Maiburogu

Idag var ta mig tusan ingen skön dag. Min mor kom på besök för första gången på länge, och föga förvånande (sjukskriven för utbrändhet som jag är) gjorde den ansträngningen att blev dagen blev dominerad av huvudvärk, illamående och matthet. Inget så värst ovanligt med det. Strax innan hon åkte på kvällen kom hon dock med sitt – som hon tyckte – vänliga förslag: Jag börjar ju få rätt så rejäla flikar – kanske jag borde rådfråga en doktor om något medel mot håravfall?

Tack så jävla mycket för det! Medel mot håravfall?? Det var vad jag kände för att höra, där jag låt med värkande huvud. Nej fy, jag har svårt att tänka mig något mer löjligt! (Ja, det skulle vara att försöka kamma över då kanske.) Nej, hellre än att fjolla mig med dyra droppar och krämer resten av livet, med förhoppningen att kanske kunna spara några strån, skulle jag hellre snagga mig kort eller raka av mig allt. Det känns mer rakryggat och ärligt mot sig själv, som ett tecken på att man accepterat faktum. Det är ju dessutom vad jag planerat göra i sinom tid, eftersom jag ärvt det stigande hårfästet från min far.

Om jag bara kunde bestämma mig dock: Vänta ett tag till, snagga, eller raka av allt helt och hållet… Beslutet tar emot, då det känns så definitivt på något sätt (vilket det ju egentligen inte är – det är ju bara att låta det växa ut igen)…