Tag Archive for 'depression'

Depression och förödelse

Published on mars 20, 2011 in Blandat. 5 Comments Tags: , , , .

sprucken japansk flagga

[Gnällinlägg!] Jag känner mig fortsatt apatisk, deprimerad och fruktansvärt uttråkad. Ny praktikplats med trevliga människor till trots: vad jag än gör känner jag ingenting – ingen glädje, ingen lust, ingen nyfikenhet, ingen framtidstro, ingenting. Jag finner ingen nämnvärd glädje i vare sig böcker, bilder, tv eller dataspel. Att min farmor gick bort förra helgen lyfte ju inte heller humöret direkt… Jag vet att jag borde ta just det betydligt hårdare, men som sagt, bortsett från tårar just när jag satt där vid hennes dödsbädd – med hennes varma svaga hand i min, och lyssnade till hennes ojämna andning – bortsett från just då så känner jag inte mycket inombords. Bara tomhet, och viss sorg.

Hade jag haft råd hade jag satt mig på ett tåg eller flygplan och rest långt långt bort, få se om det kunde få liv i mig igen.

Jag har naturligtvis följt katastrofen borta i Japan. De första två dagarna (endast med avbrott en kväll för att abrupt åka till min farmor) kände jag faktiskt något: en oerhörd oro för situationen, och jag följde konstant de japanska nyhetssändningarna. Efter jag insåg att situationen stabiliserats slutade jag dock med detta. Det tog alldeles för mycket energi och gav mig alldeles för mycket huvudvärk. Japan kommer att klara sig. De har varit med om värre saker förr – jordbävningen som raserade Tokyo 1923 och Andra Världskrigets amerikanska bombningar. Även fast jordbävningen och tsunamin den här gången är bland historiens absolut värsta katastrofer är det trots allt bara en mindre del av landet som ödelagts. Även fast räddningsinsatserna varit förvånansvärt och närmast oförklarligt långsamma att komma igång (vilket verkligen förvånat mig) så kommer man att fixa det här. Japanerna är ett lugnt, ordentligt och företagsamt folk.

Vad som oroar mig som japanolog och nationalekonom är inte främst de tiotusentals dödade och skadade (naturligtvis absolut fruktansvärt för de inblandade) och någon ynka bequerel strålning i några livsmedel (hur mycket än våra västerländska medier försöker blåsa upp paniken), utan vad detta i det långa loppet kommer ha för effekt på hela den japanska ekonomin och på de 130 miljoner människor som bor där. Jag inser att detta låter känslokallt och oviktigt i jämförelse, men den japanska ekonomin har befunnit sig i kris ända sedan asienkrisen på 90-talet, med kraftigt stigande arbetslöshet och nästan konstant deflation, och de oerhörda kostnader det kommer innebära för den redan djupt skuldsatta japanska staten att bygga upp den del av landet som nu förstörts kan komma att sätta djupa spår. Vad detta i det långa loppet kan komma att innebära i form av ränteskulder, sänkt produktion och ytterligare utbredd ungdomsarbetslöshet är det ännu ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag önskar jag befunnit mig i Japan, så att jag kanske på något sätt hade kunnat hjälpa till. Även fast min japanska är bristfällig så älskar jag det där landet. Jag har ett par armar, och jag hade kanske ändå kunnat hjälpa någon drabbad att röja upp i förödelsen och leta efter saknade. Fått kunna betyda något. Fått kunna bidra.

Årets vinterdepression

Published on februari 24, 2011 in Hälsa. 4 Comments Tags: .

Flicka och snögubbe

Årets vinterdepression har definitivt anlänt och är lika jobbig som vanligt. Min praktik tog slut den sista förra månaden, och utan den eller något annat att distrahera mig med så har jag stadigt mått allt sämre, och nu har jag väl befunnit mig nere på vad jag antar är depressionens botten i ett par dagar. Jag vill bara sjunka genom jorden, dö, försvinna, slippa plågas mer av den här defekta hjärnan. Prestationsångest är bara förnamnet.

