Archive for the 'Politik & samhälle' Category

Page 2 of 8

Avkriminaliseringens långsiktiga effekter

spruta

I morgonens upplaga av Sveriges Radios Godmorgon, Världen! rapporterades bland annat om något som högeligen förvånade mig. Och som bekymrar mig. Nämligen att flera Latinamerikanska länder tydligen är i färd att avkriminalisera innehav av knark såsom marijuana, kokain och heroin, för eget bruk.

Min far var alkoholist och jag har mycket därför en mycket kritisk hållning gentemot alla slags droger, och är stark motståndare till knark.

Enligt reportaget föreföll det huvudsakliga argumentet för avkriminaliseringen vara att “kriget mot narkotikan,” med sin nolltolerans, helt enkelt kostat för mycket; att kostnaden för polisen, rättsväsendet och samhällsbudgeten inte står i proportion till den eventuella skada det innebär om exempelvis en ungdom tar en injektion för personligt bruk. Att var människa skall få fatta sina egna beslut och bestämma över sin egen kropp så länge det inte går ut över någon annan – en attraktiv och sunt liberal inställning jag själv vanligtvis delar exempelvis gällande prostitution.

När det gäller knark tror jag dock att det vore att anlägga ett allt för kort perspektiv. Några få knarkare må kanske inte kosta samhället särskilt mycket, men droger är till sin natur bedrägligt attraktiva, och jag är övertygad om att en avkriminalisering skulle leda till ökad samhällelig acceptans och ökat användande… Och i reportagets slutskede meddelas också att just ett ökat användande redan tycks börja synas i statistiken. Och då, go vänner, har snöbollen satts i rörelse, med ökat användande, ökade kostnader (om man skall se krasst ekonomiskt på det hela) och ökat missbruk och mänskligt lidande som följd.

Vad som låter liberalt och rimligt på kort sikt kan visa sig oerhört kostsamt på lång sikt.

Recension: Ingen tar skit i de lättkränktas land

ingen_tar_skit

Ingen tar skit i de lättkränktas land, av David Eberhard.

OBS: Den här recensionen baseras inte på en hel genomläsning av boken.

Jag gillar verkligen David Eberhard. Mentalskötare i sin ungdom, senare läkare med inriktning på psykiatri, sedan överläkare på den psykiatriska akutmottagningen vid Sankt Görans sjukhus och slutligen överläkare vid Stockholms läns landstings Psykiatri Nordost vid Danderyds sjukhus – Eberhard är uppenbarligen kompetent och besitter mycket kunskap och erfarenhet om människors psykiska hälsa och besvär, och jag respekterar honom högeligen. Hans förra – och första – bok, I trygghetsnarkomanernas land – om Sverige och det nationella paniksyndromet, där han diagnostiserar svenska folket i stort som lidandes av nationellt paniksyndrom, är en av de bästa böcker jag läst.

Med Ingen tar skit i de lättkränktas land framför Eberhard teorin att vi svenskar tycks gå mot att bli överdrivet lättkränkta, och att inte bara våra medier (främst kvällspressen) utan även staten och samhället i stort premierar detta beteende. Dragen känns igen från hans tidigare bok, men den här gången har något gått fruktansvärt fel. Istället för en väl uppbyggd bok med tydlig struktur och med ett engagerande språk, har vi här en tröttsam soppa bestående av idel klagomål…

Eberhard har säkerligen haft en mycket intressant bit samhällskritik i sin hand här, men av någon anledning filades inte den här boken på tills den var helt klar. Boken blir trots – eller kanske precis tack vare – sina många och korta kapitel oerhört ofokuserad, förvirrande och mycket tröttsam med sitt evinnerliga klagande. Den hade behövts skrivas om, fokuserats och finputsas många gånger till. Jag orkade inte ens läsa hälften.

[1½/5]

Betyg: ett komma fem av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Recension: Den rastlösa välfärdsmänniskan

den_rastlösa_valfardsmanniskanDen rastlösa välfärdsmänniskan: Tidsbrist i överflöd – en ekonomisk studie, av Staffan Burenstam Linder.

