Tag Archive for 'Japan'

Page 2 of 2

Fantastisk karaktärsdesign

Haruhi_Suzumiya

Fantastisk karaktärsdesign! Det var mitt första intryck när jag fick syn på figuren ovan – Haruhi Suzumiya, ur serien The Melancholy of Haruhi Suzumiya – för ett tag sedan. “Karaktärsdesign” må vara ett stelt uttryck, men det är det bästa jag kan komma på och dessutom en direkt översättning från engelskan och japanskan (キャラデザ). Hur som helst slogs jag direkt av designen på henne.

Jag har sett hundratals och kanske tusentals japanska manga/anime-figurer i mina dagar, allt sedan jag föll ner i otaku-träsket i mitten av 90-talet, och efter några år – speciellt under min senare tid i Japan – får jag erkänna att bristen på innovation och karaktär fick figurerna att kännas allt mer likartade och tråkiga. Kanhända spelade mitt åldrande in här också. Det kändes hur som helst som att vilken serie den japanska industrin pumpade fram så kändes det som att jag redan sett (nästan) allt förut. Återanvändning ovanpå återanvändning. Ingenting ovanligt i och för sig i en industri som mognat och blivit mainstream.

Nu har jag inte tittat på anime på flera år, och vet knappt vilka serier, filmer och spel som är populära just nu, men jag vet att när jag fick syn på Haruhi såg jag för första gången på åratal en helt fantastisk karaktärsdesign! Det är något med figuren som känns nytt, fräscht och unikt, trots att det är en i raden av alla skolflickskaraktärer. Och jag har inte ens sett serien!

Haruhi_Suzumiya5

Det känns nästan som när jag häpnade över Kōsuke Fujishimas karaktärsdesign i Sakura Wars (サクラ大戦) för ett antal år sedan, som jag för övrigt heller inte tog mig för att se… (Dess huvudperson, Sakura Shinguji, finns avbildad här under.) Jag må vara “för gammal” för att titta på serier egentligen, men det är ju faktiskt så att jag känner för att teckna igen. :)

Sakura_Shinguji

Hjälp! Jag är med i en (fejkad) japansk tv-show

bild

Jag har lite svårt att veta hur jag skall ställa mig till TV4:s nya underhållningsprogram Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show, där ett antal svenska kändisar (av vilka jag inte känner igen alla) deltar i en skruvad tävlingsshow i Japan. Programmet baseras på programformatet “Big in Japan” vilket i sin tur baseras på det amerikanska programmet I Survived A Japanese Game Show. Programmet också i en grekisk, en norsk och en dansk version.

Å ena sidan är det kul att få öva sin japanska hörförståelse lite grand, inte minst då de svenska översättningarna inte alltid stämmer, och så är det ju kul att påminnas om livet i Japan. Dessutom var det ju allt för länge sedan man kunde se liknande underhållande lekprogram på svensk tv – jag har för mig att det fanns flera på 80- och 90-talet, och jag gillade dem verkligen.

Å andra sidan är det svårt att inte störa sig på faktumet att programmet deltagarna sägs delta i – “Dokonjo” (Do??) – de facto är ett rent påhitt. Programformatet troget är programmet förvisso baserat på ett antal kända japanska lekprogram och spelas in i Japan med japanska programledare och japansk publik, men programmet i sig visas inte i Japan. Det är lite trist om tittarna tror att så är fallet, även om det inte förtar själva programmets underhållningsvärde. Vill man vara riktigt strikt kan man också säga att programmet kan spä på ett slags nidbild av Japan och japansk kultur.

yoshi_amao För den som undrar över den energiske japanska programledaren Yoshi så är hans fullständiga namn Yoshi Amao, och han ser i min mening mycket bättre ut utan make-up och glitterkostym. :) Han är en skådespelare vars karriär tycks peka spikrakt uppåt, och han är dessutom en hejare på kampkonst med bland annat svart bälte i karate. Jag hoppas att vi får se mer av honom i framtiden.

Så, summa sumarum är jag tveksamt positiv till programmet Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show. Man är ju trots allt tämligen svältfödd på Japan och japansk kultur på svensk tv.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En våg av rosa

sakura

Det ryktas att körsbärsblommornas blommande nu börjat komma igång på allvar i Japan. Som ni kanske vet har körsbärsblommorna en särskild plats i japanernas hjärtan, och den årliga körsbärsblomssäsongen är en av årets höjdpunkter.

Det finns många olika sorters körsbärsblommor (över 200, enligt Wikipedia) som blommar vid lite olika tidpunkter, men i stort vandrar blomningen, likt ett bälte, från söder norrut upp över de japanska öarna under den tidiga våren. Jag minns från min tid i landet hur kul det var att följa hur långt blommorna hunnit på de dagliga nyhetssändningarna, ofta i anknytning till väderkartan.

sakura3

Faktum är att det formliga fyrverkeriet av fluffigt ljusrosa trädkronor spelat en så stor roll för det japanska folket att både det japanska skolåret och bokföringsåret börjar just när körsbärsblommorna brukar blomma som mest i Tokyo/Kyoto-området, nämligen i april.

