När jag låg på vardagsrumsgolvet och vilade nyss – som jag ofta gör när huvudvärken blir för påfrestande – och tittade på den blå himlen som skymtade fram mellan de skiftande molnen, kom jag att tänka på vidderna. Möjligheternas vidder; frihetens vidder; den flyktiga fantasins vidder; de möjliga framtidernas vidder.
Jag är en skogsmänniska, uppvuxen i Falun – stadssmycket i en grop omgiven av skogbevuxna berg och åsar mitt i den svenska storskogens ombonade famn, och som sådan kan jag bara finna djup ro och lugn i skogens skönhet. Men inte desto mindre har de öppna vidderna också en viktig plats i min själ. Där skogen omfamnar mig i dess vidunderliga skönhet och ger mig tröst, har vidderna fått mig att förnimma hopp, mod och möjligheter – nog så viktigt här i livet.
Jag minns de första gångerna jag befann mig på en större slätt, när jag cyklade från min första universitetsstad Linköping, ut bland fälten som öppnade upp sig bort mot Göta kanal. Jag minns hur jag bara stannade på en cykelväg utefter en motorväg som korsade de stora åkrarna, och bara häpnade. Aldrig tidigare hade jag sett ett så stort öppet område. Bland åkrar, skogsdungar och bondgårdar förnam jag för första gången vad jag antar Ulf Lundell långt tidigare besjungit i Öppna landskap. En sällsam energi och känsla av hur vid världen faktiskt är fyllde mig med varje andetag.
Och det var ändå ingenting mot de oändligt böljande vidder jag fick ta del av på mina cykelturer från Eslöv ut på slätten i mellersta Skåne, runt Ringsjön, under mina studier vid min andra universitetsstad: Lund. Och hur rofyllt det kändes på slätterna ut mot havet, nordväst om staden, bland de höga och vackert snurrande vindkraftverken, skimrande i solnedgången. Jag kommer nog aldrig att glömma hur vacker naturen och vyerna kan vara där nere, på en slätt som faktiskt är förvånansvärt o-platt på sina ställen.
Också i Japan fann jag vackra och fantasieggande vidder, om än inte lika vidsträckta då landet ju till ca 85% är täckt av berg och människorna fått bosätta sig i dalgångarna däremellan. Dock, mellan berg och kullar på den japanska landbygden – inte minst på Kant?-slätten där Tokyo är beläget – kunde jag finna vidsträcktheten bland åkrar, risfält och floder. Samt också på deras imponerande motorvägar. Att blicka ner från en långfärdsbuss uppe från motorvägar slingrande sig likt svävande betongormar över stad och land ger också det en viss känsla av oändlighet, även fast marken inte består av fält utan av höghus så långt ögat når.
Så visst kan vidsträckthetens känsla av hopp och möjligheter vara väl så betydelsefull som skogens mer begränsande och livgivande lugn. Bådadera behövs nog för att kunna leva ett gott liv.
Jag hoppas kunna besöka och vandra i de vidsträckta svenska fjällen en vacker dag. Det är en dröm jag bär på. En dröm om vidder.
Han är en skådespelare vars karriär tycks peka spikrakt uppåt, och han är dessutom en hejare på kampkonst med bland annat svart bälte i karate. Jag hoppas att vi får se mer av honom i framtiden.
Loading ...
