Maiburogu

Så har då nationaldagen kommit och gått. Vissa må tycka att vi klarar oss utan den och andra att den hade passat bättre på Midsommar, men jag är hur som helst glad att vi har en och att vi åtminstone har börjat försöka fira den. Jag minns hur ansträngd relation folk – och då kanske speciellt det officiella Sverige – hade till firandet av nationaldagen i allmänhet och svenska symboler i synnerhet när jag växte upp. Man hade låtit högerextrema krafter “kidnappa” den svenska flaggan och man kunde knappt sjunga nationalsången utan att känna något slags obehag och skuld… Hur det är nu, en sisådär tio år senare, vet jag inte men jag tror och hoppas att det låsta läget har släppt litet. Nu har ju nationaldagen i alla fall blivit en riktig helgdag.

När jag satt på bussen hem nu på kvällen, i samtal med ett antal glada (och fulla) människor av olika hudfärg påmindes jag om den förhoppning jag haft de senaste nationaldagarna; Förhoppningen om att nationaldagen skall få bli en enande högtid för alla som bor och vistas i landet – en symbol för vad vi borde fira: nämligen allt det goda med Sverige och svensk kultur.

Religioner och ursprung må variera, men en dag som denna tycker jag att man skall fira det som enar oss som svenskar: Svensk kultur, demokrati, jämställdhet, vår långa fred och det faktum att vi alla som bor i det här landet faktiskt kan titulera oss svenskar. Låt detta förena oss alla. Ett sådant fokus stärker både långtida och mer nyanlända svenskar i vår gemensamma identitet och får oss alla att känna större trygghet, glädje och stolthet. Varje land mår och fungerar bättre när dess befolkning känner en klar identitet.

När jag bodde i Japan kände jag glädje för det landet, viftade ivrigt med den japanska flaggan framför den kejserliga familjen i Tokyo och fällde glädjetårar när kronprinsessan Masako födde dottern Aiko under min dåvarande vistelse där 2001, och här i Sverige känner jag stolthet för att vara svensk och känner vördnad inför kungen och drottningen. Och skulle jag befinna mig i något annat land under deras nationaldagsfirande skulle jag hänga med i det firandet bäst jag kunde. Det finns en positiv nationalism – en som binder samman, stärker och främjar fred och välmående.

Hur som helst: Årets nationaldag var trevlig. Kebabrullen jag åt må ha turkiskt ursprung, bilden jag lade in en svensk flagga på (ovan) japansk, dataspelet polaren spelade norskt, pepsin var amerikansk och musiken finsk (Nightwish), men dagen den var 100% svensk.