Flyff – Fly For Fun
Flyff var det första MMORPG jag testade, för ca två år sedan. Ett trevligt spel med anime-influerade figurer i en färgglad värld. Världen i sig består av ett antal öar av varierande storlek, befolkade av fiender av stigande svårighetsgrad strövandes omkring inom små “revir”, som brukligt i den här sortens spel.
Precis som namnet antyder spelar flygande en stor roll i Flyff; Redan tidigt i spelet kan man köpa sig sin egen flygande kvast, och från den stunden kommer det mesta av förflyttningen att ske luftvägen – det är helt enkelt både snabbare och bekvämare än att gå till fots. Man kan flyga nästan helt fritt, över berg och dalar och från ö till ö. Mycket behändigt!
+ Gullig grafik.
- Liten spelvärd.
- Enformigt. Grind så det står härliga till.
- Lite otymplig spelkontroll jämfört med exempelvis World of Warcraft.
- Föredrar du att spela solo är det här spelet inget för dig. Folk springer hela tiden omkring och vill spela med dig, med utrop som “lvl?” och “party plz!”, eller slänger bara iväg en gruppförfrågan till dig utan att ens fråga först. Mycket irriterande.
ArchLord
ArchLord är ett fantasy-spel som jag bara testade alldeles kort. Jag vet inte om det berodde på mitt begränsade grafikkort eller på spelet i sig, men det var hur som helst inte särskilt snyggt. Spelet var dessutom fruktansvärt begränsat gällande ras/yrke/kön: totalt fanns bara en handfull varianter! Spelet kändes dessutom tämligen övergivet, som om både spelare och – inte minst – speltillverkare tappat intresset.
- Mycket begränsade karaktärsval.
- Otymplig spelkontroll.
- Inte imponerande grafiskt.
Uppdatering: ArchLord meddelade den 1:a september att man kommer att stänga
sina europeiska och amerikanska servrar. Spelet har alltså slagit igen portarna.
Det kommer inte att saknas av speciellt många.
Fiesta Online
Fiesta Online testade jag i några dagar, och fann det rätt så trevligt. Grafiken, i fin anime-stil, är mycket bra inte minst för att vara ett gratisspel, och kontrollerna fungerade också bra. Något förvånande fann jag dock att spelvärlden var indelad i väldigt många och små separata områden, med laddningssekvenser emellan.
Varför slutade jag spela Fiesta då? Svaret är enkelt: barnsligheten. Det kändes som om man sprang omkring i ett barnprogram.
+ Bra grafik i anime-stil.
+ OK spelkontroll
- Många laddningssekvenser.
- Barnsligt.
NosTale
NosTale är ett spel som använder sig av en blandning av 2D-grafik i supergullig anime-inspirerad stil och 3D-grafik: Spelarnas karaktärer och alla andra figurer och fiender är tecknade i gullig 2D, medan spelvärlden de befinner sig i är i 3D. Detta fungerar faktiskt förvånansvärt bra, och sänker troligtvis också spelets hårdvarukrav.
Som jag ser det har dock det här spelet två huvudsakliga problem. Det första är spelkontrollen: figuren styrs inte som brukligt är med WASD- eller piltangenterna, utan allt sker enligt principen peka-och-klicka. Spelet är alltså uteslutande musstyrt, och en himla massa klickande blir det… Det andra problemet ligger i översättningen. Spelet är helt enkelt fruktansvärt dåligt översatt från sitt ursprungsspråk koreanska. Resultatet är en dialog så full med fel att den pendlar mellan oavsiktligt komisk och närmast obegriplig…
+ Otroligt gulligt (om man gillar det).
- Krånglig spelkontroll. Klicka, klicka, klicka.
- Uselt översatt dialog och handling.
Gratis-MMORPG?
Ja, de här spelen är faktiskt helt gratis att spela. Speltillverkarna får istället in pengar på att låta spelarna (frivilligt) betala för sådant som kan förhöja spelupplevelsen, såsom rent visuella saker som speciella kläder och frisyrer, samt för prylar som ger spelaren relativa fördelar i spelet, såsom mer XP eller bättre utrustning.
Ser man på själva spelen så är det dock klart bortom allt tvivel att man får vad man betalar för. De här spelen är inte på långa vägar lika stora, detaljerade och genomarbetade som de dyrare spel som, likt ex. World of Warcraft, kräver både start- och månadsavgifter. Visst kan det kännas i plånboken att behöva betala kanske 150kr i månaden för ett spel som man dessutom redan betalat för minst en gång i handeln, men de pengarna betyder också att spelföretagen kan investera så otroligt mycket mer i sina spel än gratisspelstillverkarna mäktar med.
För att uppmuntra gratisspelarna att lägga ut riktiga pengar har dessutom gratisspeltillverkarna klara incitament – inte att göra spelet så bra som möjligt för att få spelarna att stanna kvar – utan att göra spelet oerhört utdraget och kräva att spelarna dödar tusen och åter tusen fiender för att gå upp i nivå; detta både för att det är ett billigt sätt att tillverka ett spel och för att man därigenom uppmuntrar mer otåliga spelare att betala för en snabbare spelupplevelse.
Slutligen kan jag bara påpeka att den här sortens gratisspel till stor del tycks vara befolkade av (och inriktade på) barn och ungdomar. Föga förvånande när man betänker vilken stor och samtidigt ekonomiskt begränsad kundgrupp de är. Som vuxen spelare känns det lite begränsande för den sociala biten.
Loading ...
