) i sig självt kan vara en orsak till påfrestande stress. Att huvudvärken faktiskt kan bli en självuppfyllande profetia.

Detta är som sagt en mycket bra fråga, och något som jag först på sistone själv kommit att fundera över. Jag har ännu inte kommit fram till någon slutsats.

Å ena sidan har den här inlärda uppmärksamheten varit i högsta grad nödvändig för mig under de senaste åren, då även den minsta överansträngning eller det minsta irritationsmoment kunnat leda till timtals (ibland hela dygn) med huvudvärk, illamående, yrsel etc., och nyckeln till att undvika eller minimera risken för detta legat helt i att i god tid känna när det är fara å färde och att det är dags att avbryta det jag höll på med och ta en paus. Å andra sidan, som sagt, kan det passiva och aktiva “scannandet” efter varningssignaler från huvudet i sig vara en orsak till stress, och att jag jagar upp mig i onödan.

Många gånger per dag blir jag uppmärksam på hur huvudet kan kännas lite ömt, durrande och ur balans – en väldigt svag huvudvärk med andra ord, som med lite överansträngning kan utvecklas till fullfjädrad huvudvärk och kanske till och med till migrän. Och som “överansträngning” kan kanske själva uppmärksamheten och oron därom ibland vara nog…

Nu när min hälsa återhämtat sig så pass mycket att både symptomen, dess längd och frekvens blivit betydligt skonsammare än förut (intensiva aktiviteter som lördagens krokisession resulterade exempelvis inte i huvudvärk hela söndagen, jag kan oftast besöka flera affärer på en dag utan att få värk, och jag kan till och med läsa några sidor på en buss i trafik), har tillfället kanske kommit att försöka slappna av med “självscanningen” lite grand. Även en god sak kan överdoseras.

Nu känner jag dock att huvudet börjar få nog av skrivande, så jag sätter punkt här. ;)

Inte helt återställd ännu

höstlöv

Jag kan förresten notera att jag trots att jag lider av huvudvärk allt mer sällan, och att värken sällan är riktigt handikappande eller sitter i fullt så länge som tidigare när den väl slår till, inte på långa vägar är helt återställd ännu. Jag kan läsa åtskilliga sidor enklare litteratur (faktaböcker av olika slag) om dagen, besöka någon affär och även socialisera i viss utsträckning, men jag får alltid vara försiktig, känna efter och ta små steg i taget.

Idag försökte jag mig på att öppna en gammal lärobok i affärsredovisning jag använde på ekonomihögskolan i Lund för några år sedan, för att repetera lite av bokföringens grunder, men fick ge upp efter att bara ha lätt ögnat igenom ett par sidor. Det gjorde för ont och jag kunde inte alls koncentrera mig…

Dryga tre år har nu förflutit sedan jag diagnostiserades som utbränd (eller “utmattningsdepression” som läkarna föredrar att beteckna det) och jag har fått lära mig att försöka prestera mindre än någonsin tidigare, för att inte trigga den stress, informationsöverbelastning och overload av syn-, hörsel- och tankeintryck som bevisligen blir för mycket för mig. Hur mycket bättre har min hälsa egentligen blivit, och hur mycket av hälsoförbättringen beror enbart på att jag sänkt prestationsnivån? Jag vet inte.

Men jag håller modet uppe. Mitt huvud värker lite, men min hälsa har bevisligen blivit märkbart bättre. Jag har skrivit två bloggtexter idag. Solen skiner på den vackra höstdagen ute, och löven skiftar i gult. Jag tar en promenad, läser någon sida i den populärvetenskapliga bok jag håller på med, och njuter av solskenet. Jag lever så gott jag kan.

En ny sorts smärta

Det är förbluffande hur hälsan kan ha sina toppar och dalar. Jag hade glatts åt att jag mått förvånansvärt bra de senaste dagarna trots (eller kanske snarare tack vare) att jag tillbringat både många och långa timmar i goda vänners lag flera dagar i rad, och följaktligen borde ha känt mig redigt sliten. En natt satt vi till och med och pratade och spelade spel ända tills det blev ljust igen, och jag kom inte i säng förrän klockan åtta på morgonen. Och igår träffade jag åter en av sagda vänner på stan och vi hade riktigt trevligt. Och jag mådde förhållandevis bra.

Men så igår eftermiddag/kväll var jag tvungen att ge mig på att fylla i en ansökan och leta fram papper av olika slag. Ingenting avancerat allt egentligen, men ända sedan jag blev utbränd för ca tre år sedan något som vållat mig obehag, och som igår kändes oväntat starkt. Panik, rädsla, ångest, värk, illamående… Mycket märkligt. Och så när jag vaknade i morse kände jag en (tror jag) alldeles ny sorts obehag/smärta, koncentrerad till ett litet område av hjärnan jag aldrig känt av tidigare; baktill i huvudet, något till höger, ungefär halvvägs in till mitten av huvudet.

Jag hoppas det gått över tills imorgon. Det är uppenbart att huvudet behöver vila efter den där persen, och en natts vila brukar kunna göra underverk.