Det här blir en relativt kort recension, då jag redan skrivit en del om bokens innehåll och resonemang här. Hur som helst, Burenstam Linder  – professor i nationalekonomi och f.d. handelsminister – söker i den här boken svaret på frågan hur det kommer sig att nutidsmänniskan och det samhälle vi lever i bara tycks bli mer och mer stressade trots att vi är mer produktiva och rika än någonsin tidigare. Hur kommer det sig att det, parallellt med avskaffandet av den materiella fattigdomens diktatur, utvecklats en tidsbristens tyranni? Borde vi inte, med vår rikedom och välfärd, ha råd att koppla av mer – vila och konsumera kultur? En fråga som väl sammanfattas av Walter Kerr:

Isn’t it odd, that a century which should, by all rights, be the most leisurely in all history is also known to be, and condemned for being, the fastest?

Burenstam Linder ser på problemet både från en nationalekonoms och en (hobby-)filosofs horisont. Boken innehåller en del uttryck och resonemang från ekonomins värld, men är skriven med en lättläst och vardaglig ton och bör inte vålla en lekman några problem.

Boken publicerades första gången redan 1969 men trots bokens ålder, som avspeglas i många exempel och referenser som görs, håller resonemanget förbluffande väl. Förvånande ofta tar han upp problem, floskler och frågeställningar som lika gärna hade kunnat förekomma i dagens debatt. Allt från problemet med den ökande stressen till det vedertagna påståendet att vår tid skulle vara “översexualiserad”. Fascinerande.

Bokens huvudtes är att vi blir allt mer stressade eftersom vi (undermedvetet) försöker använda all vår tid lika effektivt, och eftersom vi tack vare den tekniska/ekonomiska utvecklingen blir allt mer produktiva på jobbet försöker vi därför också bli det på fritiden. För att lyckas med detta skaffar vi allt mer prylar och försöker göra allt mer – gärna framtidigt. Vi tar inte en stilla promenad innan middagen – vi joggar för att klämma in lite motion, har på oss nya dyra joggingskor och joggingkläder från Nike, har stegräknare i bältet och en pulsmätare på armen, och lyssnar samtidigt på hundra låtar på vår nya Ipod. Inte får det oss att känna oss mer avkopplade, och inte heller är dessa prylar gratis utan kostar oss många timmars lönearbete för att tjäna in. Allt detta faktorer som bidrar till vår stress.

Resonemanget var i mångt och mycket banbrytande, och är minst lika tankeväckande och fascinerande nu som för 40 år sedan. Burenstam Linder var dock främst ekonom och inte filosof, och han varken ger  – eller utger sig för att kunna ge – några lösningar på problemen.

Jag önskar verkligen att någon eller några debattörer, psykologer, filosofer eller på annat sätt kompetenta individer kunde plocka upp den här boken och dess resonemang och spinna vidare på den; Utveckla den och anpassa den till vårt samhälle år 2009. Det förtjänar den.

[3/5]

Betyg: tre av fem.

Boken kan inhandlas bland annat hos AdLibris.

Nationaldagen: En dag för gemenskapsbyggande

Haruhi med flagga

Så har då nationaldagen kommit och gått. Vissa må tycka att vi klarar oss utan den och andra att den hade passat bättre på Midsommar, men jag är hur som helst glad att vi har en och att vi åtminstone har börjat försöka fira den. Jag minns hur ansträngd relation folk – och då kanske speciellt det officiella Sverige – hade till firandet av nationaldagen i allmänhet och svenska symboler i synnerhet när jag växte upp. Man hade låtit högerextrema krafter “kidnappa” den svenska flaggan och man kunde knappt sjunga nationalsången utan att känna något slags obehag och skuld… Hur det är nu, en sisådär tio år senare, vet jag inte men jag tror och hoppas att det låsta läget har släppt litet. Nu har ju nationaldagen i alla fall blivit en riktig helgdag.

