Trots att jag startade egen firma inom japanskaöversättningar i somras har jag inte bearbetat mina kunskaper (pluggat och repeterat språket) just någonting alls det senaste året. Jag är väldigt mycket en “allt eller inget”-person, och i brist på energi och mod, nedslagen över att ha återvänt till den stilla lunken i min lilla uppväxtstad Falun, långt från såväl Stockholm som Lund som Tokyo, lät jag andra saker komma emellan. Ett främmande språk som man spenderat nära tio år för att lära sig är en oerhörd mängd kunskap som kontinuerligt måste användas, repeteras och helst också byggas på för att inte sakta men säkert falla i glömska. (Sådan är kunskap: används den inte rationaliserar hjärnan sakta men säkert bort den.) Detta är något som kräver såväl tid som engagemang, energi och koncentration, och som jag inte kände att jag riktigt orkade med.
Så här ett år efter att ett till vissa delar ansträngande förhållande (där jag tyvärr ett efter ett slutade med alla mina intressen, för att undvika konflikter) tagit slut känner jag nu hur mina energidepåer så smått håller på att byggas upp igen. Efter flera år känner jag också hur spärrarna börjar släppa och kärleken till det japanska språket och den japanska kulturen sakta börjar väckas till liv.
Jag har trevande börjat försöka repetera japanskan igen. I flera år kunde jag knappt studera eller lära mig japanska tecken och ord – varje försök resulterade i kraftig migrän: huvudvärk, illamående, yrsel. Samma resultat som när jag försökte teckna för övrigt. Det som varit mina käraste intressen och som gett mig mening gav mig enbart smärta, obehag, sorg och skam… Det är fortfarande förknippat med visst obehag för mig att repetera och lära mig. Det går både långsamt och trögt att få kunskaperna att fastna, och jag kan bara ta lite lite åt gången, men det går.
Jag har en praktikplats på gång på japanska sektionen på den lokala högskolan. De är positiva, så jag väntar nu bara på ett definitivt godkännande från Arbetsförmedlingen. Om jag alls kommer att kunna göra någon nytta där och om mitt huvud alls kommer att orka med ansträngningen vet jag ju inte ännu, men det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag vill försöka. Jag vill bli mig själv igen.
Så jag tar ett tecken, ett ord, ett teckningsstreck, ett blogginlägg i taget. Nu dock: dags för vila.
Signaturen “AA” ställde här om dagen en mycket bra fråga, nämligen om jag konstant “scannar” min kropp efter symptom på utbrändhet, och om inte detta i sig kan “generera, förstärka dessa symptom samt ge en hel del ångest”? Med andra ord, om inte min vilja att undvika att gå över gränsen för vad mitt huvud orkar med (och därmed drabbas av olika grader av huvudvärk och obehag) i sig självt kan vara en orsak till påfrestande stress. Att huvudvärken faktiskt kan bli en självuppfyllande profetia.
Detta är som sagt en mycket bra fråga, och något som jag först på sistone själv kommit att fundera över. Jag har ännu inte kommit fram till någon slutsats.
Å ena sidan har den här inlärda uppmärksamheten varit i högsta grad nödvändig för mig under de senaste åren, då även den minsta överansträngning eller det minsta irritationsmoment kunnat leda till timtals (ibland hela dygn) med huvudvärk, illamående, yrsel etc., och nyckeln till att undvika eller minimera risken för detta legat helt i att i god tid känna när det är fara å färde och att det är dags att avbryta det jag höll på med och ta en paus. Å andra sidan, som sagt, kan det passiva och aktiva “scannandet” efter varningssignaler från huvudet i sig vara en orsak till stress, och att jag jagar upp mig i onödan.
Många gånger per dag blir jag uppmärksam på hur huvudet kan kännas lite ömt, durrande och ur balans – en väldigt svag huvudvärk med andra ord, som med lite överansträngning kan utvecklas till fullfjädrad huvudvärk och kanske till och med till migrän. Och som “överansträngning” kan kanske själva uppmärksamheten och oron därom ibland vara nog…
Nu när min hälsa återhämtat sig så pass mycket att både symptomen, dess längd och frekvens blivit betydligt skonsammare än förut (intensiva aktiviteter som lördagens krokisession resulterade exempelvis inte i huvudvärk hela söndagen, jag kan oftast besöka flera affärer på en dag utan att få värk, och jag kan till och med läsa några sidor på en buss i trafik), har tillfället kanske kommit att försöka slappna av med “självscanningen” lite grand. Även en god sak kan överdoseras.
