Jag gillar verkligen Plamil Organics initiativ: att tillverka en mörk choklad helt fri från animaliska ingredienser, mjölk och ägg, fri från vetegluten och vetestärkelse, fri från genmodifierade ingredienser, och garanterat fri från nötter. Och till råga på allt är den KRAV-märkt och tillverkad i en fabrik till 100% driven av förnyelsebar energi. Den är en formidabel dröm för veganer, allergiker och klimatoroliga. Bara att köpa den ger en i princip gott samvete-orgasm!
Smaken då? Mjo då, en bit av den här 60%-iga chokladen är en formidabel explosion av smak i munnen. Jag tror inte jag har ett tillräckligt väl utbyggt ordförråd för att korrekt uttrycka vilken full och frisk arom den har.
Plamil Organics ekologiska choklad är dock inte riktigt min piece of cake, eftersom jag tycker den smälter bort och försvinner alldeles för fort i munnen (på sekunder, bokstavligt talat) och jag dessutom föredrar choklad med betydligt högre kakaohalt, men vill man ha en lättäten och aromatisk choklad som dessutom ger en ett oslagbart gott samvete rekommenderar jag den starkt.
Med sin artikel på Newsmill stärker den folkpartistiska riksdagsledamoten Camilla Lindberg min tro på mänskligheten. Egentligen borde det Lindberg skriver inte vara något uppseendeväckande: att jämställdhet inte alltid borde handla om att fokusera på de områden där kvinnor behandlas orättvist och befinner sig i underläge, utan om att också uppmärksamma de problem män ställs inför.
Pojkar misslyckas i skolan. Universiteten domineras av kvinnor. Män tar livet av sig i mycket högre utsträckning än kvinnor. Ändå talas det aldrig om att män är drabbade av ett strukturellt förtryck. […] Det får naturligtvis inte bli en kamp om vem det är mest synd om, men man bör se helheten och inte alltid fokusera på kvinnor.
Det är så sant. Det är sant jämställdhetsarbete, och ett tecken på ett rättvist och humant samhälle, att se till hela bilden.
Det är lätt att bli bitter och förbannad över den ensidiga “feminism” som varit förhärskande i Sverige i många år nu – och jag har själv varit både bitter och förbannad - men nu nöjer jag mig att istället applådera och hylla Lindberg och hennes nyktra uttalande. Som inte borde vara något märkligt alls. Tack Camilla.
Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, Folkpartiet och feminism. Expressen uppmärksammar också artikeln.
Published on
April 16, 2009 in
Blandat.
Idag var ta mig tusan ingen skön dag. Min mor kom på besök för första gången på länge, och föga förvånande (sjukskriven för utbrändhet som jag är) gjorde den ansträngningen att blev dagen blev dominerad av huvudvärk, illamående och matthet. Inget så värst ovanligt med det. Strax innan hon åkte på kvällen kom hon dock med sitt – som hon tyckte – vänliga förslag: Jag börjar ju få rätt så rejäla flikar – kanske jag borde rådfråga en doktor om något medel mot håravfall?
Tack så jävla mycket för det! Medel mot håravfall?? Det var vad jag kände för att höra, där jag låt med värkande huvud. Nej fy, jag har svårt att tänka mig något mer löjligt! (Ja, det skulle vara att försöka kamma över då kanske.) Nej, hellre än att fjolla mig med dyra droppar och krämer resten av livet, med förhoppningen att kanske kunna spara några strån, skulle jag hellre snagga mig kort eller raka av mig allt. Det känns mer rakryggat och ärligt mot sig själv, som ett tecken på att man accepterat faktum. Det är ju dessutom vad jag planerat göra i sinom tid, eftersom jag ärvt det stigande hårfästet från min far.