Jag är nedstämd och rädd och ynklig, och inombords vill jag bara hålla mig om huvudet, gråta och sjunka ner i ett hörn (men även om jag försökte skulle förmodligen inte många tårar komma). Och det riktigt irriterande med det hela är ju att det egentligen inte finns någon vettig anledning för mig att må så här uselt. Visst, jag har usel självkänsla och dåligt självförtroende, inget jobb, inget socialt sammanhang, orkar inte arbeta många timmar per dag med något alls och jag lever på existensminimum, men allt detta borde jag ju vara van vid vid det här laget. Att må så här är ju en ren skymf mot människor som går igenom verkligt allvarliga situationer, som krig, misär och umbäranden. Som de familjer som förlorar nära och kära åt den hänsynslöst slaktande Libyska regimen just nu till exempel. Demokratins och mänsklighetens hjältar.

Min enda ursäkt är att jag har taskiga dopaminnivåer i hjärnan eller nåt.

Jag vill skapa konst. Jag vill bygga upp en kommersiell verksamhet. Jag vill lära mig nya saker, träffa människor, engagera mig i politiken och i den samhälleliga debatten. Jag vill utvecklas – uppleva min fulla potential. Jag vill en massa saker. Egentligen. Men istället mår jag som ett skrämt djur inträngt i ett hörn, skakandes under en tjock mental filt, och förmår knappt fatta vettiga och konstruktiva beslut alls.

Det är inte bara plågsamt, det är ett fruktansvärt slöseri med tid också. Och kommer inte min nya praktik igång snart eller något annat oväntat inträffar så lär jag inte vara uppe ur den här gropen än på någon månad. Jag har ju dålig självkänsla även i vanliga fall, men just nu är det ju inte ens komiskt.

Ett gnällinlägg

Published on november 2, 2010 in Blandat and Hälsa. 0 Comments Tags: , , .

Jag känner mig svag idag, så här kommer ett bittert och självcentrerat gnällinlägg. Läs därför inte vidare om detta inte låter som allt för lockande läsning.

Höstmörkret har sänkt sig och som alla år har vinterdepressionen slagit klorna i mig. Vad värre är, dock, är att jag sedan jag började min praktik för ungefär en månad sedan (jag blir snart utförsäkrad) nu åter igen på sätt och vis mår sämre än jag gjort på kanske ett helt år. Krafterna räcker helt enkelt inte till. Jag orkar anstränga mig mindre innan huvudet säger ifrån, och huvudvärken slår till allt oftare. Att fundera ut blogginlägg är svårt. Att läsa mer än någon sida är svårt. Att göra någonting vettigt är svårt.

Och sedan jag gick upp från två till tre timmar praktik om dagen för ungefär en vecka sedan har besvären mångfaldigats. Av bara en enda ynka timmes extra arbete. Och det är ju inte precis något komplicerat arbete heller, att bära fram varor från ett lager – inte någonting kvalificerat jag spenderat åratal på att utbilda mig till precis.

Och åter igen känner jag bitterheten hota att tränga fram. Sorgen över att ha gått från att vara (om än självhatande och socialt begränsad med rejäla personliga problem) en av Sveriges främsta japanskastudenter på kandidatnivån, studerandes vid några av Japans främsta universitet, med enorma möjligheter om jag bara kunde fixa till självkänslan på något sätt – till att vara (om än till viss del fortfarande självhatande och socialt begränsad med rejäla personliga problem) bitter, desillusionerad och knappt kapabel att ens klara av några få timmar av ett enkelt okvalificerat jobb, boendes i en liten stad på den svenska landsbygden ensam med en katt. Från att vara en student som i brist på nämnvärd intelligens ändå kunde skryta med att åtminstone ha en förmåga att kunna lära sig vad som helst, till, umm, ja…

Från:

東京タワー (Tokyo Tower och Roppongi, Japan)

Till:

depressing_songs
(ja, utan fru och barn då.)