Nu känner jag dock att huvudet börjar få nog av skrivande, så jag sätter punkt här. 
Forskning tyder på att vår hjärna fick sin nuvarande form för ca 40 000 år sedan, i en långt mindre stressig och komplex värld där stenåldersmänniskorna levde i små grupper och där en ordinär människa kanske mötte lika många människor under ett helt liv som vi idag kan möta under en enda dag. Man levde utan ständiga distraktioner från internet, mobiltelefoner, tv, radio och reklam. Det var den världen vår hjärna utvecklades för att hantera. Kanhända är det inte så märkligt att man ibland inte känner att man räcker till.
I Den översvämmade hjärnan: En bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden tar sig Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, an den komplexa och synnerligen aktuella frågan om och hur väl vår hjärna klarar av den informationsflod den dagligen utsätts för i vårt moderna samhälle. Har vi nått gränsen för hur mycket information vår hjärna klarar av att bearbeta på ett bra sätt? Vilka delar av hjärnan kan det vara som sätter gränsen? Faktum är att människors resultat på standardiserade IQ-tester sedan början av 1900-talet kontinuerligt tycks förbättras för var decennium som går. Kan det vara så att vår hjärna faktiskt håller på att bli allt smartare? Kan vi träna vår hjärna för att kunna prestera ännu bättre?
Klingbergs bok är intressant och saklig, och det är tydligt att vi här bjuds på en inblick i forskningens framkant. Informationen är högeligen intressant, och vi får en unik inblick i vartåt forskarnas rön pekar.
Beklagligt nog är boken till en början väldigt torr, och Klingberg staplar forskningsresultat på forskningsresultat i en sådan utsträckning att en bråkdel hade varit nog. För en lekman som mig hade han lika gärna kunnat korta ner hela kapitel till enstaka rader… När han väl betat av den tyngsta delen av informationen lättar dock boken upp rejält och blir allt mer intressant och trevlig, och Klingberg kan ägna sig mer åt att spekulera och tala fritt. Mot slutet får man till exempel stifta bekantskap med den synnerligen intressanta frågan om om användandet av stimulantia för att temporärt öka sin koncentrationsförmåga – så kallad “mental doping”: allt från det socialt accepterade bruket av koffein till det nu bland amerikanska studenter allt bredare användandet av särskilda koncentrationsfrämjande ADHD-läkemedel för att lyckas bättre med sina studier. Kommer bruket av läkemedel med tiden att bli lika accepterat (och ibland kanske nödvändigt) som kaffe i framtidens kontor och konferensrum?
Boken börjar stelt och svagt men avslutar fenomenalt. Sammantaget är det en läsvärd bok.
![[3/5]](http://tankarochmer.files.wordpress.com/2008/08/betyg30.gif)
Betyg: tre av fem.
Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden av Torkel Klingberg
Jag noterade när jag hade vägarna förbi stadens Åhléns häromdagen att det pågår en höstrea på böcker där – en “minibokrea” om man så vill. Trevligt; jag tror inte att jag lagt märke till någon höstbokrea någon annanstans tidigare. Gör väntan till den stora bokrean i februari lite mer uthärdlig. 
Jag fick syn på två böcker som ser särskilt intressanta ut, som är nya och som inte tycks finnas tillgängliga i billigare pocketutgåvor: Stressa rätt av Dan Hansson, samt Lycka nu av Titti Holmer. Båda böcker inom delvis samma “må bra”-område, men med olika fokus (stresshantering samt positivt tänkande). Jag har redan läst en del facklitteratur på området, men det är ju alltid trevligt att öka på sin kunskap.
Och båda områdena är ju något som jag själv behöver jobba på.
Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Vi lever i ett av världens rikaste länder, där alla mätbara parametrar som utbildning, hälsa, ekonomi och jämställdhet bara pekar uppåt – hur kommer det sig då att allt fler bara tycks bli allt olyckligare och mer deprimerade? Ja detta är frågor som läkaren och föredragshållaren Nisse Simonson indirekt tror sig kunna förklara, och hans svar är att allt är en fråga om livsinställning – att det går att lära sig att bli positiv och må bra.