Jag önskar att jag vore där nu – då skulle det säkert snart börja dra ihop sig till att gå på så kallad hanami: en picnic under de vackra träden. Jag kan garantera er att det är en underbar känsla att sitta där, med mat och dryck uppdukad och med tusentals rosa blomblad sakta virvlandes genom luften runt omkring en.

sakura4

Ett nytt år är här; med mer närproducerat?

Så här på nyårsdagens morgon lyssnade jag till Meny i Sveriges Radio P1. Där intervjuades diverse matkunnigt folk, varav en – en kock på ett värdshus tror jag – framförde tron och förhoppningen på ökade framgångar för lokalproducerad mat. Förvisso kan han ha haft ett mer än negligerbart särintresse i frågan, men jag hoppas ändå att han har rätt.

Obentou Jag minns från mina utlandsstudieår med förtjusning hur högt det matälskande japanska folket värderar lokalproducerad mat och lokala specialiteter. Vilken stad och vilket län man än kom till – till och med små byar kunde skilja sig åt(!) – fann man att de minsann hade egna lokala specialiteter att stoltsera med. Nå, nu kan jag inte påstå att det japanska köket traditionellt haft så mycket större variation och spännvidd än det svenska, men det är i detaljerna skillnaden ligger; hur de traditionellt använt de råvaror de haft tillgång till. Vet du till exempel på hur många olika sätt man kan använda sojabönor? Nej, inte jag heller – men många är det. Japaner tycks mig ha ett oändligt mycket större intresse för och kärlek till mat än oss svenskar, generellt talat, och jag tror det är därför de bryr sig mer om lokala specialiteter.

Älgstek Jag hoppas att den ökande miljö- och klimatmedvetenheten kommer att leda till att vi får mer närproducerad mat, och i förlängningen också en revival för den lokala kokkonsten. Kanhända kombinerat med begränsningar av flygtrafiken (ärligt talat – hur kul är det att ligga och steka sitt fläsk på en fjärran sandstrand?) skulle den lokala kokkonsten kunna spela en viktig roll inte bara för de lokala bönderna, utan också för den lokala identiteten och hela den inhemska turistindustrin.

Svenskar – ett färglöst folk

Under åren då jag studerade i och om Japan hände det att jag stötte på uppfattningen att japaner i gemen verkade väldigt konforma, uniforma och opersonliga. Inte nog med att asiater överlag är födda med svart eller nästan svart hår och mörka ögon hela bunten, grupptrycket är mördande starkt också. I skolan tvingas de ha skoluniformer, och ute på arbetsmarknaden tvingas de likaledes bära mörk kostym (eller vilken klädsel företaget nu förväntade dem att bära). Som det japanska talesättet så skoningslöst deklarerar:

Den spik som sticker upp, kommer att slås ned.

879133041_60e402f848

Såå opersonligt och såå trist. Inte alls som i Väst, där individualismen hyllas och människor tillåts vara den de är. Denna uppfattning uttrycktes både med överlägsen ton i den västerländska (huvudsakligen amerikanska) litteraturen på området, som av nervösa japaner och aningslösa svenskar.

Så fel man kan ha.

Förvisso hyllas individualismen både i Väst som internationellt, och kanske finns den också i det stora landet i väster, men här i Sverige är den föga mer än en klyscha – en illusion ur kontakt med verkligheten. En illusion man gärna tror på, men som i realiteten inte har mer med verkligheten att göra än myten om den svenska synden och sexuella öppenheten (läs gärna boken Porr: en bästsäljande historia av Mattias Andersson för mer om den historien).

Sanningen är den att svenskar tycks vara större offer för grupptryck och ängslighet för att inte passa in än något annat land jag besökt. Förvisso har vi väldigt få officiella klädkoder – såvida vi inte skall gå på nobelmiddag – och visst är det mycket få företag utanför vård, polis och snabbmatsbranschen som har uniformsliknande arbetskläder, men hur ”fritt” klär vi oss egentligen?

Sällan blir detta mer tydligt än under vinterhalvåret. Svart, svart, svart. Vart man än vänder sig möts man av horder av etniska svenskar klädda i svart. Hur kul är det på en skala?! Visst, det är inget som officiellt tvingar folk att bära svarta kläder, utan de gör det väl för att det ”ser tufft ut”, men sanningen att säga är det ju inget annat än ett uttryck för ängslighet att inte passa in bland alla andra svartklädda. I skolan, på jobbet, på fritiden. Att få passa in i den (mörk-)grå massan – inte dra blickarna till sig genom att till exempel ha på sig en illrosa jacka eller en snäv kjol. Jantelag, grupptryck – kärt(?) barn har många namn.