När jag satt på bussen hem nu på kvällen, i samtal med ett antal glada (och fulla) människor av olika hudfärg påmindes jag om den förhoppning jag haft de senaste nationaldagarna; Förhoppningen om att nationaldagen skall få bli en enande högtid för alla som bor och vistas i landet – en symbol för vad vi borde fira: nämligen allt det goda med Sverige och svensk kultur.

Religioner och ursprung må variera, men en dag som denna tycker jag att man skall fira det som enar oss som svenskar: Svensk kultur, demokrati, jämställdhet, vår långa fred och det faktum att vi alla som bor i det här landet faktiskt kan titulera oss svenskar. Låt detta förena oss alla. Ett sådant fokus stärker både långtida och mer nyanlända svenskar i vår gemensamma identitet och får oss alla att känna större trygghet, glädje och stolthet. Varje land mår och fungerar bättre när dess befolkning känner en klar identitet.

När jag bodde i Japan kände jag glädje för det landet, viftade ivrigt med den japanska flaggan framför den kejserliga familjen i Tokyo och fällde glädjetårar när kronprinsessan Masako födde dottern Aiko under min dåvarande vistelse där 2001, och här i Sverige känner jag stolthet för att vara svensk och känner vördnad inför kungen och drottningen. Och skulle jag befinna mig i något annat land under deras nationaldagsfirande skulle jag hänga med i det firandet bäst jag kunde. Det finns en positiv nationalism – en som binder samman, stärker och främjar fred och välmående.

Hur som helst: Årets nationaldag var trevlig. Kebabrullen jag åt må ha turkiskt ursprung, bilden jag lade in en svensk flagga på (ovan) japansk, dataspelet polaren spelade norskt, pepsin var amerikansk och musiken finsk (Nightwish), men dagen den var 100% svensk.

Äckliga religiösa slem

1204368953944

Ja, det är svårt att skriva en rubrik utan svordomar när man är så förbannad. Om ni undrar varför kan ni ta en titt på den nyupplagda, fullkomligt vedervärdiga artikeln Sexualundervisningen är propaganda för promiskuitet på Newsmill, författad av Mohamed Omar, som titulerar sig själv islamistisk författare. Kortfattat går artikeln ut på precis det som dess rubrik antyder, nämligen att den svenska sexualundervisningen skulle uppmuntra sexuella utsvävningar och utomäktenskapligt sex, vilket leder till omoral, okyska flickor, övergrepp och alla möjliga problem, och att den därför inte skall påtvingas muslimer, kristna och annat troende.

J*vla skitsnack. Dynga. Unkna förakt för er och era barns förmåga att ta er i kragen.

Som en del i ett akademiskt arbete har jag själv gått igenom större delen av de läromedel som används i sexualundervisningen i ett antal av Storstockholms kommuner, och som väl bör spegla läromedlen i Sverige i stort, och jag håller inte med om att läromedlen skulle uppmana till ett vidlyftigt sexuellt leverne. Läromedlen är torra och förhållandevis fria från moraliska uppmaningar av något slag. De uppmuntrar inte ungdomar att knulla runt. De tar över huvud taget inte ställning i frågan (men det är väl kanske det som vissa djupt troende finner upprörande).

Det mest negativa man kan säga är att litteraturen på området utgår från ett strikt biologiskt synsätt, vilket (tyvärr) gör att man fokuserar på sexets fortplantningsfunktion samt tankar och varningar därom (tänk på att oskyddat sex kan leda till graviditet), och att litteraturen därmed är tröttsamt och beklagligt heteronormativ. Sexuella läggningar och aktiviteter som inte är rent barnalstrande (homosexualitet, analsex etc.) nämns endast i förbigående. Om något borde väl detta heterosexuella fokus vara något som borde applåderas av religiösa, konservativa krafter.