Med en blandning av vetenskapliga rön, medicinsk erfarenhet, personliga anekdoter och en dos sunt förnuft förklarar Simonson rätt så övertygande sin livsfilosofi och sitt recept till ett mer positivt liv. Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det.
Det är sedan länge väl känt att optimister både mår bättre och lever längre än pessimister, och Simonson låter oss som inte fötts med denna starka grundinställning fyllas av hopp i det att forskningsrönen tyder på att detta är något som faktiskt går att lära sig. Hjärnan är inte statisk som man tidigare trodde, utan plastisk – omformlig; Positiva tankegångar (likväl som negativa) omformar hjärnan och nervbanorna, och ju mer man tänker positivt desto mer benägen blir hjärnan att spontant också tänka positivt. Detta är ingen “quick fix” utan något som kräver trägenhet och vilja, men det är möjligt, och detta är något mycket positivt.
Nisse Simonson är ingen Kay Pollak eller Dalai Lama, ingen språkvirtuos och ingen frälsare, och boken känns på intet sätt särskilt revolutionerande eller inspirerande – den kan vara både torr och speciellt framemot slutet tämligen ofokuserad – men den är lättläst och lärorik, och jag rekommenderar den till alla som känner att de skulle vilja må lite bättre här i livet. Och vem vill inte det?
Betyg: tre av fem.
Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris (och kommer snart ut i pocket).
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? av Nisse Simonson
Det är förbluffande hur hälsan kan ha sina toppar och dalar. Jag hade glatts åt att jag mått förvånansvärt bra de senaste dagarna trots (eller kanske snarare tack vare) att jag tillbringat både många och långa timmar i goda vänners lag flera dagar i rad, och följaktligen borde ha känt mig redigt sliten. En natt satt vi till och med och pratade och spelade spel ända tills det blev ljust igen, och jag kom inte i säng förrän klockan åtta på morgonen. Och igår träffade jag åter en av sagda vänner på stan och vi hade riktigt trevligt. Och jag mådde förhållandevis bra.
Men så igår eftermiddag/kväll var jag tvungen att ge mig på att fylla i en ansökan och leta fram papper av olika slag. Ingenting avancerat allt egentligen, men ända sedan jag blev utbränd för ca tre år sedan något som vållat mig obehag, och som igår kändes oväntat starkt. Panik, rädsla, ångest, värk, illamående… Mycket märkligt. Och så när jag vaknade i morse kände jag en (tror jag) alldeles ny sorts obehag/smärta, koncentrerad till ett litet område av hjärnan jag aldrig känt av tidigare; baktill i huvudet, något till höger, ungefär halvvägs in till mitten av huvudet.
Jag hoppas det gått över tills imorgon. Det är uppenbart att huvudet behöver vila efter den där persen, och en natts vila brukar kunna göra underverk.
Att växa genom möten, av Kay Pollak, är – visade det sig – i mångt och mycket en föregångare till hans fantastiska bok Att välja glädje, som jag tidigare recenserat. Så gott som allt Pollak tar upp i den här boken återkom han senare till och fördjupade sig kring i Att välja glädje.
Se andra människor som givare av kärlek eller
som rädda människor som ber om kärlek.
Detta är Pollaks huvudbudskap i den här boken. Bli inte nedstämd och bragd ur balans av människors ibland tuffa eller mindre trevliga attityder – de är blott masker, lögner, menade att skydda dem. De är outtalade rop på hjälp, på kärlek. Genom att acceptera detta, att människor i sina möten med andra människor antingen uttrycker en vilja att ge kärlek eller själva längtar efter att få kärlek, kan man, menar Pollak, lära sig hålla modet uppe och må bättre.
Har ni läst Att välja glädje tillför den här boken föga. Att växa genom möten är på intet sätt en dålig bok – på sina knappt 100 sidor pendlar den mellan bra och rent fantastisk – men skall jag ge en rekommendation så blir det att välja Att välja glädje, då den innehåller nästan allt från den här boken plus fördjupningar, utvecklingar och anekdoter, och allt levererat med ett tydligare fokus på just vad målet med de här böckerna är, nämligen att finna mer glädje och harmoni i livet.
![[4/5]](http://tankarochmer.files.wordpress.com/2008/08/betyg45.gif)
Betyg: fyra och en halv av fem.
Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.
Senaste kommentarerna