Tag Archive for 'Japan'

Under åren då jag studerade i och om Japan hände det att jag stötte på uppfattningen att japaner i gemen verkade väldigt konforma, uniforma och opersonliga. Inte nog med att asiater överlag är födda med svart eller nästan svart hår och mörka ögon hela bunten, grupptrycket är mördande starkt också. I skolan tvingas de ha skoluniformer, och ute på arbetsmarknaden tvingas de likaledes bära mörk kostym (eller vilken klädsel företaget nu förväntade dem att bära). Som det japanska talesättet så skoningslöst deklarerar:

Den spik som sticker upp, kommer att slås ned.

Såå opersonligt och såå trist. Inte alls som i Väst, där individualismen hyllas och människor tillåts vara den de är. Denna uppfattning uttrycktes både med överlägsen ton i den västerländska (huvudsakligen amerikanska) litteraturen på området, som av nervösa japaner och aningslösa svenskar.

Så fel man kan ha.

Förvisso hyllas individualismen både i Väst som internationellt, och kanske finns den också i det stora landet i väster, men här i Sverige är den föga mer än en klyscha – en illusion ur kontakt med verkligheten. En illusion man gärna tror på, men som i realiteten inte har mer med verkligheten att göra än myten om den svenska synden och sexuella öppenheten (läs gärna boken Porr: en bästsäljande historia av Mattias Andersson för mer om den historien).

Sanningen är den att svenskar tycks vara större offer för grupptryck och ängslighet för att inte passa in än något annat land jag besökt. Förvisso har vi väldigt få officiella klädkoder – såvida vi inte skall gå på nobelmiddag – och visst är det mycket få företag utanför vård, polis och snabbmatsbranschen som har uniformsliknande arbetskläder, men hur ”fritt” klär vi oss egentligen?

Sällan blir detta mer tydligt än under vinterhalvåret. Svart, svart, svart. Vart man än vänder sig möts man av horder av etniska svenskar klädda i svart. Hur kul är det på en skala?! Visst, det är inget som officiellt tvingar folk att bära svarta kläder, utan de gör det väl för att det ”ser tufft ut”, men sanningen att säga är det ju inget annat än ett uttryck för ängslighet att inte passa in bland alla andra svartklädda. I skolan, på jobbet, på fritiden. Att få passa in i den (mörk-)grå massan – inte dra blickarna till sig genom att till exempel ha på sig en illrosa jacka eller en snäv kjol. Jantelag, grupptryck – kärt(?) barn har många namn.

Jag stör mig ärligt talat på detta – inte minst på det faktum att svenskar i sin feghet inte rakryggat erkänner det, utan istället väljer att blunda för faktum. Man vill så gärna tro att man är i kontroll, men icke. Vilket får mig att minnas en seriestripp jag läste för många år sedan (jag minns tyvärr inte vilken), där en liten pojke funderar om sig själv något i stil med:

- Jag är unik! Speciell! Inte som alla andra!
Han funderar en stund och utbrister sedan uppgivet:
- Så himla oorginellt…

I den uppåtgående solens land (Japan) tvingas skolbarn förvisso bära skoluniform, och också de flesta företag har sina egna uniformer – från servitriser till kontorsfolk – men detta tycks enligt min erfarenhet inte begränsa dem. Istället inspirerar det folk till att klä sig snyggare, intressantare och personligare när de har möjlighet, och det har också, är jag övertygad om, hjälpt till att ge upphov till en otroligt färgstark populärkultur och otaliga subkulturer. Detta är något som jag tycker är otroligt spännande och faschinerande, och är en av orsakerna till att mitt starka intresse för Japan väcktes för många år sedan.