Så nej, sexualundervisningen inpräntar inte moraliska aspekter i undervisningen och uppmuntrar heller inte ungar att knulla runt, och det skall den inte göra heller. Den skall upplysa om hur fortplantningen fungerar, och ge ungdomarna kunskap att hantera den som de själva önskar. Religiös moral och uppmaningar står det upp till föräldrarna att ge sina barn som de själva vill inom hemmets väggar – det kan varken skolan eller någon annan göra så mycket åt.

Låt skolan ta hand om faktaundervisningen. Uppfostran är föräldrarnas lott. Fatta!

Ibland blir man bara arg

oljesand

Ibland blir man bara arg. Som när jag lyssnade på Sveriges Radio P1:s Klotet idag, och de tog upp två – som jag ser det – mycket oroväckande ämnen.

Oljesandsutvinning i Kanada
Norska Statoil håller visst på med utvinning av oljesand i Kanada, där världens största tillgångar av råvaran finns. Oljesand är tydligen det dyraste och mest energikrävande av alla fossila bränslen att utvinna och ger störst koldioxidutsläpp – mellan 5 och 15 gånger högre klimatutsläpp än vanlig olja! Och för att bryta sanden är de dessutom tvungna att skövla enorma arealer land, som förvandlas till stinkande, oljedrypande ödemark. Hur kan man inte bli förbannad när man hör nyheter som denna?!

Koldioxidlagring
Och så tog man också upp ett ämne som jag känt mig kritisk till ända sedan jag först fick höra talas om det, nämligen underjordisk lagring av koldioxid. I just det här fallet handlade det om Vattenfall som pumpar ner koldioxid i marken under havet, i ett försök att lagra det. Jag förstår att det måste kännas attraktivt att helt enkelt försöka gräva ner problemen man själva varit med om att ge upphov till, men hela idén oroar och äcklar mig; Självklart kommer skiten att läcka ut och komma ut i luften igen – det är väl med all rimlighet bara en tidsfråga?! Jag har dåliga aningar om det här…

Vi lever i spännande tider

windpower

Ja, jag tycker faktiskt att vi lever i spännande tider. Jan Guillou och de andra medie-40-talisterna kan fortsätta babbla om sitt gamla –68 bäst de vill. Inte nog med den debatt (av ännu oklar betydelse) som blossat upp kring integritetsfrågorna – och som förmått mobilisera dagens unga på ett sätt som nog inte skådats på flera decennier – och den spännande framväxten av Kina till en stormakt (med möjliga implikationer), vi befinner oss också i ett läge där vi kan göra vårt samhälle ekologiskt hållbart och leva mer miljövänligt, för kanske första gången sedan industrialiseringen för mer än 100 år sedan.

Med utökade transporter på järnväg, och med vindkraft, fjärrvärme, biobränslen, elhybrid- och biogasbilar m.m. har vi aldrig tidigare skådade tekniska möjligheter. Och med klimatlarmen ljudande allt högre bör vi också ha den beslutsamhet som behövs för att genomföra denna omställning.

[Det] finns åtgärder att vidta för att minska Sveriges koldioxidemissioner från 52 miljoner ton koldioxid år 2007 till ca 5–10 miljoner ton år 2050 utan att befintlig kärnkraft behöver ersättas av ny. Dessa åtgärder är till stor del kända och billiga eller till och med lönsamma att genomföra. […]

Det scenario som vi presenterar är ett av flera tänkbara och naturligtvis ingen prognos. Vårt syfte är att illustrera att en genomgripande förändring mot ett samhälle som inte är beroende av fossila bränslen är möjlig.

Detta skriver sex forskare på IVL Svenska MiljöinstitutetSvD Brännpunkt idag. Jag vet inte hur opartiska dessa forskare är, men jag stämmer in i deras framtidstro och hopp om politisk handlingskraft.

Det är en fantastiskt spännande och hoppingivande tid. Låt oss ta detta tillfälle att på allvar och med beslutsamhet utveckla vårt samhälle till ett samhälle inte bara våra barn utan också vår jord kommer att tacka oss för. Den ljusnande framtid är vår.