2232902272_84ee8cdacf_o

Jag stör mig ärligt talat på detta – inte minst på det faktum att svenskar i sin feghet inte rakryggat erkänner det, utan istället väljer att blunda för faktum. Man vill så gärna tro att man är i kontroll, men icke. Vilket får mig att minnas en seriestripp jag läste för många år sedan (jag minns tyvärr inte vilken), där en liten pojke funderar om sig själv något i stil med:

- Jag är unik! Speciell! Inte som alla andra!
Han funderar en stund och utbrister sedan uppgivet:
- Så himla oorginellt…

I den uppåtgående solens land (Japan) tvingas skolbarn förvisso bära skoluniform, och också de flesta företag har sina egna uniformer – från servitriser till kontorsfolk – men detta tycks enligt min erfarenhet inte begränsa dem. Istället inspirerar det folk till att klä sig snyggare, intressantare och personligare när de har möjlighet, och det har också, är jag övertygad om, hjälpt till att ge upphov till en otroligt färgstark populärkultur och otaliga subkulturer. Detta är något som jag tycker är otroligt spännande och faschinerande, och är en av orsakerna till att mitt starka intresse för Japan väcktes för många år sedan.

Maria Wetterstrand mot betonghäckarna på vägverket

SVT:s program Uppdrag gransknings avslöjande igår (081022), att Vägverket i sin utredning om och propagerande för Sveriges dyraste infrastrukturprojekt genom tiderna – Förbifart Stockholm – gjort rena glädjekalkyler och helt bortsett från inte bara miljöfrågan utan också ett flertal andra faktorer, var i sanning en ögonöppnare. Inte nog med att Vägverket bortsett från en massa experters och utredares invändningar om inte bara miljöpåverkan utan också om kostnader och samhällsnytta (på sikt förutspår expertisen att förbifarten tvärt om kommer att öka trafikproblemen – inte minska), man (Vägverket) tycks inte heller dra sig för att ta till direkta olämpligheter för att få igenom projektet.

Såg ni inte programmet så rekommenderar jag verkligen att ni tar en titt – webbsändningen kan nås via programmets hemsida, och varenda minut är mycket sevärd. SvD skriver också om programmet, likaså gör miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand på debattsajten Sourze.

maria_wetterstrand Wetterstrand, som också intervjuas efter själva dokumentären på Uppdrag gransking, ifrågasätter likt dokumentären projektet och Vägverkets metoder, och ifrågasätter också varför Vägverket över huvud taget fick i uppdrag att utreda lämpliga trafiklösningar – inklusive vägar, spår- och båttrafik. Vägverket tycks ha varit minst sagt jäviga, i och med att de förkastat alla andra alternativ än just en motorväg mellan Kungens kurva i söder och Häggvik utanför Sollentuna i norr. Vägverket vill föga förvånande att det skall byggas just vägar.

Wetterstrand förespråkar istället, precis som utredarna, enbart mindre vägarbeten och istället kraftigt utbyggd spårtrafik – en lösning som spås bli betydligt bättre för miljön, och också billigare och bättre ur samhällssynpunkt. För samma kostnad som (Vägverkets glädjekalkyl för) Förbifart Stockholm föreslår hon inte bara att stockholmsproblemet skulle kunna lösas utan att man dessutom skulle kunna lösa trafikproblemen i ytterligare fem städer.

Jag håller helt och hållet med Wetterstrand i detta, och jag får erkänna att Miljöpartiets chans att återigen få min röst i nästa val har stigit.

yahagigawa Hela situationen, där Vägverket förespråkar stora och dyra vägprojekt utan större hänsyn till samhällsnyttan därav, ivrigt påhejade av stora byggbolag och andra kommersiella intressen som ser fram emot nya områden att exploatera och tjäna pengar på (och det är väl knappast ett okänt faktum att den svenska byggranschen är dyr, ineffektiv och korrupt), påminner mig om hur situationen länge varit (är?) i Japan. Också i Japan har nämligen också byggandet av vägar länge förespråkats av berörda regeringsministerier (nuvarande MLIT – Ministry of Land, Infrastructure, Transport and Tourism) – finansierat med skattepengar. Byråkraterna har mycket makt i Japan, och faktum är att bensinskatten länge varit dedikerad till just underhåll och byggande av vägar, oavsett om det finns behov därav eller ej. Såvida ingenting drastiskt hänt under de senaste åren sedan jag var där så är väl situationen där densamma än idag. Vägar har byggts kors och tvärs, över under och igenom berg. Aldrig har jag sett så mycket vägarbeten (en gång råkade jag till och med på en helt övergiven 6-8-filig motorväg mitt ute i landsbygden) som under mina år där borta. Någonting får mig att misstänka att korruptionen och resursslöseriet inte är helt frånvarande här i Sverige heller…