Om jag bara kunde bestämma mig dock: Vänta ett tag till, snagga, eller raka av allt helt och hållet… Beslutet tar emot, då det känns så definitivt på något sätt (vilket det ju egentligen inte är – det är ju bara att låta det växa ut igen)…
Jag sitter och lyssnar lite från och till på riksdagsdebatten om vårbudgeten, och skillnaderna mellan alliansregeringen och oppositionen har aldrig känts större: Alliansen manar till försiktighet och en ekonomi i balans, medan vänstern skriker efter mer lån. Mer lån till allt, trots att Sverige mig veterligt fortfarande har en ruskigt stor statsskuld. Mer lån, trots att det bara kommer att öka vår börda längre fram. Mer lån, trots att man inte visar någon övertygande vilja att sedermera betala av dem. När ekonomin väl går bra brukar inte skuldavskrivningar ligga särskilt högt på agendan, eftersom det alltid finns hål att fylla och eftersom det alltid finns folk som vill ha mer. Det måste väl ändå vara en seriös ambition att på sikt bli av med statsskulden?
Jag vet inte vilken sida som har rätt, det lär framtiden utvisa. Vi sitter still i båten. Kanhända är det rätt väg. Kanhända väntar ett isberg i horisonten. Ingen vet. Men i valet mellan alliansens sansade ekonomiska politik och vänsterns SMS-lånepolitik väljer jag alliansen. När i historien har någonsin sedelpressen gjort någonting bättre, annat än på mycket kort sikt? En redig baksmälla brukar vara följden.
Det sagt så hoppas jag dock att regeringen förmår satsa lite mer på landets unga arbetssökande. Ungdomsarbetslösheten är skrämmande hög, och det är viktigt att någon gång få arbetslivserfarenhet, om så genom konstgjord andning.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, vårbudgeten, Anders Borg
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) fortsätter sitt korståg för ordning och reda i skolan. Gott så. Alliansregeringen är nu överens om att elever i grundskolan ska kunna tilldelas en skriftlig varning, och en rektor ska också få rätt att stänga av grundskoleelever i max en vecka, och vid högst två tillfällen per kalenderhalvår "om det är nödvändigt med hänsyn till övriga elevers trygghet och studiero", skriver SvD och DN.
Strålande, säger jag! Avstängning måste vara en möjlig åtgärd för skolan i svåra fall. Det stora flertalet skall inte behöva lida för några få rötäggs missgärningar. Jag har svårt att förstå hur det inte kan vara möjligt redan idag.
Jag hoppas dock att skolan också får tillräckligt med resurser för att kunna ge både bråkiga och övriga elever det stöd de behöver. Jag är för en väldigt restriktiv användning av skattepengarna, men så vitt jag kan minnas skars det ner fruktansvärt mycket på skolkuratorer, lärare etc. under 90-talskrisen (och jag har inte hört att skolan skulle ha fått mer pengar sedan dess), vilket säkerligen ställer till med onödigt lidande än idag.
Jag lyssnade just på SR P1:s program Kaliber, och deras tredje program om Sverigedemokraterna. Där deras tidigare program belyst SD:s rasistiska och främlingsfientliga sidor vände man den här gången strålkastaren mot det våld och de trakasserier SD råkar ut för. Programmet gjorde mig så upprörd – och rent utav förbannad – att jag med nöd och näppe orkade lyssna igenom hela programmet.
Sverigedemokrater som hotas, misshandlas och vars egendom utsätts för skadegörelse; Möten som allvarligt störs och överröstas (trots att “störning av allmän sammankomst” är ett lagbrott); Stenar som kastas. Och ansvariga för allt detta tycks vara AFA (Antifascistisk aktion) m.fl. grupper på den extrema vänsterkanten. Ung vänster vägrar fördöma det hela, och resten av det officiella Sverige, i form av övriga politiska partier och polisen, väljer att förhålla sig passiva.
Denna uppenbara brist på respekt för de demokratiska spelreglerna – att Sverigedemokraterna har samma rätt att verka som övriga politiska partier – får mig nästan att vilja lägga min röst på SD, som stöd och ren protest. Och detta trots att jag inte i övrigt sympatiserar med partiet.
EDIT: SvD har en läsvärd ledare på temat yttrandefrihet.
Läs även andra bloggares åsikter om sverigedemokraterna, demokrati, politik.
Glad påsk! Jag hade tänkt teckna något med påsktema men huvudvärken satte stopp, så här är en bild jag hittade på nätet istället. Den är söt, och den har ägg. 
Senaste kommentarerna