Som när jag blivit utförsäkrad dessutom troligen kommer tvingas lägga ner min lilla firma, som gett mig viss stolthet de senaste åren, eftersom det är så reglerna ser ut… Men nåja, nu är det i alla fall läggdags igen. Sov gott bloggen. Få se hur jag mår imorgon.

En riktig pärs

Published on september 20, 2009 in Blandat and Hälsa. 5 Comments Tags: , .

Igår var en riktig pärs. Troligtvis på grund av att jag några dagar tidigare gått ner på en lägre dos antidepressiv medicin + att jag slutat dricka cola + att jag slutat äta sockerrikt godis (riktigt mörk choklad är OK) + att jag slutat ta huvudvärksmedicin med koffein i + att jag slutade spela dataspel (med andra ord slutat eller kraftigt dragit ner på alla mina beroenden på en och samma gång). Jag mådde uselt och blev riktigt deprimerad – smällde i dörrar och dunkade huvudet i väggen, med riktig dödslängtan till råga på allt… Det var uppenbart att den minskade medicindosen gav mina känslor mer spelrum än de haft på åratal.

Jag tror dock att det var av godo. Det var ju trots allt eftersom jag ville komma mer i kontakt med mina känslor igen som jag bad om att få en lägre dos. Att må riktigt uselt ibland (och inte bara må på det av medicin dämpade likgiltigt minimjölksmeningslösa sättet) kan ge en en spark i baken, och få en att ta tag i saker och ting.

Idag mår jag mycket bättre igen, och dödslängtan är som bortblåst. Efter att ha dragit och velat mig alldeles för länge gick jag idag äntligen till ett gym. Det kändes härligt, och jag har beslutat att skaffa gymkort och börja träna regelbundet igen, antingen på det gymmet eller på ett gym som ligger lite närmre till där jag bor. Efter att ha blivit övertalad av några vänner att inte sluta med alla förlustelser på en och samma gång har jag också installerat spelet Lord of the Rings Online igen – men nu lägger jag band på mig, och spelar bara ca en timme om dagen. Det känns hanterbart.

Recension: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Published on augusti 20, 2009 in Litteratur. 0 Comments Tags: , , , , , .

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Vi lever i ett av världens rikaste länder, där alla mätbara parametrar som utbildning, hälsa, ekonomi och jämställdhet bara pekar uppåt – hur kommer det sig då att allt fler bara tycks bli allt olyckligare och mer deprimerade? Ja detta är frågor som läkaren och föredragshållaren Nisse Simonson indirekt tror sig kunna förklara, och hans svar är att allt är en fråga om livsinställning – att det går att lära sig att bli positiv och må bra.

Med en blandning av vetenskapliga rön, medicinsk erfarenhet, personliga anekdoter och en dos sunt förnuft förklarar Simonson rätt så övertygande sin livsfilosofi och sitt recept till ett mer positivt liv. Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det.

Det är sedan länge väl känt att optimister både mår bättre och lever längre än pessimister, och Simonson låter oss som inte fötts med denna starka grundinställning fyllas av hopp i det att forskningsrönen tyder på att detta är något som faktiskt går att lära sig. Hjärnan är inte statisk som man tidigare trodde, utan plastisk – omformlig; Positiva tankegångar (likväl som negativa) omformar hjärnan och nervbanorna, och ju mer man tänker positivt desto mer benägen blir hjärnan att spontant också tänka positivt. Detta är ingen “quick fix” utan något som kräver trägenhet och vilja, men det är möjligt, och detta är något mycket positivt.

Nisse Simonson är ingen Kay Pollak eller Dalai Lama, ingen språkvirtuos och ingen frälsare, och boken känns på intet sätt särskilt revolutionerande eller inspirerande – den kan vara både torr och speciellt framemot slutet tämligen ofokuserad – men den är lättläst och lärorik, och jag rekommenderar den till alla som känner att de skulle vilja må lite bättre här i livet. Och vem vill inte det?

[3/5]

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris (och kommer snart ut i pocket).

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? av Nisse Simonson