Jag satt igår kväll och funderade på en sak, nämligen sambandet mellan identitet, positiva tankecykler och hälsa. Under de tre senaste åren, från det att jag körde huvudet i botten, har jag gått från att se och identifiera mig som japanolog, ekonom och tecknare, till att i första hand titulera mig “utbränd” japanolog etc. Hur har den förändrade synen på mig själv i sig påverkat min återhämtning och mitt hälsotillstånd?
I början (de första 1½-2 åren) hade jag allvarliga problem att slappna av, varva ner och dämpa min prestationsångest; trots att huvudet värkte och knappt fungerade, trots att jag knappt kunde tänka och blev yr i huvudet av att bara gå på stan eller på annat sätt få för många intryck att hålla reda på, trots allt detta framhärdade jag att jag skulle studera, starta företag och vara “produktiv”. Under den här tiden var jag uppenbarligen i stort behov av att försöka sänka kraven på mig själv, och där kan en förändrad syn på mig själv – en ny identitet – ett nytt svar på frågan “vem är jag egentligen” – ha varit till stor nytta. En ny identitet ger trygghet och skänker lugn. Den säger vem man är i den stora, vida världen. Därav min övergång till att titulera mig själv i första hand “utbränd”. Det har hjälpt mig, och har troligtvis också hjälpt till att sänka andra människors syn och förväntningsnivå på mig, vilket gjort det lättare för mig att vila.
Men kan det också vara så att denna re-branding för med sig icke negligerbara risker? När jag gått från att se mig själv som aktiv presterande – med studier, tecknande, arbete och gymtränande – till passiv utbränd sjukskriven – som inte anstränger sig mer än nödvändigt huvudet tillåter – har mitt tillfrisknande förvisso fortskridit i god fart, men jag har insett att allt inte är frid och fröjd. Den passiva, icke-produktiva identiteten (“utbränd”) har nämligen också ökat min tendens att känna mig nedstämd. Icke-presterande ger lätt upphov till uttråkning och en känsla av meningslöshet, och potentiellt till riktigt djupa depressioner. Jag tror detta är något jag måste uppmärksamma och tänka på mer.
Detta tycks vara ett mycket vanligt problem för många med perfektionistiska tendenser – just den sorts människor som befinner sig i riskzonen för att bli utbrända. Jag har talat med många och känner igen tankevurporna. Man försöker döva en gnagande (och i grund och botten felaktig) oro djupt inombords om att man inte skulle duga om man inte presterar riktigt bra, och man tenderar därför att vilja göra för mycket av vad man än gör. “Skall man göra något skall det göras ordentligt!” Just i detta fall kan det vara så att jag valt att bli för passiv, och att riskerna det för med sig har börjat bli farligt stora. Jag måste kanhända höja min prestationsnivå en aning och nyansera min självbild, inte för att jag inte skulle duga annars utan för att helt enkelt leva mer, minska depressionsrisken och må bättre.
Och jag vet inombords vad det är jag borde göra – samma sak som jag längtat efter ända sedan jag av lathet slutade med det för ett år sedan: att börja gå på gym/motionera igen. Att promenera en timme eller så om dagen har uppenbarligen inte varit tillräckligt.
Loading ...
Intressant och läskigt inlägg. Jag är defintivt en av de där människorna i riskzonen, fast jag antar att risken kanske blir lite mindre av att jag vet om det.
Jag tror du har stora poänger i att ens självbild och rent generellt ens attityd till livet nog påverkar hur man mår, och hur man hanterar diverse händelser man drabbas av.
Ja det är läskigt, och väldigt intressant. Kopplingarna och återkopplingarna mellan psykiskt och fysiskt välmående. Själv trodde jag att det bara var att bita i och hålla ut, och att kroppens eventuella smärta och obehag bara var tecken på svaghet och lathet och därför något som kunde ignoreras och övervinnas. Men så var det verkligen inte. Tji fick man.
Men jag brukar säga att så länge man inte mår långvarigt dåligt och så länge man kan slappna av, tömma tankarna och bara ha kul och njuta ibland (under kvällar, helger, ledigheter etc) så finns det gott hopp och har man inte gått över gränsen. Kroppen (från hjärna till muskler) måste nämligen få tid till återhämtning mellan ansträngningarna.
Och självbild och attityder är oerhört kraftfulla. De flesta människor ägnar dem säkerligen inte mycket tanke, men faktum är att man själv till en betydande del kan påverka dem, och genom dem ens humör och psykiska hälsa – som i sin tur kan inverka även på ens fysiska välmående. Utan att låta allt för predikande kan jag rekommendera Kay Pollaks bok Att välja glädje, som ger en mycket bra inblick i området. Närhelst den boken kommer på tal får jag hejda mig för att inte låta som något slags fanatisk hälso-sektmedlem som skådat ljuset.
Jo, slappna av är jag bra på… oftast. Just nu är det tentaperiod of doom och då märks det tydligt att stressen är högre. Jag får dåligt samvete om jag inte läser varenda vaken sekund, och det är svårt att släppa plugget även när jag har bestämt att jag ska vara ”ledig”.
Det jag har märkt att hjälper mig släppa det är träning, det är liksom svårt att grunna på normaltryckshydrocefalus när man är tomatröd i ansiktet och knappt orkar stå. =)
Och sen så är dagarna efter tentan viktiga, då är det alltid hardcore avslappning som gäller, men jag undrar hur det där blir när man börjar jobba egentligen… Onekligen intressant…
Jag har inte läst boken faktiskt, men jag har tänkt att jag ska. Jag antar att jag får göra det då
Det där låter utmärkt – jag känner igen mig i studentlivet.
Det låter som om du klarar dig bra, och fortsätter det så där kommer det inte att vara någon fara. Själv minns jag dock att jag började få allvarliga problem när det var dags för C- och D-uppsatserna; då hindrade min perfektionism mig från att koppla av alls under många månader i streck, eftersom jag alltid kände att jag borde jobba lite mer och skriva lite mer på dem. När det är uppsatser på gång finns det ju nämligen ingen och ingenting annat än en själv som sätter gränser, och följden blir lätt att man aldrig ger sig tid att slappna av… Var uppmärksam på det. Det är mitt råd.
Som tur är har vi bara en fempoängsuppsats att skriva, och min ambitionsnivå gällande den är pinsamt låg… Så jag tvivlar på att det blir ett problem för mig
Det låter hälsosamt det.